Levande idoler

Ur 2 Mos 20:1-6

Detta är vad Gud sade:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Bildstod och avbild? Förr hette det "Idol", ett ord som är mer än aktuellt än i dag. Jag tycker att det är mycket märkligt att de tog bort det ordet i den nya översättningen. Men kanske har det skett en förskjutning i betydelse för "idol" från bildstod/avbild till person som grundtexten inte avser, eller...?

Hur som helst.

Att vara imponerad av kyrkofäder och helgon blir allt mer accepterat i en allt större del av svensk kristenhet, även om det fortfarande finns ett gäng som gärna propagerar för att det är på - och över - gränsen till idoleri/avguderi. Från den frikyrkliga-protestantiska-sfären finns det en tradition med motsvarighet i att idolisera präster, pastorer och bokförfattare (särskilt amerikanska pastorer om jag ska vara elak).

Men hur många av er skulle ärligt talat kunna gå fram till en levande människa - till en vän eller någon annan i er närhet - i verkliga livet och säga "Du är min förebild till hur jag vill gestalta mitt kristna liv. Du är min idol."?

Jag skulle i alla fall aldrig göra det (Skulle du kunna tänka dig göra det? Grattis! Antagligen så kommer du då inte ha några problem att få hjälp med vägledning i det andliga livet). Ändå så har jag en handfull människor som skulle kunna falla in under förebild/idol-kategorin.

För mig så är det viktigt att det är just levande människor av kött och blod som jag har till förebilder. För visst håller ni med mig om jag säger att jag tycker det är stor skillnad på att ha en levande person i min närhet kontra en person jag enbart lär känna genom böcker och skrifter som förebild?! Skrift blir automatiskt ensidigt och fullt av förenklingar av personligheten, medan en människa jag möter ansikte mot ansikte och lever bredvid får jag en annorlunda helhetsbild av. Nu säger jag inte att jag vill ta efter en medkristens dåliga sidor och hennes tvivel, men genom att se även dessa sidor så får de goda sidorna en helt annan klangbotten och djup. Jag får en helt annan förståelse för människan. Jag får möta en människa fullt ut. Ett möte till kropp, själ och ande!

Att tala om en präst, pastor eller annan kyrklig ledare som förebild går väl an känns det som. Likaså om man står i någon slags formell andlig väglednings-relation till någon. Och då behöver inte "formell" betyda mer än en uttalad överenskommelse mellan de två inblandade personer. Men att säga det till någon av mina vänner som är lekmän precis som jag? Nej, nej! Ni kan ju tänka er själva att avbryta ett samtal om vad man ska göra i helgen (eller dylikt) med "Och jo förresten, du är min idol utifrån hur du lever ditt kristna liv". Det känns liksom inte naturligt för mig. Inte för fem öre! Men för att vara ärlig, inte ens under ett djupt samtal om just andlighet och förebilder skulle det kännas självklart att ta "du är min idol"-diskussionen med personen i fråga.

Ska jag spekulera i varför så är den enda tanken jag kan komma på något så själviskt som om att det är en börda jag själv aldrig skulle vilja bära. För utifall att någon skulle säga det till mig så skulle det nämligen bli en börda. Jag skulle känna mig ansvarig för den personen. "Ta mig till förebild" skriver Paulus, men personligen känner jag mig långtifrån den självsäkerheten som kristen.

Nu är jag väl medveten om att bara för att någon inte säger något högt så är det förvisso inte mindre sant. Men helt klart gör det situationen mer avspänd. Och mer avspänd innebär mer naturlig. Och mer naturlig innebär mer lättsam - och mer allvarlig! Och detta är det ju som jag uppskattar och idoliserar hos personen. Skulle mina ord däremot få människan att bli överspänd, ständigt på vakt mot sig själv för att "leva upp till" "positionen" som förebild så skulle jag ju förlora min förebild. För överspänd andlighet ser jag absolut inte som något att idolisera!!

Sen finns det ju formella och informella handledarskap inom kyrkan, ofta kallat andlig vägledning eller mentorskap. Detta tycker jag är mycket positivt! Jag menar inget annat. Men jag tror att det krävs en stor andlig och personlig mognad hos en person för att kunna ta sig an att vara förebild och vägledare på det sättet.

Men kanske är även spänningen mellan att inte känna sig värdig - att inte vara färdig - att vara förebild just en av kriterierna som gör personen lämplig. Den färdiga människan skulle jag vara väldigt misstänksam mot, då kristendomen är att vara på Vägen. Och för att vara förebild så räcker det med att ligga ett steg eller två före inom något område och sedan tillsammans bygga på pusslet som visar på vägen mot Gud!