"Jag har inte hunnit..."

Ganska ofta stöter jag på påståendet "Jag har inte tid" som ett argument varför man inte kan delta i en eller annan aktivitet, eller varför man inte har gjort det man borde/hade lovat. För hur ofta är problemet ärligt talat att man inte har haft tid? Och hur ofta är det att man inte prioriterar att ta sig den tiden? Att man inte har klara av att strukturera upp de 24 timmarna per dygn som man har till sitt förfogande på ett vettigt sätt och anpassat sina åtaganden och prioriteringar efter det?

Kyrksyster berättade häromdagen om ett tragiskt exempel där vänner som påstår att de inte har tid att träffas under flera års tid.

Några konkreta exempel ur mitt liv är:

- Aikidoträningen på onsdagar krockar med onsdagsmässorna (veckans enda kvällsmässa här i Sankt Ansgar) så att jag omöjligt kan gå på båda. Har jag då inte tid att gå på mässan eller prioriterar jag inte tiden?

- Studierna har tagit väldigt mycket tid under hösten, och därför har min bloggaktivitet gått ner till viss del. Har jag då inte hunnit blogga eller bara inte prioriterat det?

- När jag väljer att sitta och fika med mina korridorare i över en timmes tid, kan jag då dagen efter i skolan säga att jag inte har hunnit läsa det jag borde ha läst?

- Om en kompis blir sjuk eller är ledsen, släpper jag inte allt vad jag har för händerna - studier, julstress, matlagning, internet, osv - bara för att kunna sitta vid dennes sida. Visa medlidande och bara vara närvarande, trots att jag kommer vara fruktansvärt frustrerad över att jag inte kan göra någon verklig skillnad!

- Hinner jag inte att träna, plugga, vara scoutledare, vara med i en bönegrupp, träffa vänner, läsa böcker, m.m., samma termin - är det då fortfaranade en fråga om att inte hinna eller bara en fråga om att prioritera det ena eller andra?

- Står valet mellan att laga julmat, handla julklappar, eller att julstäda? Eller kanske står valet mellan att låta det vara dammigt i hörnen och att ha faktiskt hunnit få någon gnutta julefrid inombords när man sätter sig ner med släkt och vänner vid julbordet?

Listan skulle kunna göras mycket längre, men jag antar att ni förstår vart jag vill komma? Ibland behöver det bli "skarpt läge" för att man ska förstå vad man prioriterar.

När det viktigaste tar tid från det viktiga,
så upphör det viktiga att vara viktigt.

...citerade Peter Halldorf för oss i början av bibelskoleåret, i underförstådd mening - i alla fall tolkade jag det så - att det viktigaste var att prioritera Gud, bönen, bibelläsningen osv, medan det viktiga var allt annat vi anser viktigt. Jag är inte helt säker på att jag håller med till 100 % (även om jag istället har alltför lätt att glömma bort det perspektivet på mina aktiviteter och tidsprioriteringen följaktligen tycks tyda på något helt annat som viktigast än vad jag kanske skulle önska), för tillslut kommer det en tid när tvätt, matlagning, disk eller något annat "halvviktigt" (aka "nödvändigt ont") kan behöva tillåtas tas tid från det viktigaste - oavsett om det är Gud, familjen eller en sjuk vän som anses viktigast - för att även mitt liv ska kunna fungera rent praktiskt.

Att prioritera är en del av livet. Och ofta kan valet vad man ska prioritera vara riktigt tufft, men om man prioriterar fel kan man alltid välja om (förr eller senare åtminstone), men om man försöker hinna med alldeles för mycket för att undvika behovet av att göra själva valet så riskerar man att arbeta ut sig själv fullständigt på mycket kort tid!