Kloster, ikoner, radband, rökelse, vigvatten, bikt, korstecken, kyrkofäder, helgon och Jungfru Maria, mässordning och liturgi, tal om sakramenten, knäfall, smörjelse med olja...
De mest oväntade sakerna börjar dyka upp på det mest oväntade ställena. Att som frikyrklig erkänna det sanna uttrycket för en levande kristen tro hos en annan trostradition än sin egen kanske kan upplevas som provocerande av somliga av våra egna - vad var det vi protesterade mot om inte mycket av detta - men om man vänder på det, hur upplevs detta fenomen då? Hur upplevs det av dem vi "snor" ifrån. Är detta en rörelse av godo eller ondo?
Anser ni att vi (Förtydligande: Även i fortsättningen av detta inlägg används "vi/oss" för frikyrkliga & protestanter, medan "ni/er" används för katoliker & ortodoxa):
1) "Plockar russinen ur kakan!" Vi tar vad vi vill ha och sliter ut det ur sitt sammanhang Den söndergrävda kakan slänger vi sedan gärna i komposten. Vad har den med oss att göra? Att lärosatser och bruk kommit till i en kontext och allt hänger samman - vem behöver bry sig om detta?! Inte vi i alla fall...
2) "Brobyggare" Okej, om vi kan instämma med detta och detta och detta som vi tidigare har förkastat, skulle det då vara så omöjligt för oss att även ompröva andra trosatser och dogmer också? Med sköra trådar och stora uppoffringar hos de som går först knyts vi allt närmare till varandra efter alldeles för långa perioder av splittring och smutskastning.
3) "Det är väl inget att hetsa upp sig över." Detta är väl enbart vad man kunde vänta sig. Tillslut kan man inte längre protestera mot yttre former, så det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle börja protestera mot våra egna fria former. Vänta tio-tjugo år till och denna våg kommer ha vänt utan att ha lämnat några större spår efter sig.
4) "Äntligen!!" Äntligen börjar vi ta vårt förnuft till fånga! Nu är det bara för er att luta er tillbaka och invänta att vi tar till oss resten också och sen kan vi vara en enda lycklig kristenhet igen!
5) "Kyrkstöld!!" Förrut anklagades ni av oss för att vara heretiker när ni hänvisade till kyrkofädernas lära, nu är det helt plötsligt mer än okej även i våra sammanhang att göra det, men visar vi någon ånger och omvändelse i egentlig mening...? Måste vi inte visa äkta bot och bättring innan ni tar oss till nåder igen?! Be på våra bara knän om förlåtelse för alla irrläror vi har predikat och för alla vi har förlett. Om vi kan kräva att påven ska be judar och ortodoxa och alla möjliga andra om förlåtelse, är det då inte dags att se bjälken i vårt eget öga och göra detsamma...?
15 kommentarer:
Hmm.. ja du.. vad ska man säga om detta..
Blir nog en trea.. inget att hetsa upp sig över..
Men det är klart.. lite katolskt krimskrams är ju alltid nice.. ;)
Jaså, det säger du? Vilken typ av krimskrams rekomenderar du då?
clJa.. det säger jag..
Själv börjar alltid min dag med korstecknet + i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.. och sedan Gloria Patri..
Dagen blir inte densamma om jag bara stolpar ut ur sängen..
Sedan vill jag varmt rekomendera att man ägnar vår Herres moder Maria en tanke..
Vissa gillar att ha ett radband tillgängligt.. inte alla.. men vissa av oss..
Till sist vill jag förtydliga att jag utgåt ifrån att du firar eukaristin?
Ojoj, redan innan du stoplar ur sängen!? Själv brukar jag försöka komma ihåg morgonbönen innan (eller medan, beroende på hur mycket tid jag har) äter frukost. Fast det går förstås i perioder, men nu är det morgonbön de flesta mornar iom att jag läser lite ur "De apostoliska fäderna" i samband med frukost (har man ingen annan att prata med så kan man ju alltid läsa lite och det ska mycket till innan jag slår igång datorn som frukostsällskap).
Det beror ju på hur man ser det. Som ickekatolik är jag ju inte välkommen att ta del av den katolska eukaristin (visst har jag fattat rätt om jag tror att du är katolik?), men däremot brukar det bli SvK-lig mässa (inkl. nattvard/eukaristi) minst en gång i veckan.
Alltså.. det enda jag begär.. är att du då och då deltar i gemenskapsmåltiden.. till vår Herres, Jesu Kristi, ära och minne..
Det behöver inte vara enligt romersk rit.. bara du bryter bröd, syster..
Det lever jag nog upp till utan problem :)
Jag tillhör själv SvK och kommer att jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan till hösten. Trots det läser jag troligtvis rosenkransen oftare än många hängivna katoliker, jag korsar mig till höger och vänster och vänder mig gärna till Katolska Kyrkans Katekes för andlig vägledning (som jag f ö streckläste under en dryg vecka).
För mig handlar det inte om att ta russinen ur kakan, utan om att erkänna varandras seder och traditioner som kristna. Jag är fullkomligt övertygad om att RKK -som jag på något sätt betraktar som moderkyrkan - påverkar de frikyrkliga och protestantiska samfunden i positiv riktning. Å andra sidan är jag övertygad om att det är precis samma sak åt andra hållet, att protestantismen fortfarande påverkar Rom på ett sätt som är nödvändigt. Inget tyder på att Anden inte finns närvarande i båda traditionerna, och det som inte bär frukt är dömt att vissna och dö bort...
Gud välsigne dig och tack för en intressant blogg!
Johanna jag gratulerar dig till dina framsteg! Jag ser det ju som att du blir mindre och mindre reformert och frikyrklig och mer och mer katolsk, i dess ursprungliga betydelse. Det du räknar upp har en teologisk och liturgisk betydelse och när det brukas med tanke på dess betydelse så är det naturligtvis av godo. Ja, tänk på vad Luther skriver i katekesen, att man ska teckna sig det första man gör på morgonen, kommer man inte ihåg det då kan man ju göra det så fort man kommer ihåg, t.ex. när man kommer till jobbet. Och ju oftare desto bättre när det finns någon anledning, till exempel när du ska börja med en laboration.
Så här på nattkvisten vill jag förtydliga en liten smula..
Jag har ingen rätt att säga något som helst till dig..
Det säger jag eftersom jag är katekumen.. det betyder att jag ännu inte är döpt..
Jag är uppvuxen i ett ateistiskt hem och väntar således på att emotta dopets nåd..
..vilket (antagligen) kommer genomföras följande påsknatt..
Ohelig är jag.. minst sagt.. syndare är jag.. i sanning uttalat..
förlåt ifall jag lockat dig att tro annorlunda.. det var inte min mening..
Johanna, du får det att låta som om protestanter och frikyrkliga inte gillar kyrkofäderna. Ibland kan man få det intrycket, men jag tror du har missförstått något. Många av kyrkofäderna speciellt de före år 400 har stor betydelse och hänvisas till i protestantisk litteratur. Den svenske baptistpionjären Anders Wibergs bok "Det kristliga dopet" (utgiven 1854) har t.ex. 100 sidor om vad kyrkofäderna skriver om dopet och dopet i den tidiga kyrkan. Men det är klart att Skriften som Guds ord alltid är viktigare än kyrkofäderna och att även deras texter måste stå under Skriftens auktoritet. Men det är kul att du läser de apostoliska fäderna till frukost. Det tycker jag är en bra idé. Och för att anknyta till ditt förra inlägg, så tycker jag ändå inte att man kan byta ut bibelläsningen mot de apostoliska fäderna.
Förresten tycker jag man kan tillämpa 1 Kor 3:21-23 på den här frågan om kyrkstöld. Vi har inte stulit något, för allt tillhör oss!
Pontus:
Välkommen! Och tack för de vänliga orden.
I grund och botten är jag fullständigt enig med dig om vad gäller att erkänna varandras traditioner, de andra förslagen är mest något jag tänkt på ibland när jag försökt tänka på hur katoliker och ortodoxa uppfattar detta. Och just detta inlägg var väl inte direkt superseriöst (eller åtminstone definitivt ganska tillspetsat)...
Jonas:
Åh, tack. Tror jag... Fast jag är inte riktigt säker på vad du drog den slutsatsen ifrån. Känner mig ungefär lika protestantisk/katolsk som vanligt. Inlägget berörde ju faktiskt mer ett fenomen än mig personligen, och som sagt var kanske inte det mest seriösa inlägg jag skrivit heller...
Tubbo:
Nja, det är väl inte så mycket du som har lurat mig i så fall som att jag älskar att placera folk i fack.
Jonas Melin:
Du har säkert rätt. Jag måste erkänna att jag har väldigt dålig koll på fakta utan skrev mer utifrån en känsla jag har fått när jag diskuterat med folk på crossnet. Å andra sidan så är ju folk där mer engagerade än pålästa...
Det gäller ju att tillvarata alla tillfällen här i livet :D Fast idag blev det bloggkommenterande till frukost istället... :$
Tja, på något sätt så är ju allt en fråga om prioriteringar - kan jag inte göra allt samtidigt så måste jag ju välja att göra en sak i taget och då tenderar det att bli "antingen/eller"-situationer. Antingen läser jag kyrkofäderna till frukost eller så läser jag Bibeln (eller så läser jag Fantomen eller morgontidning eller reklam eller inget alls - eller surfar på internet!). Däremed inte sagt att jag anser att kyrkofäderna fullt ut ersätter bibelläsningen, om det var det du menade.
Ja en allmän känsla jag har sedan tänkte jag nog att det du skrev även berörde dig själv en del. Även om du ju står kvar med ett stadigt ben i frikyrkovärlden i och med ditt engagemang i församlingen i Storvreta är ju ditt tänkande och insikter m.m. väldigt långt ifrån den "genomsnittliga" frikyrkokvinnans!
Sen när det gäller den andliga utvecklingen är jag av uppfattningen att det är sånt som växer och bör växa fram efterhand.
Visst, det berör mig också. Och i min frikyrkostil är jag väldigt färgad av Peter Halldorf, men jag har även haft förmånen att ha haft många andra bra, om än inte lika namnkunniga, lärare som jag tagit efter en hel del.
Men som sagt var, jag är o grund och botten, på gott och ont, betydligt mer ekumen än frikyrklig.
Får se hur de är i Tallinn, på söndag blir det eventuellt gudtjänst i Svenska S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn (evangelisk-luthersk), blir intressant!
Skicka en kommentar