torsdag 24 juni 2010

Ge sig hän, delta, iakta

Fortsätter lite på temat från "Vinkningar, blinkningar och korstecken" (det vill säga sista inlägget i maj) och de kommentarer som det inlägget gav upphov till: Finns det någon form av kristendom som är frommare än andra?

*****

Ska jag spetsa till det så kan jag dela in oss kristna i tre olika "personligheter" eller "ärketyper": De som ger sig hän, de som deltar och de som iakttar och ifrågasätter.


Ge sig hän


Den typiske "pingstvännen". Att ge sig hän = hängivenhet. Och här är hängivethet samma sak som att kasta sig in i allt. Att vittna om Gud i allt man gör och säger. Att hoppa intensivt på scenen. Att sträcka händerna i lovsången. Att be högt, gärna i tungor. Ständigt hitta nya sätt att manifestera sin hängivenhet till Gud.


Men som alltid finns det de som säger att vissa gör det "bara för att man ska" eller "för att verka andligare än vad bänkgrannen [
underförstått: som inte gör det] är", och allt detta viftande och hoppande och bedjande enbart är en show där man själv är den enda som blir lurad.

Delta


Den typiskt "svenskkyrklige". Lite mer lagom. Deltar genom att sitta i församlingsbänken under gudstjänst. Sjunger med i sångerna och ber med i bönerna. Hörs och syns inte särskilt ofta.


För den utomstående är det lätt att luras att deltagaren bara är en iakttagare eller passivt sitter av en gudstjänst eller andakt "för att man ska". En "vanekristen".


Iakta


Ifrågasätter. Iakttagaren återfinns kanske oftare inom universitetet än i kyrkan. Besöker en gudstjänst lika ofta för att iaktta det sociala spelet som för att faktiskt delta i gudstjänsten som sådan. Sitter ofta med armarna i kors i tyst protest mot vad han eller hon uppfattar som meningslösa företeelser under pågående gudstjänst.

Om risken för de övriga är att missuppfattas eller påtvingas ett beteende utifrån är risken för iakttagare att man är alldeles för dålig för att ge sig hän och delta, och att den ifrågasättande och protesterande attityden blir en vägg mellan sig och tron på Gud.


Är då något av dessa sätt då heligare än de andra?


I grund och botten tror jag det enbart handlar om just olika personligheter. Då jag tror att Gud skapade varje människa unik så är jag även övertygad om att Han menar att olika vägar och olika sätt passar olika människor olika bra. Vägen till Gud är en - via Kristus - men vägarna till Kristus är lika många som det finns troende människor. Varje väg är unik, om än med mer eller mindre liknande drag som påminner om varandra mellan olika människor och som gör det möjligt att kategorisera såhär.


Självklart finns det också många "mellantyper". Till exempel liberalteologerna ligger nog ofta på gränsen mellan grupp tre och ett. De ifrågasätter gärna gängse mönster och tänkande, men ses nog ofta utifrån som svärmare kring sina egna idéer och aktiviteter. De kontemplativa hamnar nog mellan grupp ett och två - de ger sig hän på ett sätt som kanske utifrån mer påminner om ett passivt deltagande, men kräver minst lika mycket hängivenhet som handviftning och tungotal.


Själv pendlar jag nog mellan alla tre typerna. Fast kanske framförallt mellan grupp två och tre. På gott och ont. Det är sällan jag riskerar att bli anklagad för "svärmeri", men å andra sidan kan jag bli lite väl grubblande och eftertänksam så att jag aldrig fullt ut bara välkomnar Gud in i mitt liv utan ständigt kommer med ett "ja, men...".


Uttrycket "att sila mygg men svälja kameler" kan appliceras i lika hög grad på alla tre grupper. Eller åtminstone i lika hög grad på grupp ett och tre. Vad grupp två egentligen tycker och tänker kan oftast vara väldigt svårt att klura ut då de gör så otroligt lite väsen av sig. Svärmeri blir lika lätt fel som alltför höga doser av kritik. Både inåt och utåt.

12 kommentarer:

Jonas sa...

Det är svårt att svara på..nummer tre synes ju vara oheligare än de övriga såvida inte gudtjänsten är ohelig, vilket ju är svårt att säga när den är det..hur man beter sig på en gudtjänst har mycket att göra med hur den är utformad. En gudtjänst hos pingströrelsen är ytligt sett helt oliturgisk, består av någon läsning, lovsång, psalmer, förkunnande, kanske något vittnesbörd, en läsning, meddelanden, medan man i den katolska mässan hela tiden aktivt deltar i liturgin där knäfallet (för den som kan) under nattvardsbönen har en djup mening.

Johanna G sa...

Nja, visst ligger det kanske något "oheligare" i benämningen "iakta", men skulle jag säga "rocka loss" och jämföra den första punkten med ett diskogolv så skulle det inte låta speciellt heligt heller...

Oliturgiskt kan jag hålla med om, men ytligt skulle jag definitivt inte kalla det. Mycket handlar om hur djupt jag som deltagare väljer att se. Att läsa Bibeln och sjunga lovsånger kan aldrig kallas ytligt!

Johanna G sa...

Och för den som inte förstår poängen med knäfall så blir det ju en helt meningslös gest, oavsett vad andra tycker eller tänker kring det hela!

Anders Gunnarsson sa...

Jag tror att liturgisk förnyelse har framtiden för sig för både pingst-fundisar och katastrof-traditionalister. Avsaknaden av liturgisk tradition blir en tradition som snart blir tradig. Vem orkar pumpa adrenalin varje söndag; med hopp och studs. Och vem orkar höra på långtradiga predikningar ett helt liv.

Formen i ”Apologia prima” och plinusbrevet ger mässan den judiska inramning som kommer bestå in i evigheten. Missar du mässan missar du en massa; och istället får några nissar mässa för massan som fnissar åt en massa mässor.

Men Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Orden kan inte enbart sväva runt i svavelosande predikningar och i treackords lovsånger. Varde ljus i Guds hus, ty de möra lutherska sinnena: öra och rumpa behöver vila. Så sila mygg och vila dig trygg, för Kyrkans tro löd: Gud bor i ett bröd. Liten men stark - i riten -och i en ark. Förlåtelse och rökelse, Ord och bord, Anden och handen, Gud och ljud; allt kan ära den treenige och nära och ena. En mångfald i enheten är bättre än en enfald i mångfalden. :-)

Johanna G sa...

”Apologia prima”? Och plinusbrevet?

Trodde det hette:
Att messa en massa är att missa en mässa :P

Liturgi har sin plats. Den fria bönen och lovsången har sina. De mår bäst av att vara varandra till stöd och hjälp. När de blir konkurrenter så slits Kristi Kropp isär. Nej, vi behöver två ben för att stå och gå - allt annat är på sin höjd funktionsdugliga enbart med kryckor och proteser!

Jonas sa...

Johanna du läste nog fel; jag skrev inte att gudtjänsten var ytlig och oliturgisk utan att den ytligt sett var oliturgisk. Kanske har den för pingstvännerna någon djupare liturgisk mening som jag inte har förstått.

Det är klart att alla förstår ju inte knäfall men om de får det förklarat för sig då blir det inte poänglöst..och för övrigt är ju knäfall något Bibliskt..

Johanna G sa...

Oops! Illa... Jag ber om ursäkt. Läste in en fördom som jag har hört från många "liturgikramare". Mitt fel. Culpe mea!

Vad menar man med liturgi kan man då fråga sig? Ofta har en gudstjänst inom pingst och frikyrkan en lika klar och tydlig ordning som mer "liturgiska" kyrkor. Bara att de kan variera ordningen litegrann utan att tro att det saliggörande sitter i någon viss bestämd "en-gång-för-alla-av-Gud-given-ordning-som-är-skriven-med-Guds-finger-på-stentavlor-Amen".

Jonas sa...

Detta säger Svenska Akademiens Ordbok (lite sammandraget):
av gr. λειτουϱγία, offentlig tjänst, offentlig dyrkan, till λειτουϱγός kyrkl.
[LITURGI 1]
1) i den fornkristna l. grekisk-katolska kyrkan: nattvardsgudstjänst. FEHRMAN OrientK 34 (1920).
[LITURGI 2]
2) sammanfattande, om de kyrkliga handlingar (ss. bön, sång, ceremonier) som enligt given föreskrift utföras vid offentlig kristen gudstjänst, i sht vid högmässa, gudstjänstordning; äv. konkretare: ritual; äv. rek.-hist. i vidsträcktare anv., om icke kristen ritual. Thenne Liturgia eller Mässeordningh.

C H Martling beskriver liturgin både som gemenskap och som liv. I gudtjänsten är den en tvåvägskommunikation från och till Gud och församlingen. Både Sacrificium och Sacramentum..vi offrar genom sångerna, bönerna, kollekten, brödet och vinet, får tillbaka absolutionen, Guds ord, kommunionen, välsignelsen. Vi offrar och vi får Gud genom Jesus Kristus som offer. Församlingen är både objekt och subjekt..En gudtjänst som i princip bara består av predikan är därför inte bra, är helt oliturgisk. Viktigt är att inte blanda ihop liturgi med ceremoni som är något annat.(Finns mer att säga också.)

Min egen analys är väl att i de frikyrkliga gudtjänsterna (för att generalisera, alla frikyrkogudtjänster är verkligen inte likadana, nota bene) att balansen mellan sacrificium och sacramentum inte är lika balanserad. Jag tänker då särskilt på evkaristin. Nattvardsgudtjänster är ju mer regel än undantag i frikyrkorna (skärtorsdagen och i övrigt en del gånger) samt att det i regel ses som en symbolisk handling och inte församlingen som frambär offer och får Jesu en gång för alla offrade kropp och blod tillbaka. I denna mening är gudtjänsterna mer oliturgiska.

Anders Gunnarsson sa...

Liturgi, ja så underbart och så missförstått. Gudstjänster kan göras lätta eller "rätta". Att göra saker lättförståligt gör det i slutänden trivialt. Att göra det ärketraditionellt gör det oförståligt. Se gärna ett inlägg jag gjort i debatten; http://avemarisstella.blogspot.com/2010/07/mckyrka-utan-brod-och-vin.html

Anders Gunnarsson sa...

Se gärna denna. Min uppväxt känns plötsligt väldigt nära. :-)

http://www.youtube.com/watch?v=3K4fveLQZZQ

Jonas sa...

Intressant inlägg på Avemarisstellabloggen som jag dock inte kunde svara på..jag antar dock att den där lutherske forskaren är tysk och då utgår från tyska förhållanden; i Tyskland är ju kyrkan dubbelreformerad och inte längre luthersk. Lite rolig också den där videon..

Anders Gunnarsson sa...

Jonas

Tråkigt att du inte kan kommentera. Har du försökt flera gånger; ibland går det andra gången. Annars får du kontakta Tuve; han är dataexperten... avemarisstella.tuve{snabelalfa}gmail.com (står på hemsidan)