Nu är det drygt en månad sedan Jesusmanifestationen ägde rum. En månad sedan 12 000 svenskar tillsammans manifesterade vår Herre och vår kristna enhet. En månad sedan den sekulära pressen tittade åt ett annat håll eftersom ingen välte bilar eller kastade gatsten på polisen eller något annat i den stilen. En månad - och vad har hänt?!Låt mig till att börja med erkänna att jag inte var där. Därför har jag antagligen ingen talesrätt enligt somliga. 12 000 andra var där, kanske borde jag lämna ordet till dem och hålla igen min stora trut, men de har haft sin chans vid det här laget, så...
Känslan som förmedlades från Dagens Manifestationsblogg och från efterföljande diskussion i tidningen och bloggosfären är att de som var där vill göra om det igen nästa år. Vilken tur! Det måste innebär att det blev lyckat. Att manifestationen fyllde ett syfte, trots visst tvivel från folk (mig inkluderad) och kritik mot dem som hade mage att uttrycka detta tvivel (mig exkluderad)! Men samtidigt - på bara en månad har ämnet redan ebbat ut från det kristna samtalsrummet. Det enda - utöver vissa "låt oss göra det igen"-kommentarer - som förmedlats är en besvikelse över att Svenska Kyrkan uteblev. Det vanliga kristna gnället över SvK, där gäller visst inte talet om enhet längre (de har det inte alltid så lätt alla gånger...), trots att många SvK-liga deltog. Och sen när är det bara biskoparna (eller andra kyrkliga ledare) som räknas enligt det frikyrkliga synsättet??
_
Men vad blev visionen av? Talet om den nya eran av kristen enhet? Fick vi som ifrågasatte ändå rätt, trots att det blev lyckat?
Samtidigt suckar jag nästan mer över "vi gör det nästa år igen"-mentaliteten, än över utebliven era enhet. Kom igen gott folk! Jesusmanifestationen är väl ändå ingen ny kristen rörelse? Inget självändamål! Snarare uppfattade jag manifestationen som ett alternativt medel, utöver ekumeniska samtal o.dy., till att föra olika kristna tillsammans och manifestera vår enhet. Ett tillfälle för oss lekmän att visa vad vi ville, inte bara överlåta all ekumenik till att reduceras till teologiska spefundigheter som dissekeras av proffs hela tiden.
Vissa saker blir bäst om man låter det vara unika händelser. Och om ni nu så gärna vill göra om det, gör det i så fall i Göteborg eller Ö-vik, i Kalmar eller Kiruna. Gör något nytt, sprid det, gör inte bara en kopia av årets manifestation. Eller utför den mer praktiskt lagda manifestation som Emanuel och Andreas började skissa på - gå ut i samhället med bullar och goda gärningar!
Eller än hellre: vänta inte ett helt år på att någon ska organisera fram en ny Jesusmanifestation, manifestera istället Honom med allt du gör, allt du säger och tänker (och allt du INTE gör/säger/tänker)! Och gör det från och med idag och resten av ditt liv. Det skulle nog vara en manifestation som skulle kännas meningsfull på riktig. Mycket svårare, och mycket subtilare, men mycket mer verkningsfullt i längden. Du klarar det inte säger du? Nej, det skulle inte jag heller göra, men ska det hindra mig från att ha det som ambition? Är du säker?? Gud uppmanar ju oss att vara heliga, så som Han är helig, och innan vi når det målet är det väl bara att kämpa på och ta nya tag dag för dag och manifestera Honom så gott vi kan i vår ofullkomliga mänskliga tillvaro.
_
Det jag saknar mest från Jesusmanifestationen var ett tydligt mål - varför ska vi träffas och manifestera tillsammans? Vad är det för enhet vi vill uppnå? Är vi nöjda med att alla kyrkor kan enas kring Jesus eller vill vi något mer? Var manifestationen bara ett första steg på en lång väg, och ett medel för att få oss på vägen, eller var det ett slut, ett mål?
3 kommentarer:
Tycker det ligger en poäng i det du säger om att det kanske inte är en organiserad manifestation som är bästa sättet att gå till väga på, utan att det är viktigare att leva ut sin tro på Kristus.
Samtidigt kan jag tänka mig lite att det kanske ligger en mycket bra tanke med manifestationen om man vill arbeta ekumeniskt. Det är ju trots allt rätt stor spridning mellan olika kyrkors syn på den kristna tron och det ekumeniska arbete vi har idag hade nog varit otänkbart för bara 50-100 år sedan och att göra en sådan fysisk manifestation blir på något vis ett medel för oss att inte bara tala om enheten i Kristus utan att verkligen ta de orden på allvar och därmed leva i ett vi-och-dem-tänkande. Manifestationen kan ju ses som en fysisk påminnelse om att det inte bara är något som vi säger, utan att det faktiskt är en realitet att vi alla hör samman i Kristus. Det tar ju rätt lång tid innan den tankegång verkligen blir ett levnadssätt. Man kan ju t.ex. se på den syn som allmänheten hade om häxeri för bara några få hundra år sedan och att det tog ett antal hundra år att bli av med den världsuppfattningen. Samma process kan man kanske ana i debatten om homosexualitet?
Välkommen hit, David!
Visst, det har du en poäng i och jag är definitivt inte så negativ till manifestationen som jag kanske låter. Det jag framförallt menar är det jag skrev på slutet - att vi kommer samman, visar att vi är många och manifesterar vår tro på Jesus som Kristus är ett medel, kanske en trappavsats inför framtiden, inte ett självändamål, vilket jag får en känsla av att folk som säger "Låt oss göra det nästa år också!" ibland tenderar att missa.
Jag var ju där vid detta enastående tillfälle, som jag hoppas men inte är övertygad om återkommer nästa år. Gudtjänsten leddes ju av f d Hakon Långström som verkligen borde nästa biskop om man inte är för gammal (han lär nog vara kring 60). Men vad som ändå krävs är att Sv K kommer ut från skamvrån och även officiellt står bakom det hela och skickar en biskop, helst ärkebiskopen. Mycket som skymmer sikten är det, man kan prata miljö och annat i och för sig vällovligt, men Jesus får det inte handla om på ett så direkt sätt.
Skicka en kommentar