Min utgångspunkt till livet

Alla intryck vi har fått under hela livet har vi samlat ihop, bearbetat till erfarenheter och utifrån dem skapat oss en grundförståelse för hur saker och ting hänger ihop och fungerar. I viss mån kan vi ta till oss andras erfarenheter och idéer via samtal, berättelser och böcker. Men även dessa bearbetar vi i vår tur utifrån vår egen föreställning om livet innan vi tar till oss dem på djupet. Bearbetar utifrån vårt jag.

Som kristen ska man dock ha Kristus som referenspunkt och centrum, inte sitt eget jag. Att låta sitt jag bli en del av periferin i livet, ett liv som kretsar kring Kristus själv. Det är vad vi får lära oss, det är det som predikas i alla kyrkor.

Men hur??

Så länge utgångspunkten är "mitt i mig" så är det hyfsat enkelt att leva. Okej, kanske inte "enkelt", men åtminstone lättbegripligt på något sätt. Men hur lyckas man ha en utgångspunkt som innebär att jag är i periferin och Någon Annan i centrum?

Visst, jag har inga problem att referera mig själv i förhållande till Gud - Gud är Stor och Allsmäktig, jag är liten och mänsklig, osv - men att referera till hela omgivningen utifrån Honom? Omvärdera allt jag lärt mig utifrån Honom? Men ändå känns det som om jag står och skriker "Utifrån VADÅ!?" utan att få något egentligt svar.

- Utifrån Bibeln? Ja, det är väl en bra grund, eller hur? Bibeln är ju Guds Ord och allt det där. Guds uppenbarelse till oss människor. Men ska jag i så fall leva mitt liv "bokstav för bokstav" eller utifrån någon bibeltolkning? Och i det senare fallet: utifrån någon tolkningstradition eller utifrån någon viss persons tolkning? Eller...?

- Utifrån kyrkan? Känns förvisso som en ganska främmande, katolsk tanke för min del (även om det i det katolska fallet säkert skulle skrivas "Utifrån Kyrkan" med stort K) i min frikyrkovärld, men samma sak där - utifrån vilken kyrka?? Och innebär det utifrån predikan och gudstjänsten, eller utifrån att försöka vara i kyrkan så många timmar som möjligt?

- Utifrån böcker? Vilken bok eller vilka böcker?

- Utifrån insikter från meditation och kontemplation? Det känns som om det riskerar att bli väldigt subjektivt och navelskådande. Och hur vet jag att det verkligen är Guds perspektiv och inte bara mina egna tankar och idéer??

- Utifrån samtal med andra kristna? Jo, det är säkert bra. Mycket bra till och med, men heltäckande och allomfattande? Nej, antagligen inte. Inte ens om jag pratade med alla kristna i hela världen. Gud är större. Gud är alltid större!

*****

Så snälla, svara mig du - utifrån vad? Vad fungerar för dig, vad är självbedrägeri och vad är bara plattityder? Eller ingår detta i Andens frukter, dvs något som måste få mogna fram under lång tid utan att man direkt aktivt anstränger sig för det?

Eller är det jag som har missuppfattat allt? Är det kanske jag som inte förstår mig på Gud? Är det min Gudsbild som är felet i grund och botten och som hindrar mig från att verkligen lägga mitt liv i Jesu händer fullt ut?