Det finns människor i min omgivning som tycker jag är motsägelsefull. Att det är sant på många punkter kan jag förvisso inte förneka, och den som har läst min blogg åtminstone hyfsat regelbundet och noggrant har säkerligen märkt av att det jag skriver i ett inlägg inte sällan kan tyckas motsägelsefullt mot det jag skriver i ett annat inlägg.
Men just det här motsägelsepåståendet gäller hur jag har tid att blogga när jag frenetiskt vägrar bli medlem i Facebook på grund av att jag inbillar mig att det ska ta sådan tid. Rimligen tar ju bloggen betydligt längre tid per dag/inlägg än vad det sociala samspelet på FB antagligen gör.
Ytligt sett skulle svaret kunna vara "för att jag skaffade bloggen innan mina vänner verkligen började tjata om FB, och att jag nu snarare skulle behöva minska min datortid än att gå med i ännu ett forum som tar tid, oavsett hur mycket eller lite tid". Men ärligt talat, om det var enda argumentet så skulle jag enkelt kunna minska intensiteten i bloggandet och gå med i FB och ändå spendera mindre tid vid datorn.
Så varför gör jag inte det? Vad är det som får mig att fastna så hårt för bloggandet att jag hellre slänger ut mina personliga tankar i bloggosfären i hopp om att någon eller några kända och okända människor orkar läsa, än att jag skulle vilja vara social och hålla kontakt med mina vänner?
Delvis är det av samma orsak som att jag tycker det är löjligt att ringa till människor som bor i grannhuset - gå heller över och prata med dem ansikte mot ansikte! Så många minuter extra kostar det faktiskt inte dig att du inte skulle hinna det!
Delvis är det kanske för att jag har lärt känna ett flertal människor och fått nya vänner via bloggen, vilket är en stor belöning för tidsinvesteringen jag lagt ner i bloggen.
Det är också för att jag har hittat ett forum för att diskutera tankar som jag inte alltid har haft innan, även om tros-forumet på crossnetFLOW var en bra skola och grund.
Jag har inget uttalat syfte med min blogg. Varken evangeliserande, predikande eller journalistiskt grävande. Jag blir fortfarande snarast förvånad (samt mycket glad & stolt, det ska jag inte förneka) när någon tipsar om min blogg eller när någon har tar till sig det jag har skrivit och låter det påverka deras liv. Samtidigt kan just det sista vara lite läskigt när människor verkligen tar till sig något som jag själv förkastar som omöjligt och ouppnåbart. Innan jag påverkar någon annan på det viset så borde de ju kräva att jag själv vet vad jag talar om! Att jag själv har gått före och inte bara babblar och kastar ut mig saker som låter fromt och bra.
Men ändå så är ni en trogen skara som läser och kommenterar vad jag skriver. Kanske ska jag nöja mig med det, och låta meningen med bloggen förbli odefinierad, dvs vad den har varit ända sedan bloggens begynnelse...
Andra bloggare som skriver om sina egna tankar kring bloggandet:
Jim: Vad ska jag skriva?
Sandgren: Det här med bloggande
Minutz3: Bloggen som evangelisation
6 kommentarer:
Är det Jantelagen som gör sig påmind, Johanna? Tanken att det jag skriver är väl inte så viktigt? Varför skulle inte dina tankar, färdiga eller ofärdiga, vara viktiga? Jag tycker de är intressanta, även om jag ibland inte håller med. Kanske de t.o.m. är extra intressanta för mig när jag inte håller med, för då måste jag formulera min egen ståndpunkt. Blogga på du!
Varför bloggar då jag? Jag skriver vad jag tycker är viktigt och om andra vill läsa det är de hjärtligt välkomna. Dessutom älskar jag att skriva och jag har nog ett behov av att dela med mig av mina tankar. För egen del funderar jag vid tangentbordet. Det är ett sätt för mig att utveckla mina tankar och min tro. Om du bara visste vad många påbörjade inlägg jag förkastat!
Jag vill dessutom evangelisera och vara apologet för min katolska tro. Om jag lyckas med det är en annan femma...
Tack för de uppmuntrande orden och tack för berömmet. Och tack för att du delar dina egna tankar kring bloggandet!
Det låter som om vi i så fall delar åsikt om och uppskattar samma saker hos varandras bloggar :-)
Jag skulle dock inte säga att det är jantelagen lika mycket som en - förhoppningsvis - relativt sund självinsikt om att jag ibland skriver om sådant jag inte kan sätta någon tyngd bakom, vare sig i form av erfarenhet eller teologisk skolning.
Men skillnaden mellan sund ödmjukhet och dåligt självkänsla är långtifrån solklar alla gånger, så jag tar till mig av dina ord.
Jag tycker att det är bra att du skippar FB! Jag fanns med där ett tag men tyckte att det kändes fånigt när folk skyndade sig hem efter många träffar för att kunna sitta vid FB istället. Och vad gjorde de där? Jo, de chattade och mailade med samma personer som de hade skyndat sig att lämna en stund tidigare. Enda fördelen med FB är riktigt gamla vänner som man få kontakt med igen.
Vad gäller din blogg så ska du förstås fortsätta som du gör, att du skriver när du vill och om vad du vill. Uppenbarligen envisas ju många av oss med att hålla ögonen öppna efter nya inlägg så det du skriver är av intresse även för andra. Sedan verkar du förstås vara väldigt trevlig också! :D
AKO:Hehe, det är nog ingen större risk att jag skulle börja göra om bloggen till något annat än vad jag vill, även om vad jag vill kanske kan komma att förändras över tid. :)
Kul att du läser! Och du verkar vara riktigt trevlig du med. Du måste se till att komma till Uppsala och hälsa på SNART!
Det är nog bara robotar, om ens de, som inte är motsägelsefulla. Den som helt saknar detta har nog slutat att utvecklas?
Jag tycker att det här är en riktigt fin blogg!
Johan:Tack! Och visst, betydligt värre saker än en och annan motsägelse finns här i livet, så jag är inte så bekymrad över det.
Alla:Hum... Undra om jag borde börja skriva mycket mer om min blogg, jag tenderar att få så många snälla och uppmuntrande kommentarer då. :)
Skicka en kommentar