Bokrecension: Hädanefter blir vägen väglös

Här kommer tillslut en recension på en mer kristen bok, till skillnad från de andra heretiska(?) böcker, som fantasy och "DaVinci-koden", som tidigare har recenserats på denna sida. Men å andra sidan så har jag ju recenserat båda Mackan Anderssons böcker, varav "Jakten på det försvunna skrattet" har en mycket tydlig kristen tyngdpunkt. Och så har ni ju fått ett antal smakprov på citat ur denna bok, så... Så det är väl bara jag som känner att jag släpar efter med recenserandet av kristna böcker helt utan anledning. Hur som helst...

*****

"Hädanefter blir vägen väglös" är skriven av Peter Halldorf och utgiven år 1997 av Trots allt/Pilgrim (år 1999 omdöpt till Bokförlaget Cordia AB och idag en del av Verbum förlag AB). Boken är 179 sidor och 139 kapitel lång (för den som är matematiskt lagd så är det den mest naturliga saken i världen att konstatera att kapitlen i boken inte kan vara speciellt långa, och jag skulle säga att de varierar mellan en mening och 8-10 sidor, varav de flesta nog ligger runt två sidor).

Jag tänker mig bok som indelad i tre sektioner (men med ganska luddiga gränser mellan delarna) och då jag tycker väldigt olika bra om de olika sektionerna så tänker jag recensera den mer eller mindre som tre böcker i en!

Del ett handlar om den så kallade Flodbergkretsen. Flodbergskretsen har sitt namn efter lykttändare August Flodberg och är en samling människor, både män och kvinnor, unga och gamla, spridda från Gamla Stan i Stockholm till Norrköping, Västkusten och Småland, som kom samman - även om det ofta var långt mellan dem rent geografiskt - vid sekelskiftet 18/1900 för att dela erfarenheter och böcker med varandra. Böcker hämtade ur den kristna traditionens rika mylla av goda författare, inte bara - om ens överhuvudtaget - de senaste titlarna. Det är från dessa människor och deras liv som boken har fått sin titel. Inte för att de egentligen vandrade ut i ett öde landskap (som framsidan på boken tycks antyda), men för att de vågade satsa allt och leva ett liv i det öppna landskap som var deras vardag.

Del två handlar om dessa människors möte med, och deras olika förhållningssätt till, den framväxande pingstväckelsen och om pingströrelsens utveckling i Sverige under 1900-talet. Kontrasten mellan dessa läsare och rotgrävares erfarenhet och den svärmiska sidan av pingströrelsen görs väldigt tydlig. Samtidigt återupprepas ett antal gånger att pingstväckelsen inte hade sin början i högljudda möten med skrikiga predikanter, utan att det faktiskt gick mycket stillsamt till på Azusa Street i Los Angeles från början.

Del tre innehåller svidande kritik mot den unga (år 1997 endast 14 år gamla) trosrörelsen i Sverige. Fast det är ju helt klart intressant att försöka tänka sig in i hur det hade blivit om Peter hade blivit pastor/verksam på Livets Ord - och han skriver själv att han drogs starkt till LO och deras trosförkunnelse till att börja med, så nog hade det kunnat bli så - istället för den koptiskt influerade Peter som vi känner idag... Kanske bäst att påpeka: Peter och Ulf tycks inte ha några kontroverser kvar sedan dess, utan verkar ha försonats helt och fullt.

Personligen tycker jag att del ett är den delen som gör boken mer än läsvärd. Del ett är en guldpärla! Del två däremot kanske kan vara intressant för den som är uppvuxen inom pingst (föreställer jag mig), men för mig var den i stort sett bara onödig utfyllnad. Det han får fram, och som jag tog till mig, hade han kunnat få ner på kanske tio sidor. Del tre tillslut är ett intressant vittnesbörd från Peters sida om honom själv, om sidor som han definitivt inte visar upp speciellt ofta idag. Läsvärt, men inte alls i samma klass som del ett. Och lite inom parentes: Det var speciellt kul att läsa Peters kritik av trosrörelsen eftersom Peters besök i Uppsala och hans samtal med Ulf på LO här i maj (ja, jag vet att jag har skjutit upp recensionen i en halv evighet) sammanföll med att jag läste del tre.

Ursäkta den dåliga bilden, det var ändå den bästa jag hittade på internet. Men å andra sidan ska jag väl inte klaga eftersom jag inte engagerade mig tillräckligt mycket för att scanna in bilden själv...