fredag 17 april 2009

På återträff med bibelskolan


Den här helgen ska jag iväg på återträff med bibelskolan. Vi firar femårsjubileum i sommar! Fem år sedan vi slutade. Tänk vad tiden går fort ibland. Samtidigt känns det jättelänge sedan. Nästan lite overkligt. Som om det bara var en dröm som inte har mycket med verkligheten att göra. Ni anar inte vad fem års universitetsstudier kan göra med hela ens tankevärld...

Men det är inte bara det. Nej, det är minst lika mycket att hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?


Spillerill! Eller - den dagen, den sorgen. Mitt mest akuta problem just nu är att försöka komma ihåg till på söndag hur man uppträder i pingstkyrkan. Korstecken, knäfall/bugning och helgonlitanior känns som ganska malplacerat i alla fall...


Mer om:

Nya Slottet Bjärka-Säby
Bibel- och träningsskolan
Kommuniteten på Bjärka-Säby

Uppdatering:
Det blev ingen pingstgudstjänst, utan istället mässa med kommuniteten på Bjärka-Säby. Trevligt förvisso, men det besvarade ju inte min fråga om jag fortfarande kommer ihåg hur en pingstgudstjänst fungerar och om jag fortfarande kan känna igen mig och delta helhjärtat i den gudstjänststilen...

8 kommentarer:

Jacob Hjort sa...

Du får se det som en dubbel kulturkompetens, en kyrklig tvåspråkighet.

Johanna G sa...

Jag har ju sagt att jag är mångkyrklig. Men man glömmer ju så lätt...

Och sen är ju frågan om till vilken grad man ska anpassa sitt språk/dialekt utifrån sammanhanget och hur jag kan veta vilket som är mitt naturliga sätt att uttrycka min tro när ingen annan ser på och påverkar.

Jacob Hjort sa...

Det naturliga är väl att lyfta sina händer när man känner för det, och buga under primklockornas ljud om man känner sig hugad till detta. Jag har fått stora delar av min församling att göra korstecken under valda delar av liturgin. Och det är väl precis så det skall vara, liturgin som levande och föränderlig.

Hasse G sa...

Du kan bara göra "fel" i Människors ögon.....

Hasse G sa...

.....för du gör inga fel inför Gud....

Charlotte Thérèse sa...

>hur jag kan veta vilket som är mitt naturliga sätt att uttrycka min tro när ingen annan ser på och påverkar.

Det märker du när du slutar bry dig om vad andra tycker...

Då kan du uttrycka din tro som du vill. Oavsett omgivningen.

Man måste inte delta i hela den högkyrkliga gymnastiken eller sträcka upp armarna mot taket i frikyrkan - bara för att alla andra gör det.

Johanna G sa...

Excelsis:Du har fått din örsamling att göra korstecken under valda delar av liturgin? Men gör de det i så fall för att de känner för det eller för att du gör det och säger att det är värt att pröva att uttrycka sin tro på det sättet? Och om några skulle pröva, gör i så fall resten korstecken för att några gör det i form av gruppkänsla eller av sig själva?

Hasse G:Tack för uppmuntran

Charlotte:Kan man någonsin sluta bry sig om vad andra tycker utan att sluta sitt hjärta för dem i alla andra aspekter samtidigt?

Men visst, fokuset under en gudstjänst ska inte vara på att minituiöst göra exakt likadant som alla andra, utan fokus ska vara på Gud och låta resten bara vara hjälp att uttrycka och behålla det fokuset.

Jonas sa...

Excelcis vilka delar är det? Att göra korstecknet när prästen gör det, vid avlösningen och välsignelsen, det lilla korstecknet när det är evangelieläsning och i samband med kommunionen är ju rätt naturligt..men det ska ju inte göras bara för att det är något tvång..