Bland annat läser jag just nu en biografi om Gunnar Rosendal (kanske mer känd som Fader Gunnar), som är en av högkyrklighetens största personer inom Svenska Kyrkan, uppmuntrad därtill av en kompis. Och jag kan väl inte säga att jag förstår och uppskattar allt, men de två senaste kapitlen som jag läst har handlat delvis om skönheten (se tidigare bloggpost) och delvis om mystiken. Och jag känner hur jag smälter och säger "Ja! Ja, detta talar till mig, detta vill jag ha mer av!".
Lite fånig känner jag mig dock. De flesta (åtminstone av de jag kommit i kontakt med) verkar bli mystiker först framåt 50-75 års ålder, inte runt 25! Är jag alldeles för tidigt ute? Eller blev de mystiker redan vid unga år de med, men att det sedan fick gå väldigt många år innan de skrev ner något? Innan de förde något av det de funnit vidare. Att döma av vad som skrivs om fader Gunnar så lutar det nog mer åt det hållet.
Hur vandrar man då på mystikens väg? Genom att läsa böcker av mystiker? Genom att gå en kurs? Eller genom att bara börja verka mystisk? Eller för den delen: är mystiker något man kan bli genom att bestämma sig för att bli det eller är det något man är, något man föds till? Tänker lite på alla dessa människor som älskar att vara ute i naturen och upplever Guds mystiska närvaro där - är det ett uttryck för att man är mystiker, men att man saknar orden och verktygen för att komma framåt till den sanna uppenbarelsen av tron?
En annan bok jag läser just nu, "Hädanefter blir vägen väglös" av Peter Halldorf, är lite mer vägledande på den punken. Inte för att det är någon teoretisk handledning till mystiken, utan för att den beskriver och följer ett gäng människor som funnit och vandrat mystikens väg i någon mån.
_
*****
Hum, vet inte om jag kommer komma fram till något vettigare just nu. Men fler tankar lär följa. Nu är det för mycket solsken i min hjärna (eller ja, utanför mitt fönster så klart, men jag tror bestämt att det bor en liten soldyrkare i min hjärna som inte är riktigt nöjd med sakernas tillstånd när jag sitter inomhus och solen är utomhus) för att tänka på mystik och efterföljelse...
6 kommentarer:
JOhanna,
mystiker kan vem som helst bli när som helst, det är jag övertygad om.
Även jag är mycket intresserad av mystik sedan 17:års ålder. Det började med ett brinnande intresse för den Helige Ande som förde mig in i mystiken. Inte så att jag blivit mystiker, men jag har intresserat mig för det. Läst mycket böcker om saken.
Det kontemplativa har även det varit en tjusning genom livet och det var därför som jag valde karmelitordern som 18-åring.
Mystik är inget annat än att vara i Guds närhet. Bli kvar där och du är mitt i mystikens kärna ;)
Välkommen hit Helena!
Ahh, jo, jag kanske borde göra skillnad på mystik och kontemplation (även om jag nog själv använder dem som ganska synonyma, har inte riktigt reagerat på det tidigare bara).
Jaså? I betydelsen att du är karmelitsyster eller sekularkarmelit (eller vad det nu kallas)? Om jag får vara nyfiken alltså.
Låter som en bra definition - frågan är väl bara hur man ska klara av att vara i Guds närhet när livet är som en centrifug som kastar en allt längre ut i periferin...
Jag är sekulärkarmelit sedan 18 års ålder, men i själ och hjärta har jag varit karmelit sedan jag var ca fem år. Det var då jag satt på kyrkbänken och tänkte "detta vill jag bli!" Efter det var min enda fråga om jag skulle bli sekulär eller gå in i ett kloster.
Du kan väldigt lätt vara i Guds närhet. Upptäck det kristallpalats (kommer inte ihåg vem det var som uttryckte sig så) som din själ är. I det innersta av din själ finns ett från synden oförstört område där du dag och natt kan dra dig tillbaka. Detta är ditt hemliga rum dit inte någon annan kan nå än Gud och du.
Vi kan öva oss att s a s sjunka tillbaka till denna oas av stillhet och där vara med Gud, mitt i tillvarons mest hektiska ekorrhjul.
När verkligheten verkar slita sönder oss kan vi ta fem minuter och så samla oss i vårt inre, sjunka ner och släppa loss. Vända oss mot Gud och falla i Hans armar.
Det behövs inte mer än att gå in på en offentlig toalett (om man inte har tillgång till en stilla hörna någonstans) sluta ögonen och samla sig innåt.
Kontemplation - om jag förstår saken rätt- är snarare en gåva i bönen från Gud. Visst kan man innefatta detta i mystik, men det är ändå inte absolut mystik att vara kontemplativ...
Som karmelit strävar man efter kontemplationen och det finns karmelitiska helgon som skriver om detta. Bland annat Johannes av Korset (Andlig sång, själens dunkla natt, Levande kärlekslåga, Bestigningen av berget Karmel) som är en av mina stora favoriter...
Lång utläggning, men så är det ett av mina favoritämnen ;)
Lång?? Du hade kunnat bifogat en tio sidor lång uppsats utan att jag hade uppfattat det som lång just nu. Är väl helt enkelt VÄLDIGT inne på ämnet just nu.
Tack för förklaringen. Jag sammanblandar dem nog just på grund av att båda rör detta med att söka stillheten. Stillheten i sitt inre. Begrundan av Gud...
Äsch, känner mig som jag pratar om något jag inte har den blekaste aning om. Kanske bäst att jag är tyst.
Och tack för boktipsen, får försöka ta tid och läsa dem snart.
Det gläder mig verkligen att du följde min rekommendation och läste biografin! Antar att du är klar med den nu, hoppas du fann den riktigt givande! Tänk om det hade funnits en sådan profil som honom idag, klädd som honom, tideböner och mässor varje dag och som engagerade så många. Men det hade nog behövts förstående kyrkopolitiker, det är ju tyvärr de som har makten idag.
Jo angående mystik så sist när jag var på Böckernas hus i Tidan köpte jag Mystik, Meditation Kontemplation (Mystik 1, 1973) av Fader Gunnar. Har inte börjat med den än, säkert något mer tungläst än biografin..
Välkommen hit till bloggen! Och tack för alla inläggen!
Vad gäller biografin så ja, jag är klar med den. Förhoppningsvis så ska jag få ihop en recension av den snart, så då får du veta vad jag tyckte om den.
Åhh, spännande! Du får berätta om den var bra efteråt, så jag vet om jag ska låna den av dig ;)
Skicka en kommentar