I fikarummet

Idag under fikarasten:

Jag står och fixar mig en kopp te när en av avdelningens internationella postdocs pekar på mitt kors (se bild till höger) och frågar: "Are you catholic?"
Jag: "No"
Han: "Protestant?"
Jag: "Yes"
Han: "Why?"
Jag: "I'm born that way" och rycker lite på axlarna.
Det blir tyst.
Jag kommer på att jag kanske borde ställa någon motfråga. "Are you catholic?"
Han: "No, muslim"
Jag: "Why?"
Han: "I am born that way" och ler.
Konversationen slut och vi går och sätter oss fikar på varsitt håll.

Hum...

"Jag är född på det sättet"?! Kom igen! Var det verkligen det bästa jag kunde komma på?! Inte direkt världens mest evangeliserande svar. Tror jag måste slipa på den en hel del. Minst sagt!

Fast ganska kul att han gissade att jag var katolik, trots att Sverige är ett ganska välkänt som protestantiskt (nåja) land.

Varför bloggar jag??

Det finns människor i min omgivning som tycker jag är motsägelsefull. Att det är sant på många punkter kan jag förvisso inte förneka, och den som har läst min blogg åtminstone hyfsat regelbundet och noggrant har säkerligen märkt av att det jag skriver i ett inlägg inte sällan kan tyckas motsägelsefullt mot det jag skriver i ett annat inlägg.

Men just det här motsägelsepåståendet gäller hur jag har tid att blogga när jag frenetiskt vägrar bli medlem i Facebook på grund av att jag inbillar mig att det ska ta sådan tid. Rimligen tar ju bloggen betydligt längre tid per dag/inlägg än vad det sociala samspelet på FB antagligen gör.

Ytligt sett skulle svaret kunna vara "för att jag skaffade bloggen innan mina vänner verkligen började tjata om FB, och att jag nu snarare skulle behöva minska min datortid än att gå med i ännu ett forum som tar tid, oavsett hur mycket eller lite tid". Men ärligt talat, om det var enda argumentet så skulle jag enkelt kunna minska intensiteten i bloggandet och gå med i FB och ändå spendera mindre tid vid datorn.

Så varför gör jag inte det? Vad är det som får mig att fastna så hårt för bloggandet att jag hellre slänger ut mina personliga tankar i bloggosfären i hopp om att någon eller några kända och okända människor orkar läsa, än att jag skulle vilja vara social och hålla kontakt med mina vänner?

Delvis är det av samma orsak som att jag tycker det är löjligt att ringa till människor som bor i grannhuset - gå heller över och prata med dem ansikte mot ansikte! Så många minuter extra kostar det faktiskt inte dig att du inte skulle hinna det!

Delvis är det kanske för att jag har lärt känna ett flertal människor och fått nya vänner via bloggen, vilket är en stor belöning för tidsinvesteringen jag lagt ner i bloggen.

Det är också för att jag har hittat ett forum för att diskutera tankar som jag inte alltid har haft innan, även om tros-forumet på crossnetFLOW var en bra skola och grund.

Jag har inget uttalat syfte med min blogg. Varken evangeliserande, predikande eller journalistiskt grävande. Jag blir fortfarande snarast förvånad (samt mycket glad & stolt, det ska jag inte förneka) när någon tipsar om min blogg eller när någon har tar till sig det jag har skrivit och låter det påverka deras liv. Samtidigt kan just det sista vara lite läskigt när människor verkligen tar till sig något som jag själv förkastar som omöjligt och ouppnåbart. Innan jag påverkar någon annan på det viset så borde de ju kräva att jag själv vet vad jag talar om! Att jag själv har gått före och inte bara babblar och kastar ut mig saker som låter fromt och bra.

Men ändå så är ni en trogen skara som läser och kommenterar vad jag skriver. Kanske ska jag nöja mig med det, och låta meningen med bloggen förbli odefinierad, dvs vad den har varit ända sedan bloggens begynnelse...

Andra bloggare som skriver om sina egna tankar kring bloggandet:
Jim: Vad ska jag skriva?
Sandgren: Det här med bloggande
Minutz3: Bloggen som evangelisation

Åhléns = apotek?!

Läser på Sveriges Farmaceutförbunds nyhetssida att Åhléns vill starta regelmässiga apotek i samband med omregleringen av apoteksmarknaden 1 juli.

Jag vet att det inte alls är ovanligt utomlands att kombinera apotek med försäljning av kosmetika, parfymer, kläder, väskor, mm, men ärligt talat - hur seriöst känns det att knata förbi allt sådant innan man längst in i butiken hittar en liten disk för receptbelagd medicin och kanske en hylla för receptfritt?!

I början var jag relativt positivt till omregleringen och tänkte "det blir nog bra", men ju mer sådant här jag hör, desto mer tveksam blir jag. Men men, i Tyskland har de ju privata apotek som påminner väldigt mycket om de svenska, så jag ska väl inte frukta att det enbart ska bli skönhetssalong och shampoorådgivning av alltihop. Några renodlad apotek kommer det väl förhoppningsvis finnas även i fortsättningen och med den fria marknaden kan jag ju välja vilken typ av apotek jag vill stödja!

Påsken - hur jag ser på den

Utifrån Bittes önskemål om födelsedagsinlägg kommer här en kort utläggning i ämnet "Påsken - hur jag ser på den" (hade jag inte försökt hålla mig kort, utan gått in på varenda detalj och aspekt så hade jag nog inte blivit klar förrän till nästa påsk - tidigast!). Tack och lov så är ju påsken högaktuell året runt, så vad gör det att jag är två veckor "för sent ute" för att pricka in själva högtiden!?

Alltså, vilken är min sanna bild av påsken - godis, liljor, döden eller uppståndelsen?

Trots att jag har varit kyrkligt aktiv i snart 14 år (i alla fall om jag räknar mina första år som SMU-scout som "kyrkligt aktiv", även om jag inte gick på fler gudstjänster än själva scoutinvigningen där i början och sen med ett långsamt intensifierande för att nå nivån "regelbundet varje söndag" för ca sex år sedan) och att påsken är en av de stora kyrkliga högtiderna så har jag haft svårt att få grepp om just påsken.

Julen är lätt. Både i aspekten vad gäller att de flesta advents- och julsånger fortfarande handlar om budskapet att Jesus Kristus är född till jorden, och att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan kring första advent och själva juldagarna. Men julen är även lätt att greppa rent logiskt, för om nu Gud är allsmäktig och har skapat jorden osv, så krävs det inte mycket till tro för att tro Gud kan gå runt sina egna regler och låta en jungfru bli havande och föda en son. Och ja, jag vet att långtifrån alla håller med mig på den punkten, men själv har jag aldrig känt några behov av att ifrågasätta just det. Kan inte ens egentligen minnas att jag har haft svårt att acceptera att Jesus är Guds Son - Gud själv! - fullt ut även som nyfödd, som ett skrikande och hjälplöst spädbarn där i Betlehems stall.

Men påsken då? Påsken har jag haft - och har väl i viss mån fortfarande - betydligt större problem med. Påsken är inte logisk. Påsken är svårare att resonera sig fram till. De får säga vad de vill på alphakurser och liknande om att se på Jesu korsfästelse som juridisk dom och straff etc, jag lyckas inte köpa påsken som logisk oavsett. Påsken vänder liksom ut och in på det mesta!!

Delvis kan jag säkert skylla mina problem med att jag många gånger haft svårt att ta mig iväg till kyrkan på gudstjänst kring påsk, utan firat vad man skulle kunna kalla en "sekulär påsk" med störst fokus på godis och maten, och det även efter att jag börjat gå aktivt på gudstjänst under resten av året. Varför? Både ren lathet (när jag varit hemma) och för att jag varit bortrest och inte haft koll på var det har funnits kyrkor att fira i och när de har haft gudstjänster. Pinsamt men sant...

Eller ja, fullt så illa har det inte varit. Bland annat så firade min förra pastor den judiska påskmåltiden och visade hur Jesus använde de begreppen när han instiftade nattvarden och varför Paulus skriver det tillsynes obegripliga "Välsignelsens bägare som vi välsignar". Detta berörde mig djupt, men mycket annat har aldrig lyckats bli levande för mig även när jag har varit på gudstjänst.

De två senaste åren har dock något hänt. Jag flyttade till Ansgar och bestämde mig för att verkligen gå in i påskfirandet här, med allt från palmbladsprocessionen på palmsöndagen via nattvardsfirandet och vakan på skärtorsdagen och begravningsandakten på långfredagen till påsknattens vaka och mässa med tändandet av påskelden. Jag menar - när jag har kyrkan bara en trappa ner så har jag liksom ingen ursäkt för att inte närvara! Och även om jag har misslyckats kapitalt med att hålla fastan, så har detta sätt att levandegöra historien verkligen väckt min tro till liv, på ett sätt rationella argument aldrig har lyckats med.

Ännu består mycket oerhört mycket för mig att upptäcka i samband med påsken, men det känns som om jag är på rätt spår. Jag ser redan fram emot nästa påsk. Att få vara där i det nedsläckta kyrkorummet och höra läsning efter läsning och sen se hur ljuset sprider sig och höra hur kyrkklockorna ringer igen och hur jubelsången stiger till nya höjder! Och kanske lyckas jag med min fasta nästa år, vilket alla säger ökar förståelse för påsken som glädjehögtiden nr 1 efter fastnas ökenvandring...

Uppdatering kring kyrkodag

Här kommer tillslut den utlovade uppdateringen om aKFs kyrkodag nu i helgen, som jag har nämnt tidigare. Jag har inte hört något om dagen under gudstjänst eller liknande, men å andra sidan så var jag ju på Bjärka i söndags och kan ha missat vad som sas då. Hur som helst - ni kan ju åtminstone få lika mycket info som jag har, dvs ett foto (förlåt den dåliga kvalitén) av själva reklamaffischen. Och förlåt för att jag inte la upp det före sista anmälningsdag...

Om texten är för liten alt. för otydlig/suddig så står det:

arbetsgemenskapen
Kyrklig Förnyelse i Uppsala stift

Kyrkodag 26 april

St Ansgars kyrka Högmässa klockan 10.00 därefter kyrkfrukost och program

Ordenslivet - för vad? för vem?

Syster Karin, Helgeandsystrarna i Alsike
Syster Bodil, Mariadöttrarna i Vallby
Syster Helena, Mariadöttrarna i Vallby

Anmälan senast onsdag den 22 april till uppsalaakf@yahoo.se eller tel. 0708-248457 Bertil Murray (för planeringen av frukost)

1000 famnars djup: Pilgrim

Kan inte låta bli att citera en dikt av Xenia på 1000 famnars djup. Så otroligt bra att jag saknar ord...

Pilgrim

på väg

ett myrsteg

i taget

mer inåt

än framåt.

Fler korta konferenser och möten...

Tycker ni inte att Oas-möte och Jesusmanifestation är nog så kommer här två tips till:



Söndagen den 26 april är det kyrkodag med aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) på temat kallelse till klosterliv här på Sankt Ansgar (Uppsala). Jag tror åtminstone att det är det. Det sitter ett anslag utanför kyrkan, men jag hittar ingen information om det på aKFs hemsida. Jag återkommer om jag får tag på mer information!

För den som vill läsa mer om tankar kring dagens kristna kommuniteter och kollektiv rekommenderas Antons "Rapport från 'Gemenskap i en splittrad tid'" (både själva inlägget och kommentarerna är bra, men redan rubriken sammanfattar mycket bra vad det handlar om). Dagen skrev om helgen här, och en ledare utifrån den med rubriken "En dold väckelse?".



Baggisdavid tipsade om en Nordisk New Wine-konferens i Stockholm den 28-30 april. Något för dig om du är lagd åt det karismatiska hållet och vill höra predikningar om helande och samfundsöverskridande tjänst. Tyvärr mitt i veckan, så jag har personligen ingen möjlighet att komma iväg på det.

På återträff med bibelskolan

Den här helgen ska jag iväg på återträff med bibelskolan. Vi firar femårsjubileum i sommar! Fem år sedan vi slutade. Tänk vad tiden går fort ibland. Samtidigt känns det jättelänge sedan. Nästan lite overkligt. Som om det bara var en dröm som inte har mycket med verkligheten att göra. Ni anar inte vad fem års universitetsstudier kan göra med hela ens tankevärld...

Men det är inte bara det. Nej, det är minst lika mycket att hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?

Spillerill! Eller - den dagen, den sorgen. Mitt mest akuta problem just nu är att försöka komma ihåg till på söndag hur man uppträder i pingstkyrkan. Korstecken, knäfall/bugning och helgonlitanior känns som ganska malplacerat i alla fall...

Mer om:
Nya Slottet Bjärka-Säby
Bibel- och träningsskolan
Kommuniteten på Bjärka-Säby

Uppdatering:
Det blev ingen pingstgudstjänst, utan istället mässa med kommuniteten på Bjärka-Säby. Trevligt förvisso, men det besvarade ju inte min fråga om jag fortfarande kommer ihåg hur en pingstgudstjänst fungerar och om jag fortfarande kan känna igen mig och delta helhjärtat i den gudstjänststilen...

Att gå framåt tillsammans

Med risk för att jag gjorde mig till ovän med somliga katoliker med mitt inlägg om min syn på Katolska Kyrkan (och då framförallt pga de halvseriösa "slutsatserna" som jag la in som någon form av avslutning) vill jag hänvisa till vad Bengt Malmgren skriver (citerar) på Newsmill (min fetmarkering):

Låt mig citera några rader ur en intervjubok som Peter Seewald gjorde med kardinal Ratzinger, den nuvarande påven år 2000 på klostret Monte Cassino. (Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och Världen - ett samtal med Peter Seewald, Veritas förlag 2007):

Seewald: "Kyrkan ber för de kristnas återförening. Men vem ska egentligen ansluta sig till vem?"

Ratzinger: "Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Se där - till och med påven är på min sida, vem kan då vara emot mig? ;-)

Oas-möte: Före går HERREN

Jag fick just syn på - och vill passa på att tipsa även er om - att det är Oas-mötet i Katarina kyrka i Stockholm den 30 april-1 maj, med bland annat fader Raniero Cantalamessa från Rom, Göran Skytte, Hans Weichbrodt och Berit Simonsson. Tema: Före går HERREN. Program och infofolder hittar du här.

För den som kommer långväga ifrån kanske det kan vara en bra uppladdning inför Jesusmanifestationen den 2 maj?

Jag har personligen inte bestämt med om jag tänker närvara vid något eller båda tillfällena, men låt inte det hindra er! Eller snarare - om ni tänker närvara så kan ni ju höra av er, det är ju alltid roligare om man är två (eller flera) som kan närvara tillsammans än att pendla Stockholm-Uppsala tre dagar i rad på egen hand!

Min syn på Katolska Kyrkan (och andra samfund)

Minutz3s önskemål till bloggfödelsedagsinlägg var att jag skulle beskriva min inställning till Katolska Kyrkan, och om den hade förändrats något.

Om han menade att jag skulle svara huruvida min syn har förändrats under mitt bloggår eller om det förändrats överhuvudtaget genom alla mina levnadsår vet jag inte. Och då han inte preciserade det så har jag valt att tolka in det längre tidsperspektivet, för - precis som jag gjorde när jag besvarade Johans önskeinlägg tidigare - tror jag att det sätter in frågan i sitt rätta perspektiv. Dvs mitt perspektiv! Så...

När jag blev kristen, under tonåren, hade jag ingen större tanke på samfund överhuvudtaget. Jag hade råkat hamna i en mission/baptist-församling via scouterna (SMU-scout), men jag kan väl inte påstå att detta gjorde mig vidare lojal mot dessa två samfund. Konfirmerade gjordes jag t.ex. i samarbete mellan Svenska Kyrkan och "min" frikyrka, men hade de inte samarbetet så hade jag konfirmerats inom Svenska Kyrkan utan tvekan. Inte heller hade jag någon åsikt - varken pro, anti eller likgiltig - om eller mot Katolska Kyrkan.

Samfundsmedvetenhet ökade inte heller av att jag gick i SKUT - Svenska Kyrkan i UTlandet - medan jag bodde i Tyskland, även om det fanns en betydligt högre närvaro av katoliker och katolska seder i skola och samhälle. En något ökad samfundsmedvetenhet fick jag däremot under bibelskolan, där vi elever kom från diverse olika samfund (framförallt pingst och missionskyrkan, men även från t.ex. trosrörelsen och just från Katolska Kyrkan). Min syn på KK? "Ett samfund som alla andra".

Det första medvetna steg jag tog i samfundsdjungeln överhuvudtaget var när jag valde att vara kvar i Svenska Kyrkan, trots mitt medlemskap i frikyrkan och folk i min närhets "vittnesbörd" om att de hade "valt ett samfund och därmed lämnat SvK i respekt för att de är ett eget (dvs ett annat) samfund". Själv kände jag mer "det är mycket möjligt att jag kommer gå till/trivas bäst i en SvK-församling när jag flyttar från Storvreta, så varför gå ur nu?". Som student behöver man ju inte direkt betala någon kyrksskatt eller så...

Min första egenliga kontakt med den katolska världen var via Jacob på den kristna ungdomsportalen CrossnetFLOW. Där lärde jag även känna Kristina. Och många flera, såklart, men vad som var speciellt med dessa båda - förutom att de var två av mycket få katoliker - var att de ofta klarade av att hålla en resonabel samtalston och föra fram väl genomtänkta svar och tankar i sina inlägg (till skillnad från en del frikyrkliga ungdomar, som verkade mer ha åsikter och övertygelser, än verkliga argument och förståelse. Ska kanske tillägga att det fanns rätt så enkelspåriga, propagerande katoliker också, så det är inte enbart en frikyrkoåtkomma).

Välgrundade åsikter är en sak som imponerar på mig, så detta gav mig en positiv bild av katoliker (även om Jacob själv inte alls tyckte om att jag såg honom som modell för hur katoliker var!!) och Katolska Kyrkan. Likväl höll jag fast vid åsikten om att KK är ett samfund av många. Att KK är Sveriges näst största kristna samfund (efter SvK) hade jag ingen som helst aning om. De är väldigt anonyma minst sagt!

När jag senare gick över och började läsa bloggar - och så småningom skriva själv - så var det just dessa tvås bloggar jag började med. Och från deras länkar och kommentatorer kom jag i kontakt med ganska många andra katolska bloggare, t.ex. Enkla Z och Charlotte Therese, som med välargumenterade inlägg delvis förstärkte min syn om att aktiva katoliker ofta har tänkt igenom mycket av tron, men som delvis visade på en dialog som pågår inom KK på ett sätt jag inte alls hade uppfattat tidigare! Alla katoliker tycker uppenbarligen inte att det är fel med kvinnliga präster osv!! Något av en uppenbarelse och lättnad! Hade jag inte upptäckt denna sorts katoliker (ursäkta uttrycket) hade jag antagligen haft mycket svårare att förstå, acceptera och älska den sortens katoliker som verkligen uppfyller alla fördomar om hur katoliker är och vilka åsikter de har.

I bloggosfären kom jag även i kontakt med Konvertittbloggen, ett norsk-svenskt bloggprojekt som drevs av ett gäng människor som höll på att (eller precis hade) konvertera(t) till KK (bloggen är nu tyvärr både nedlagd och bortplockad, jag uppskattade den). De lärde mig att det även finns folk utanför KKs gemenskap som tycker att KK är en speciell kyrka (att folk inom det samfundet tycker att den egna kyrkan är speciell är väl inte så mycket att förvånas över) och att det är värt att faktiskt anstränga sig för att få ingå i den katolska gemenskapen.

Inom frikyrkan, eller ja, inom hela protestantismen, så går folk ganska fritt över samfundsgränserna åt alla håll. Bara för att ta mig själv som exempel (för att fortsätta listan från ovan): från SMU/mission/baptist till SKUT tillbaka till mission/baptist till pingst (bibelskola) återigen tillbaka till mission/baptist och numera i SvK. Det flyter. Jag hade lika gärna för min egen del kunna glida över i en katolsk församling och trivas där, om det inte var för att KK hade satt upp så höga murar för att släppa in folk. Men jag antar att det är just därför de har satt upp dessa "besvärligheter" för att enbart få över folk som seriöst vill vara katoliker och inte allmänkyrkliga svärmare som jag.

Har då min syn på Katolska Kyrkan förändrats nämnvärt? Har jag t.ex. omfamnat läran om att Katolska Kyrkan är Urkyrkan - Kyrkan med stort K - och övriga samfund har avfallit från henne? Att all sann ekumenik går ut på att alla vi andra blir katoliker? Ärligt talat - nej. Min förståelse och kunskap har ökat, och därmed hjälp mig få en mer medveten och nyanserad bild, men i grund och botten tycker jag fortfarande att Katolska Kyrkan gör det alldeles för besvärligt för sig.

Mitt råd: Släpp nattvardsbordet fritt och låt sedan den ekumeniska processen ha sin naturliga gång. Var flexibla. Förhandla fram några saliga byten som t.ex. kvinnliga präster till KK och någon Maria-dogm till oss protestanter. Det skulle inte få er att förlora ansiktet, det skulle få er att växa samman med övriga kyrkor till en sant enad kyrka i hela världen! Kanske kommer det flyta fritt ett tag, men i slutändan tror jag ropet efter att alla kyrkor ska bli en enda endast i det läget kommer att bli tillräckligt starkt för att bli verklighet.

Att sedan KK hamnar i en speciell situation ekumeniskt om vi ska börja tala om samgående av kyrkor är likväl självklart, men det mer på grund av att de är världens största samfund än på grund av att de innehar någon särställning bland samfunden. Men det är ett annat inlägg!

*****

För den som vill ha en ännu längre - eller bara vill ha flera aspekter till denna - utläggning kring min syn på Katolska Kyrkan rekommenderar jag att ni klickar in på etiketten "Katolska Kyrkan" nedan. OBS! Inläggen sträcker sig i skrivande stund över två sidor, så klicka även på "Äldre inlägg" för att hitta alla.

Var inte rädd!

Var inte rädd! Gläd dig och sjung: Jesus Kristus är uppstånden! (Taizésång 52)

Kristus är uppstånden!

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Halleluja, halleluja, halleluja!!

Ja, Han är sannerligen uppstånden från de döda! Halleluja, halleluja, halleluja!!

PS. Förstora bilden genom att klicka på den - den är värt det! DS.

Tidebön och passionstider

Skärtorsdag:
kl. 1800 (vesper) - Jesus instiftar nattvarden
kl. 2100 (comp) alt. kl. 0000 (vigilia) - Jesus och lärjungarna går till Getsemane för vaka och bön

Långfredag:
kl. 0000 (läsningsgudstjänst) - Judas föråder Jesus med en kyss, Jesus grips och förs inför Sanhedrin
kl. 0600 (laudes) - Jesus förs inför Pontius Pilatus
kl. 0900 (ters) - Jesus korsfästs
kl. 1200 (sext) - Mörkret faller över jorden
kl. 1500 (non) - Mörkret upphör. Jesus ropar med hög röst och dör.
kl. 1800 (vesper) - Josef från Aramateia tar ner Jesu kropp och begraver den. Sabbaten inträder.

Påskafton:
-

Påskdagen:
kl. 0600 (laudes) - Jesu grav är tom. Lovsången ljuder!
kl. XX (under dagen) - Jesus visar sig för lärjungarna
kl. 1800 (vesper) - Jesus bryter brödet, Emmausvandrarna känner igen honom och återvänder till Jerusalem

Läroämbete med tolkningsföreträde?

Johan Stenberg frågade mig - och alla andra protestanter - i en kommentar till kvinnoprästinlägget:

Tycker ni att Katolska kyrkans magisterium har något som helst objektivt värde?

Jag svarade:

Katolska Kyrkans magisterium har jag inte ägnat många tankesekunder åt. Återkommer när jag har skaffat mig en åsikt i frågan.

Nu vet att det inte är någon av de önskade "födelsedagsämnena" (har ni inte önskat ett ämne än har fortfarande tid att göra det!), men jag tänkte att det kunde vara schysst att svara på den ändå, nu när jag ändå låter er önska ämne och jag har hunnit tänka efter lite (om än säkerligen inte ens i närheten av att ha hunnit tänka färdigt).

Men för att göra frågan (eller kanske snarare svaret?) lite mer begriplig(t) så tänkte jag sätta in det i ett sammanhang: Vad - eller vem - har auktoritet och/eller tolkningsföreträde över den kristna tron (så som jag uppfattar och lever ut den)?

En grov skiss på hur jag (i teorin) prioriterar:

1) Bibeln (om den nu räknas som en tolkning? Brukar väl snarast vara tolkningen AV Bibeln som är problematisk... Nåja, det måste väl räknas som auktoritet inom kristen tro, så låt gå!)

2) Den tidiga (eller den odelade) Kyrkan, med den Niceanska trosbekännelsen som främsta dokument (men även kyrko- och ökenfäder m.fl.)

3) De medeltida katolska och de ortodoxa traditionerna (fram till reformationen)

4) De protestaniska lärorna och traditionerna och katolska/ortodoxa traditioner av samma ålder

5) Nutida tolkningar och läror, oavsett tradition

Dvs, ju längre tid från Kristus och apostlarna, desto lägre prioritet.

Sen är jag också mycket väl medveten om att jag är barn av min tid, så som sagt var - det där en prioritetsordning i teorin, men inte alltid i praktiken. Att veta vad som är riktigt gammal tradition är inte heller helt lätt alla gånger (då det uppenbarligen finns fall/frågor det kan diskuteras om huruvida det är "den segrande som skriver historien" eller om det bara varit mindre [aka heretiska] grupper som haft motsatt åsikt, inte minst blir detta uppenbart i diskussionerna kring huruvida fornkyrkan hade kvinnliga präster och diakoner).

Å andra sidan kan tyngden i rangordningen tippas över, till exempel när flera av de lägre prioriterade är överens mot en av de äldre traditionerna. Ett annat exempel är när alla protestantiska kyrkor är överens mot de katolska och ortodoxa traditionerna, vilket ger en skenbart tyngre röst då de har fler företrädare som säger samma sak, även om det totala antalet protestanter egentligen är färre...

Den Katolska Kyrkans läroämbete hamnar här under punkt fem. Jag vet att det har funnits betydligt längre än så, men ska jag nu kategorisera så hamnar det likväl där. På sätt och vis skulle jag kunna säga att det borde - i teorin - hamna som punkt 5a och låta de moderna, protestantiska lärorna klassas som 5b, då Katolska Kyrkan är bättre på att ta hänsyn till traditionen - om än bara sin egen smala definition av den - än vad framförallt frikyrkorna är.

Så, är detta att klassa som "objektivt värde"? Mitt ärliga svar blir nog ett rungande "Nja". De är barn av sin tid och sin tradition, precis som alla vi andra, även om de (kanske) försöker anstränga sig mer för att vara objektiva än vad somliga andra gör...

Men å andra sidan, allt detta leder ju egentligen tillbaka till grundfrågan - för vem är jag, 2000 år efter Jesus, att avgöra vad som är äkta traditioner som jag alltså bör böja mig för och så vidare?! Allt blir tillslut bara ett enda stort cirkelresonemang där jag har tillsatt mig själv som allsmäktig teolog och lärodomare. Tror bestämt jag måste gå tillbaka och tänka mer på det här, innan jag snurrar in mig alldeles!

...må den leva uti hundrade år?

Idag, den 8 april 2009, fyller denna blogg 1 år!! Detta borde så klart firas med stort tårtkalas. Tyvärr saknar jag möjlighet att skicka tårtbitar på posten åt alla er läsare. Och den virtuella versionen ovan må vara söt, men smakar antagligen inte så mycket.

Så, vad ska jag då bjuda er på?

Och kom nu inte och säg att jag inte ska bjuda på något! Bara för att det inte blir ett vanligt födelsedagskalas med presenter och så vidare så är det ju klart att jag ska bjuda på något utöver det vanliga.

När bloggen firade tre månader så gjorde jag en sammanställning av hur ofta jag använt olika etiketter och hur många inlägg jag skrivit osv. Jag skulle förvisso kunna göra om det och sen jämföra och se om det är någon skillnad nu. Jag skulle nog kunna tycka att det är intressant, men jag vet inte hur roligt det skulle vara för er att läsa? Kom igen alltså! Någon måtta på Johanna-analyser och egotrippar måste det väl ändå vara!?

*tänker intensivt*

*går tillbaka till mitt allra första inlägg i hopp om att hitta inspiration*

Troligen blir det funderingar kring kyrka och tro, om ekumenik och teologi. /.../ Det kommer bli mer eller mindre lösa tankar och - min förhoppning - utbyte av erfarenheter.

Hum, det gav kanske inte så mycket. Känns som om den "programförklaringen" fortfarande lever och är så nära en sammanfattning av min - ibland väldigt spretiga - blogg man kan komma. Nåja, det har kanske blivit lite mer aikido och bokrecensioner än vad som antyds där (eller klassas det som "lösa tankar"?), men på det hela taget tycker jag ändå det stämmer rätt bra fortfarande.

Nej, jag ger upp! Ni får helt enkelt önska ett födelsedagsinlägg. Välj ämne och så får jag se vad jag kan producera. Blir det för många förslag får jag starta en omröstning om vad som verkar populärast... Nå, vad säger ni? Kan det vara en bloggfödelsedagsbjudning som heter duga?

Lord of the Dance

Vi är nu inne i stilla veckan och för den som vill meditera över Jesu liv och lidande, utan att orka läsa hela Bibeltexten gång på gång, kommer här en bra musikalisk sammanfattning av händelserna:



Och ja, jag vet att jag har länkat till den förrut, men jag tycker fortfarande den är genial!