Jag tillhör den typen av kyrkobesökare som tenderar att glömma kollektpengar var och varannan gång. Inte av snålhet, utan av ren glömska (fast jag tycker ju att jag borde lära mig nu efter att ha gått i kyrkan de flesta veckor sedan fem år tillbaka) och bristfällig organisation. Pinsamt, men sant!
Igår skulle jag dock vara duktig och komma ihåg kollekten när jag skulle ner på kvällsmässan, tänkte jag. Och så hade jag bara en 50-öring i plånboken (det kontantlösa samhället är bra på många sätt, men ofta står jag där utan kollektpengar, för att det är min enda kontanta utgift som jag har någorlunda regelbundet numera)!
Så, frågan var då om jag skulle leka "fattiga änkan" ur Jesu liknelse (Mark 12:41-44) och lägga "min sista kopparslant" eller känns det mest som ett hån? Jag har ju faktiskt pengar på kortet, så det är ju inte min sista kopparslant egentligen. Och jag vet av erfarenhet att 50-öringar har en tendens att bli liggande i botten av kollektbössor och skramla runt eftersom man inte får sätta in ojämnt antal 50-öringar (dvs det måste vara jämna kronor, även om det går bra med t.ex. två 50-öringar som tillsammans utgör en hel krona) via Kassaservice.
Så, hur gick det då? I valet och kvalet mellan dessa två alternativ valde jag att inte ta med 50-öringen. Och hade jag gjort det så hade det inte spelat någon roll, för det togs aldrig upp någon kollekt just den här gången.
Men hur gör ni? Lägger ni er sista 50-öring om det är det enda ni har i plånboken eller avstår ni och lägger lite extra nästa gång istället?
24 kommentarer:
Jag känner allt för väl igen mig i att glömma pengar.. Jag lägger nog det skrammel jag har i fickorna även om det bara är femtioöringar.
Apropå avsaknad av kontanter:
Tar de kort vid kyrkkaffet se'n? ;)
Ett problem jag verkligen känner igen mig i. Jag lägger dock inget i sådana lägen. Visst känner man sig snål när kollekthåven går förbi och man inte har något att lägga, men att bara lägga en 50-öring kan kanske tolkas som om man rent demonstrativt lägger det allra minsta man har, och det känns ännu snålare helt enkelt.
Excelsis:
Har man "lite småskrammel", dvs flera enkronor och 50-öringar så skulle jag inte tveka att lägga i det, men när man har just EN femtioöring?!
Z:
Tja, jag skulle nog välja att lägga tian i kollekten och sedan fika "på nåder" (men å andra sidan fikar jag ofta på nåder och betalar typ 100 kr åt gången när jag tycker att det var VÄLDIGT länge sedan jag betalade sist och hoppas att det ändå går jämnt upp i slutändan).
Kristina:
Då tänker vi väldigt lika.
Nej, jag bär aldrig med mig slantar. Kontanter befattar jag mig bara med på söndagar när man måste ha det till kyrkkaffet.
Kollektomaten som infördes i St Lars var suverän. Men nu är den borta igen - hoppas att den kommer tillbaka snart!
På tal om kollekt osv. Borde inte Kyrkan ha en mer socialistisk internekonomi? Istället för 1% i kyrkoskatt så skulle stiftet kunna lägga vantarna på hela den lön som överstiger tex 18.000 kr. Det skulle innebära 0% i skatt för de fattigaste och kanske 99% skatt för de rikaste.
Haha, det var ju också en idé! Du får föreslå den för någon av prästerna och se om han nappar :)
Jag pallar inte med söndagsmässornas trängsel. Så det blir inget.
:o/
Kraxpelax:
Välkommen hit!
Trängsel? Det känns som om det är få kyrkor förrunnat att folk stannar hemma för att det är trängsel... Dessutom var det en veckomässa och nu på sommaren har vi inte varit speciellt många alls, kanske 15-20 pers på sin höjd (i en kyrka som utan problem rymmer 120-150 pers - minst!), så någon trängsel kan man knappast prata om. Men som sagt var, under terminerna är det betydligt fler som kommer, men så är det också en "studentkyrka".
En annan är så hedrad så.
:o)
Jag är ketolik (eller metakatolik om vi ska vara petiga) och min innerstadsförsamling, av vilken jag har de bästa erfarenheter, har byst med folk på söndagsmässorna, jag tycker det är jättejobbigt. Psalmsången stör mig också. Jag tycker mycket bättre om de rena, enkla vardagsmässorna. Dom är också ganska välbesökta.
Men jag är lite enstöring av mig. Allra viktigast är enskilda andakter i kyrkans mariakapell. Då mår jag som allra bäst.
Jag känner igen mig i funderingen, men vittnar det egentligen inte om att vi tycks bry oss mer om hur gåvan uppfattas av andra än om vad den gör för nytta?
Kraxpelax:
Ketolik/metakatolik? Nu hänger jag inte riktigt med. Förklara gärna närmare.
Lite kan jag dock känna igen mig i detta med när det blir för mycket folk. Tillslut tittar jag nästan mer efter vilka som är där och hur de gör, än att ge mig hän i bönen och gudstjänsten. Fast å andra sidan så gäller det ju förstås även när det är få människor där - då känns det ju ännu tydligare om man avviker på något sätt...
Eller menar du något annat?
Pontus L:
Sant, sant. Men så är väl också den mänskliga naturen också?! Och hur stor nytta gör egentligen en 50-öring...?
I vår församling samlar vi inte in kollekt på traditionellt vis. Vi vill inte att besökare och gäster ska känna att vi är ute efter deras pengar. Men vi har en "sparbössa" i form av en jordglob med två utsräckta händer, som står vid utgången om någon vill ge något. De flesta i församlingen ger sitt bidrag via autogiro eller inbetalning på bankgiro varje månad. Jag sköter mitt givande på det sättet också och då behöver man inte bekymra sig om att ha med kontanter. Jag brukar inte heller lägga något i kollekten när jag besöker andra församlingars gudstjänster och möten. Är man gäst så är man! Ska man ge ska det vara till något man verkligen vill stödja och då kan man väl ge ordentligt. Att ge femtioöringar eller enkronor verkar ganska onödigt (verkar mest vara för att det ska synas att man lägger i något och då kan det kvitta tycker jag) om det inte är allt man äger förstås. Då skulle det ha betydelse inför Gud. "Gud älskar en glad givare!" (2 Kor 9:7)
I Råslätts församlingsgemenskap är kaffet alltid gratis så man behöver inga kontanter till det heller. Smidigt och välkomnande!
Jonas M:
Jo, vi har också försökt övertyga folk (dvs regelbundna besökare och medlemmar) om att regelbundet givande via stående överföringar och liknande är mycket smidigare, men samtigt så tror jag fortfarande hälften av våra inkomster kommer via traditionell kollekt.
Och så känner jag mig faktiskt ganska snål när jag inte ger något alls! Det hör liksom till att man ska göra det. Och även om man är gäst i en församling tycker jag att det är schysst att lägga en liten summa. Typ som "tack". Ungefär som att ge dricks på resturang...
Hm, intressanta frågor... :) Som Johan redan skrev så har vi typ aldrig kontanter förutom på söndagarna - eller om det är någon av oss som har kontanter så är det oftast jag :) Vi har som vana att stanna till vid en bankomat på väg till kyrkan... :)
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort, men jag tror kanske att jag skulle ha gett 50-öringen (fast inte om Johan var med, då skulle han skämmas ögonen ur sig :)).
För några år sedan blev Johan väldigt upprörd när jag gav en femma eller tia i kollekten. Det vittnar lite om våra olika bakgrunder... I min hemhemförsamling (luthersk) kommer det inte in så mycket kollekt, mest slantar, och vi i min familj har typ alltid gett slantar... Kollekterna går inte till den egna församlingen, utan till alla möjliga projekt utanför församlingen, antar att det kanske bestäms av stiftet??? Och mina föräldrar har väl gett olika mycket till olika saker. De saker som de aktivt stöttar betalar de till via banken regelbundet, men det har ändå hört till att man ska ha något att lägga i kollekten. Johan däremot, med en frikyrklig bakgrund där folk kanske känner ett större ansvar för ekonomin, eftersom hela verksamheten och pastorns lön hänger på kollekten, var inte direkt van vid slantar i kollekten... :)
För mig handlar det inte om att visa upp hur mycket eller hur lite jag ger, utan det handlar mer om att liksom uttrycka sin tacksamhet genom att ge åtminstone någonting (ungefär som du skrev Johanna, om jämförelsen med dricks på en restaurang).
Ja har man inget i plånboken så har man inte, eller om man nu skulle råka glömma den. Om man nu bara har 50 öre bör man ändå lägga den tycker jag, har man dåligt samvete för att man ger så lite kan man ge mer nästa gång. Idag i på mässan i Falu Kristine var det en kvinna framför mig i så kallad "alkoholistfrisyr" (min fördom) som inte gav något, man får ju hoppas att det var för att hon glömt handväskan med pengarna hemma.
Angående kollektomater gillar jag det inte om det ska vara ett substitut till kollekthåven med hänsyn till kollektens teologiska betydelse i mässan. Biskop emeritus Björn Fiärstedt har skrivit en liten gratisbok om detta (som brukar ligga utlagd), tyvärr hittar jag den inte nu, men det är ju en del av frambärandet av offret som är dels våra böner dels denna offergåva. Men sen kan man ju skänka pengar på annat sätt utanför själva gudtjänsten men då kan man ju lika gärna stoppa pengar i någon kista eller fylla i inbetalningskort eller något.
Annars är det ett moraliskt dilemma när det är kollektämnen som man inte alls sympatiserar med (det förekommer tyvärr) - ska man då ge snålare?!
Johans idé om "socialistisk internekonomi" är inte så dum. Men det måste förstås bygga på frivillighet (som i Apg 4:32-5:6)och inte på att stiftet eller församlingsledningen lägger vantarna på pengarna. Men jag tror att det verkligen skulle stämma med Jesu undervisning om pengar och Nya testamentets församlingssyn om vi delade med oss efter våra tillgångar och inte efter fasta procentsatser. Så att alla i församlingen får vad de behöver och ingen behöver lida nöd.
Att dela med sig är en del av det kristna livet och det är ett offer som behagar Gud (Hebr 13:16), men det betyder inte att det ska göras i gudstjänsten eller att man ska samla in kollekt genom att gå med håvar i raderna.
Jag har väldigt svårt med det och tycker det är ganska obehagligt. Det finns bättre sätt att organisera offrandet i församlingen och i gudstjänsten, som inte är så utpekande och påträngande. Jag vill absolut inte att människor som besöker våra gudstjänster ska känna att vi vill ha deras pengar, eller känna sig pinsamma för att de glömt pengarna eller inte vill eller kan ge något. De är gäster och evangeliet är gratis. Det här tycker jag är viktigt, speciellt när det kommer människor som inte haft kontakt med kristen tro tidigare. Så mitt förslag är att vi slutar gå med kollekthåvarna i bänkarna och skapar möjligheter för människor att ge på andra sätt som inte pekar ut, är pinsamt eller luktar tiggeri.
Och gärna lite mer praktisk egendomsgemenskap i församlingen!
Men det är faktiskt en vits med att bära fram gåvorna i själva gudtjänsten eftersom man då gör samma sak som i templet under den judiska tiden.
Dock anser jag det bästa egentligen är offergång, då man får gå fram och lägga gåvan i en skål eller vad det är.
Sen är det en annan sak att man ska vara barmhärtig och generös mot de fattiga i övrigt.
Har man glömt pengarna så har man. Förhoppningsvis glömmer man inte pengarna varje gång, då bör man överväga något sätt att påminna sig om att ta med plånboken.
My:
Välkommen hit!
Hehe, tur att Johan har dig så att någon håller koll på honom och hjälper honom med så praktiska detaljer här i livet. :)
Ja, det kan nog vara stor skillnad på olika samfund och traditioner där. Men nu grävde jag efter pengar innan jag skulle gå till kyrkan, hade jag kommit till kyrkan med plånboken så hade jag nog lagt den utan att tveka.
Jonas:
Du ska inte hålla koll på vad din nästa ger (eller inte ger)!! Fy skäms på dig - det är ohövligt! Min åsikt...
Fast jag glömde ju inte plånboken, jag valde att inte ta med den för att det enbart fanns en 50-öring i den och att jag ansåg att detta var löjligt lite att ge.
Visst har du en poäng i att det kan vara en viktig symbolisk gest att ge även av våra pengar, men å andra sidan så kan man ju tillämpa "du skall inte låta din högra hand veta vad din vänstra gör" genom att ge pengar "i det fördolda", dvs via kontoöverföringar av något slag.
Offergång tycker jag bara man ska ha (om man nu tycker det är önskvärt över huvudtaget) när det gäller mycket speciella ändamål. Där kan man verkligen snacka om att bli utpekad om man inte ger något!!
Jonas M:
Jo, kanske det. Men erfarenheten säger att det kommer in betydligt mer pengar om man är just lite "påträngande"...
Ja Johanna jag ber om ursäkt, men nu tittade jag inte för att se hur mycket hon gav utan för att hon satt alldeles intill och jag väntade på min tur..så det var svårt att undvika
Ahh, då missförstod jag dig. Lät som om du kikade över axeln på henne... Och det är väl snarare henne du skulle ha behövt be om ursäkt till, inte mig, eller...?
Nej Johanna, i och för sig inte, men det skadar ju inte att be om ursäkt en gång för mycket än en för lite.
Skicka en kommentar