tisdag 19 januari 2010

Fast bön, bedd bön

Bönen "Vår Fader" (som har återkommit några gånger nu på bloggen i lite olika versioner) är en så kallade "bunden" bön. En bön Jesus lär sina lärjungar, samtidigt som han predikar för dem om att inte rabbla tomma ord som hedningarna. För somliga - inte minst frikyrkliga - skapar detta en spänning. Hur ber man "Vår Fader" utan att "rabbla den" (eller "läser den", som jag har råkade säga en gång när jag ledde gudstjänsten i Lyckebokyrkan)? Kan man göra det? Leder det automatiskt till rabblande bara för att jag använder "färdiga böner", böner som inte kommer från "hjärtat"? Böner som inte är fria...?

Tidigare har jag skrivit en del om tidebönen. Också tidebönerna är bundna böner! Jag gillar bunden bön till en viss grad. Allra helst vill jag förstås ha både bundna och fria böner. En balans. Det bästa av två kyrkotraditioner. Det traditionella och det profetiska...

Det "bundna" i bönerna ger på något sett en större stabilitet än vad mina egna försök till "fri" bön många gånger ger. Priset jag får betala är att bönen blir/upplevs som mindre personlig. Men vad spelar det för roll i jämförelse med hur många gånger jag har försökt "skapa" en bön vid mina andakter och bara upptäckt att det är "tomt". Inga tankar och formuleringar, även om inte andaktslivet i övrigt är "dött". Att då använda mig av fasta böner - oftast just av "Vår Fader" - har åtminstone garanterat att det har blivit en bön bedd den kvällen!

En annan "bunden" bön är rosenkransen. Jag vet inte om jag har skrivit om just rosenkransbönen tidigare, men det tillhör väl en av bönerna jag har stångats med till och från under ett tag nu. Till exempel riktade jag en fråga om just rosenkransbönen till Teija, som firade sin bloggs ettårsdag - ja, det var ett tag sedan nu - med att låta folk önska blogginlägg. Stort tack, Teija, för att du tog dig tid!

Jag vet egentligen inte om jag är så tilltalad av rosenkransbönen. Jag har (av olika anledningar) varit på rosenkransandakter några gånger och i olika sammanhang, men jag tycker sällan det ger mig så mycket. Kanske fastnar jag för mycket på ytan, på det "mekaniska rabblandet", vad vet jag...

Det finns dock två saker jag lockas av. För det första kallas rosenkransen ibland för "de olärdes psalterium". Det tilltalar mig som gillar tidebön. Ursprunget till det smeknamnet är att - med början hos ökenfäderna - lärde sig många munkar och nunnor hela psaltaren utantill och bad sig igenom alla 150 bönerna varje dag. För den som inte var lika "lärd" så kunde man nöja sig med att be rosenkransens 150 böner per dag istället. Som ersättning. För det andra så vittnar många bloggare - inte minst Teija, därav min fråga till just henne - om vad rosenkransbönen betyder för dem. Jag vet ju av erfarenhet från tidebönen att det kan ibland finnas en yta, ett visst motstånd, att ta sig igenom innan man kan börja ösa ur en "bunden böns källa".

Men skam den som ger sig! Jag ska inte hävda att jag har "upptäckt" rosenkransbönen än. Och jag ska definitivt inte hävda att jag praktiserar den speciellt ofta. Men kanske, kanske anar jag ibland glimtar av vad som finns på andra sidan ytans motstånd. Traditionen är ju tydlig: rosenkransbönen är en välsignelsebringande bön, vem är då jag att förakta den? Och så kämpar jag vidare med den för att "inte riskera att gå miste" om något Gud vill ge oss bara för att jag är för inskränkt i en tradition som ställer sig tvekande inför detta fenomen...

6 kommentarer:

Teija sa...

Din öppenhet gör dig heder, Johanna! Man har så mycket att lära av andras traditioner. Jag ber med en karismatisk bönegrupp varje torsdag och det trodde jag aldrig skulle ske! Jag är egentligen mer dragen till den tysta bönen utan ord. Den karismatiska bönen ger mig något som jag inte har lyckats definiera än men denna bönegrupps tro är så stark att den 'smittar' av sig. Språken de använder är kirundi (ett språk från Burundi) och franska. Franska kan jag men inte kirundi men det gör inget för de ber till den helige Ande och Han är inte bunden till något språk (eller någon tradition).

Johanna G sa...

Min öppenhet beror nog mest på erfarenhet. Positiv erfarenhet. Från Taizé, Bjärka, osv. Platser som visat mig snarare än teoretiskt lärt mig hur berikande bönelivet kan vara i all sin enkelhet.

Samtidigt är det där med öppenhet både ock. Det kan vara både oerhört berikande och välsignande som det kan vara nära på destruktivt. Det negativa kan delvis komma sig av en ständig "hetsjakt" på nya upplevelser och välsignelser. Aldrig bara vara nöjd och tacksam. Delvis skapar för mycket öppenhet en större risk för rotlöshet, så som jag har skrivit om tidigare på bloggen.

Teija sa...

Om man med bön menar upplevelser kan man hamna riktigt fel. Bön är en relation med Gud där Han är i centrum, inte jag. Det är mycket bra att ha en andlig vägledare som är erfaren och klok, men tyvärr är de svåra att finna...

Johanna G sa...

Instämmer. Bön är ENBART upplevelser lika lite som ett äktenskap ENBART är stormande förälskelse.

Men om man vänder på det: På samma sätt som äktenskap kan "startas" och berikas av förälskelsens känslorus, så kan bönelivet berikas av "upplevelser".

Som kristen tror jag att det är viktigt att vara ÖPPEN för att bönen KAN ge upplevelser och känslor utöver det vanliga, men samtidigt inse att det varken är något jag bör förvänta mig eller begära. Utan helt enkelt - som sagt var - vara öppen och inte bli rädd utifall att så sker.

Stefan Herczfeld sa...

Jag tycker att det är roligt att du tar upp ett svårt ämne. Mina egna erfarenheter är att det finns en spänning mellan vad du kallar fasta respektive öppna böner, och att man på något sätt måste förhålla sig till det.

Oftast brukar man säga att det när man funderar över ett "antingen-eller" i gudomligt perspektiv så riskerar man att hamna i falska dikotomier. Det innebär att sanningen dels är "både-och" och dessutom väldigt mycket större, vilket man kan ana då man kommer igenom eller förbi den ursprungliga frågeställningen.

Ett klassiskt exempel är frågan om Jesus var Gud eller människa. En frestelse är att säga delvis både och. Då kommer man inte längre. Om man däremot säger både och, och det fullt ut, så innebär det att Gud förenar sig med oss och antar vår mänskliga natur, för att sedan kunna förena oss med sig och ge oss del i hans gudomliga natur.

Jag tror att det förhåller sig på motsvarande sätt med bönen. jag kom vidare med hjälp av några präster, och med att läsa en del, varav det bästa kanske är av W. Stinisen, och "rummet inom dig" av Jamison (Christopher) - abboten i TV-serien Klostret som gick för några år sedan (där några människor fick prova klosterliv under några veckor). Även Thomas Dubay har skrivit en del bra saker under senare decennier (bland äldre litteratur finns det hur mycket som helst, men det kan vara en smula svårtillgängligt).

Johanna G sa...

Självklart är både-och att föredra i detta fall! Ja, faktiskt till och med nödvändigt skulle jag vilja drista mig att påstå. Vissa dagar kan det självklart bli antingen-eller (eller inget alls!), men sett under längre perioder sett tror jag att det är fullständigt nödvändigt att vi har med både-och i våra böneliv.

Och just denna både-och-aspekt försöker jag beskriva i slutet av inlägget om "mitt möte med Bjärka-Säby": http://nallemaja-jg.blogspot.com/2009/09/mitt-mote-med-bjarka-saby.html.

Jag har läst en bok av Stinisen, men inte någon av hans böneböcker. Och jag gillade den boken. Vet att väldigt många är ispirerade av honom, så kanske borde jag läsa en bok eller två till av honom. :)

Missade TV-serien "Klostret", men såg uppföljaren "Klosterliv" som gick året efter där de var i ett nunnkloster och några kvinnor gjorde motsvarande erfarenhet. Jag har sett reklam för boken, men inte läst den. Men den är alltså att rekommendera?

Thomas Dubay har jag ingen som helst koll på är jag rädd.