Bokrecension: De apostoliska fäderna

För drygt ett halvår sedan deltog jag i en utlottning på Konvertittbloggen där man kunde vinna en bok, och två veckor senare stod jag som (en av två) lyckliga vinnare till "De apostoliska fäderna". Efteråt kunde ni följa några reflektioner som dök upp i mitt huvud medan jag läste, men i september dog den rapporteringen ut fullständigt. Detta innebar dock inte att jag slutade läsa eller att det blev mindre intressant det som stod efteråt, men tyvärr så gjorde sig skolan påmind, så... Så längre kommentarer och djupare betraktelser fick tyvärr stryka på foten här i bloggen, då jag prioriterade att faktiskt läsa själva boken, framför att blogga om den.

"De apostoliska fäderna" (Artos, 2006 [andra upplagan]) innehåller 17 skrifter av 10 av de apostoliska fäderna (dvs apostlalärjungarna; fast några av dem tillhör troligtvis endast den "andra generationens kristna", dvs de tillhör själva epoken [ca 70-150 e.Kr.], fastän de troligtvis inte har träffat apostlarna personligen och därför heller inte är apostoliska fäder i egentlig mening) med inledningar både generellt till själva epoken och specifikt till varje författare och dennes särskilda sammanhang, samt med kommentarer kring texten både sådant som när och hur den hittades, hur många kopior som är kända, vem som är trolig författare, mm, och mer specifikt vers för vers-kommentarer (enligt känt mönster från Bibeln) och allra sist med en lång lista med bibelreferenser (ordnade utifrån bibelboksordningen). Boken är översatt av Olof Andrén och Per Beskow, och är allt som allt 335 sidor lång.

De flesta av skrifterna är skrivna i brevformat (och då tydligt efter NT-brevens förebild, i alla fall om man får tro herrarna översättare är kanske bäst att påpeka, eftersom jag inte är tillräckligt bevandrad i vare sig teologin eller historien för att kunna skilja "typisk antik brevskrivarstil" från "typisk NT-brevskrivarstil" från varandra), och tycks alltså som sådana - precis som NT-breven - vara tänka för högläsning i församlingarna, även om somliga har en specifik person eller en specifik församling som adressat.

Innehållet i korthet:
- Didaché (de tolv apostlarnas lära): Innehåller en hel del föreskrifter om kyrkoordning och liturgi i den tidiga kyrkan, bland annat nämns att dopet helst bör utföras genom nedsänkning i kallt rinnande vatten medan begjutning på pannan står som fjärde och sist alternativ! (Did 7:1-3)

- Clemens (första) brev till korinthierna: Clemens av Rom (tredje påven efter Petrus) pekas av traditionen ut som författare till denna skrift, och kan därmed också vara ett första bevis på hur "Rom" lägger sig i andra kyrkors seder och stridigheter. Uppmaning till bot, ödmjukhet, aktning för kyrkans ämbeten och inbördes kärlek är återkommande teman.

- Ignatios av Antiochias sju brev till efesierna, magesierna, trallierna, romarna, filadelfierna, smyrnierna och Polykarpos: På väg mot martyriet i Rom - att bli söndersliten och uppäten av vilddjuren på arenan - författar Ignatios dessa brev med uppmaning om kyrklig enhet, befrielse från irrlära och att troget hålla sig till kyrkans ämbetsbärare - biskopar, presbyter och diakoner (nämns här för första gången som en samlad trio).

- Polykarpos brev till filipperna och Polykarpos martyrium: Polykarpos brev ligger nära Ignatios till innehållet, om än i en helt annan stil. Polykarpos martyrium är den första av många martyrakter som senare blev en helt egen litteraturgenre inom Kyrkan, även om just Polykarpos martyrium tycks bygga mer på ögonvittnesskildring än på fantastiska, övernaturliga legender som senare martyrakter översvämmas av. I övrigt sägs i förordet till Polykarpos att han var med och förhandlade med biskopen i Rom om att oenighet om när påsken ska firas inte är kyrkoskiljande (något att tänka på i dessa kors-tågs-tider).

- (Det så kallade) Andra Clemensbrevet: Antagligen inte skrivet av Clemens av Rom. Den äldsta, i sin helhet bevarade, fornkristna homilian, dvs. predikan. Citat ur apokryfa evangelier förekommer vid sidan av de (sedermera) kanoniska dito. Tar farmför allt upp bekännelse i gärning och inte bara i ord, och uppmaningar till bot.

- Barnabasbrevet: Ett teologiskt traktat i brevformat. Jämförs gärna med hebreerbrevet, men ser till skillnad från Hebr offren (i GT) som något som aldrig var menat att de skulle utföras, utan något med djupare andlig innebörd som blivit uppenbarat först nu i och med Kristi offer. Ja, hela brevet/traktatet bygger mycket på viljan att uppenbara den fullständiga tolkningen av Skriften genom allegorisk läsning.

- Papiasfragmenten: Papias ska ha skrivit "Utläggningar av Herrens evangelium" i fem band, varav endast några fragment återstår numera. Papias sägas ha hört Johannes predika, och har sedan samlat ihop undervisning från övriga apostlar. Han tycks dock inte vara så noga om det rör sig om rena legender eller verklighet. Syftet? Att bygga upp en utläggning mot heresier.

- Quadratusfragmenten: Quadratus, troligtvis en profet från Mindre Asien, sägas ha lämnat en böneskrift och/eller en skrift till försvar för vår religion till kejsar Trajanus (regerade 98-117), men av det lilla fragmentet som återstår är det svårt att avgöra vilket.

- Diognetosbrevet: En av de tidigaste kända apologierna för kristendomen, skriven på "välvårdad grekiska , som röjer retorisk bildning", men vars författare är anonym (lika många som har föreslagits vara författare till brevet har även förkastats på grund av framförallt språkstilistiska och kulturella skäl). Skriften bygger på frågor som "Vilken är den Gud som de kristna hoppas på?" och "Av vad slag är den tillgivenhet de kristna äger till varandra?"

- Hermas Herden: En apokryf apokalyps där uppenbarelser förmedlas och tolkas av en gammal kvinna samt en herde (som även kallas botens ängel och liknande). Hela denna långa skrift med uppenbarelser handlar om Kyrkan och de kristna, och hur vi har fått en kort tid på oss att göra bot för våra synder, så att vi inte hamnar utanför när Gud stänger porten in till himmelriket.

Första gången jag kom i kontakt med "De apostoliska fäderna" var när jag läste bibelskola. Jag kan gissa att somliga tycker att detta kan vara ganska förvånande, med tanke på att jag läste på en av pingstkyrkans bibelskolor. Säger jag å andra sidan att jag hade Peter Halldorf som lärare och att det var han som började pratade om den, så antar jag att de flesta av er nickar förstående trots allt: "Ahh, självklart. Ja, det förklarar ju saken...". Själv hade jag dock ingen möjlighet att läsa den på Bjärka, eftersom somliga av mina klasskompisar norpade boken före mig. Efteråt har jag ibland sett bokens namn nämnas här och var, och allvarligt funderat på att köpa mig ett exemplar, men det blev aldrig av. Så när Johan utlyste "Tipsa-om-Konvertittbloggen-och-vinn-en-bok"-tävlingen blev jag verkligen eld och lågor! Vilken möjlighet! Vilket fantastiskt pris! Vilken generositet! Och när jag sedan gick och vann (jag brukar aldrig vinna något på lotteri eller likande - men det verkar som om det inte riktigt stämmer här i bloggosfären eftersom jag har vunnit inte mindre än tre böcker sammanlagt vid det här laget - så jag förväntade mig inte direkt att vinna om ni förstår vad jag menar)... Kan ni ens ana hur glad jag blev?

Nu låter titeln på boken kanske som det endast är för teologiprofessorer och andra insnöade personer, men personligen tycker jag inte alls den var speciellt tungläst. Absolut inte tyngre än att läsa NT-breven i alla fall (fast å andra sidan finns det ju somliga som tycker just Paulus är väldigt tungläst, så om man tillhör den skaran kanske man inte finner den här boken speciellt lätt den heller). Men eftersom den innehåller så många olika typer av skrifter och av så många olika författare så kan det vara svårt att ge ett helhetsintryck ändå.

Min favoritbok (om man nu kan tala i de termerna) i "De apostoliska fäderna" är "Brevet till Diognetos". Och rent personligen - Hermas Herden kunde ha nöjt sig med hälften av sina uppenbarelser (hans bok utgör nämligen 93 sidor - exkl. kommentarer! - dvs nästan en tredjedel av själva boken), men det kanske inte var upp till honom själv att välja antalet...