*****
Innan jag går närmare in på själva ämnet så låt mig bara konstatera att när jag använder ordet "gudstjänst" så är det för mig synonymt med både "mässa" och "högmässa". Jag vet att det är stora skillnader enligt somliga på innebörden i dessa ord, men för mig betyder de alla "tillfället (oftast på söndag förmiddag) då hela församlingen samlas för att be och sjunga tillsammans, lyssna på predikan och fira nattvard". Likaså skulle jag kunna använda ordet "möte", som är än vanligare än "gudstjänst" inom vissa frikyrkokretsar. Den enda verkliga skillnaden jag ser mellan begreppen är att gudstjänst/möte = nattvard ibland, medan mässa/högmässa = alltid nattvard. Att jag härmed använder "gudstjänst" i det närmaste genomgående istället för någon av de övriga är för att det är det jag lärde mig först och är mest van vid. Okej?
*****
Som protestant (eller frikyrklig - här måste jag erkänna att jag har dålig koll på teologin) har jag alltid sett gudstjänstens främsta syfte som församlingsundervisning (och ett tillfälle för människor att träffas, men det är säkerligen inte en teologiskt godkänd bevekelsegrund för att gå på gudstjänst).
Den katolska hållning som jag reagerade på i detta fall - och som var orsak till diskussionen - var att katoliken i fråga hävdade att man borde fira mässan "mer värdigt" (t.ex. genom att liturgin ska vara på latin och alla texter ska sjungas, inte läsas. Varpå jag reagerar och hävdar att "det är mycket lättare att ta till sig en berättande text om den läses normalt, medan när det kommer till sång så lyssnar folk mer efter musik och felsjungningar än till själva texten.") Vad spelar det för roll om det är högtidligt eller ej om folk ändå inte lyssnar till texten??
Detta mynnade i alla fall ut i att jag fick frågan "Är mässan undervisning eller tillbedjan?" riktad till mig. Mitt spontan svar var självklart "Varför antingen eller, kan det det inte vara både ock?"
Men sen har jag gått runt och funderat på detta till och från i snart tre veckor - ser jag verkligen mässan som undervisningstillfälle, tillbedjanstillfälle eller både ock? (Eller går jag till kyrkan mest för kyrkkaffets skull?! Jag erkänner - det har hänt det med!)
På sätt och vis vidhåller jag min första, spontana, reaktion om att den måste rymma både ock, men jag lutar väl ändå över mot att undervisningen är viktigast för hur jag ska minnas gudstjänsten och om jag får med mig något när jag går från kyrkan.
Jag går till gudstjänst för att få undervisning. Och jag blir besviken och går tillslut till en annan församling/kyrka om jag känner att gudstjänsten inte har gett mig något att tänka på, att brottas med, på länge. Gudstjänster som bara gång på gång berättar de mest banala grunderna i den kristna tron = nej tack! Det är som mjölk för spädbarn när jag vill ha riktig mat! Visst kan det vara bra ibland att gå igenom grunderna igen, men gudstjänsten är inget evangelisationstillfälle i den bemärkelsen att den främst är till för att tilltala och frälsa ickekristna, utan det är ett tillfälle för oss redan frälsta att få vår andel av undervisning och tillbedjan.
Visst älskar jag en gudstjänst med genomtänkt liturgi (oavsett om det är traditionell liturgi eller skapad enkom för den enskilda gudstjänsten) för att den berättar en historia på ett mycket fullödigare sätt än vad enbart en predikan - oavsett hur bra predikanten är - kan göra. En gudstjänst är i någon mån en resa genom världsaltet och himlarymderna, en återberättelse av den stora Berättelsen. Boken i gestaltning, en inkarnation av Kristus. På sätt och vis är det en teater - visst är det det, det finns ingen anledning till att förneka och ju mer "liturgi" (nå, det kanske är klumpigt uttryckt, alla kyrkor och samfund har sin liturgi, den är bara mer eller mindre uttalad, mer eller mindre upptryckt på färdiga agendor, osv) - men det är så mycket mer än en teater. Där varje detalj, gest och åtbörd berättar något särskilt. Förmedlar ett budskap. Gudstjänsten är ett Guds Tilltal till mig. Gudstjänsten är undervisning.
Gudstjänsten är även tillbedjan. En plats och ett tillfälle för tillbedjan och bön. Undervisningen skapar tillbedjan! Tillbedjan är mitt svar på undervisningen! Om inte gudstjänsten är tillbedjan, vad blir då kvar? En konstig teaterföreställning som presenterar en löjlig filosofi! Något som inte ens är vatten värt! Hela gudstjänsten måste alltså få vara både undervisning och tillbedjan, både Tilltal och svar. Utan varandra blir det bara tomhet, men med båda tillsammans - i samverkan - så kan det bli hur bra som helst!!
Men Guds närvaro är väl värd tillbedjan, oavsett om undervisningen är ickeexisterande, urusel eller superbra? Jesu närvaro i församlingen ("där två eller tre är samlade..."), i kyrkan och i sakramentet - där är föremålet för min tillbedjan, inte behöver väl jag något annat än just detta?! Kalla mig styvnackad protestant, men trots detta vill jag ha undervisning om Honom när jag går på gudstjänst. Är det bara ett tillfälle till bön och tillbedjan - kalla det i så fall "andakt" så att jag vet vad det är frågan om innan jag kommer dit. Så att jag vet vad jag ska förvänta mig och inte gå därifrån beskviken för att jag inte fick det jag trodde jag skulle få, och därmed förkastar även resten. "Kastar ut barnet med badvattnet", ni vet...
9 kommentarer:
Både ock, helst, ja!
Men jag måste erkänna ett en av anledningarna till att jag sökte mig till KK var just att jag tyckte att tillbedjan i princip saknades i mitt gamla sammanhang - och att det man snällt kan kalla undervisning mest var peppning (klyschor och åter klyschor som skulle tjäna till att inspirera mötesdeltagarna till ännu en vecka av evangelisation. Motsägelsefullt nog så verkar ändå medlemstalen minska mest i dessa församlingar där mötena mest går ut på att peppa deltagarna till ännu en vecka med påtvingad evangelisation och dåligt samvete.
Att tillbedjan är minst halva grejen med en katolsk gudstjänst är bra för den är aldrig beroende av vem som leder mässan. Man kan alltid komma till kyrkan och stämma in i den tidlösa tillbedjan av treenigheten oavsett hur "dålig" eller "bra" prästen/pastorn är. Undervisningen/predikans kvalitét varierar dock väldigt mycket mellan präster/pastorer och församlingar. Om man har lite otur så blir gudstjänsten outhärdlig om man tvingas lyssna till massvis av undermålig, eller rent av heretisk predikan.
Frikyrkan har ju en tendens att reducera all tillbejan till att bli identiskt med att sjunga lovsång (och då i princip bara "moderna lovsånger", att använda "gamla" lovsånger ur psalmboken är ju oftast otänkbart)...
Och det är först nu under våren i år som jag ens börjat tänka på hela mässan i termer av tillbedjan, och ja det är en oerhört berikande erfarenhet.
Den del av mässan som innehåller predikan heter ju Ordets liturgi varför ju den också är en tillbedjan. Samtidigt innebär predikan att församlingen undervisas om Ordet.
Men det som är felet i den protestantiska uppfattningen, i vilken jag nu inbegriper den gammalutherska, är att predikan anses som det centrala när det är det reciproka offret i eukaristin som är det centrala. Ordet kan man förvisso ta del av på andra sätt genom att gå till kyrkan rent fysiskt, men i eukaristin kan man inte delta med mindre än att man deltar i mässan i kyrkan (eller någon annanstans, eller om prästen delar ut kommunionen om man är sjuk).
I de samanhang jag har rört mig i är det inte alls självklart att tala om olika delar i gudstjänsten, än mindre ha beteckningar som "Ordets liturgi", så det argumentet tycker jag faller lite på sig själv.
I min erfarenhet har det även varit förkunnelsen som varit huvudfokus och termer som eukaristi = tillbedjan har överhuvudtaget inte förekommit. För mig har det aldrig funnits någon koppling mellan dessa. Visst har det kanske varit lovsång och så i samband med nattvarden, men det har jag mer sett som "något för församlingen att göra istället för att bara sitta och titta på alla andra som tar nattvarden och bli uttråkade"! Och det tog gott och väl ett halvår här på Ansgar innan jag ens hörde dessa två nämnas i samma mening, men det kanske mer berodde på att det här ses som så självklart att det inte behöver påpekas.
Vad gäller gammallutherska och nylutherska uppfattningar så har jag ingen aning om vilken skilland skulle finnas mellan dem.
Nej jag syftade bara på de historiska kyrkorna/samfunden, och inte på frikyrkliga sammanhang vilka inte har en genomtänkt liturgi på samma sätt där allt man gör har en särskild betydelse.
Åh, där håller jag inte med dig. Jag skulle definitivt säga att frikyrkan allt som oftast har en tanke med allt de gör (undantagen är väl när de försöker härma SvK eller annan traditionell gudstjänststil för att någon har en åsikt om att det är ett bättre/mer värdigt sätt, även om själva innebörden i handlingarna tycks gå förlorade i kommunikationen), även om de inte har systematiserat det på samma sätt som de historiska kyrkorna och säger att deras sätt är det enda och att det alltid ska vara så...
Men vilken tanke har man då i frikyrkan i den oliturgiska liturgin?
Ganska ofta försöker man berätta en berättelse från början av gudstjänsten till slutet. Att hålla en röd tråd. Där varje del utgör en del och visar på en aspekt av helheten. Psalmerna komplementerar predikan, ev. solosång, ger en vinkel och instrumentspelande eller dans ger utrymme för bön och eftertanke. Bönen omfamnar gudstjänsten och gjuter liv i den, får den att pulsera. Osv.
Och överallt - förväntan på Guds tilltal till varje enskild människa i gudstjänsten.
Skicka en kommentar