Vad är poängen med att motstå en frestelse, när jag ändå faller för den förr eller senare ändå?
Vad är poängen med att äta "kakan" "bit för bit" när jag kunde ha proppat i mig allt på en gång och sen förhoppningsvis fått upp allt igen och sedan varit avskräckt för allt "kakätande" i framtiden?!
Vad är poängen med att motstå synden i en minut, en timme, en vecka, en månad eller ett år - förr eller senare faller jag ju igen!
Vad är poängen...?
7 kommentarer:
Inte särskilt svår fråga, för sanningen är ju den att man kan motstå frestelser för evigt. Tänk då på att man kommer att prisas för detta, att man kunde stå emot frestelsen (och Frestaren!) tills dess att det inte fanns mer!
Vilken glädje, vilken ära att få vara den som överkom frestelsen!
Som aldrig någonsin föll eller som aldrig mera föll!
Visst, i teorin är det den väg vi ska vandra. Och förvisso vet jag inte hur det är för dig, själv kan jag dock - trots att jag inte ser mig som någon speciellt syndig människa ens från början - inte säga att jag vandrar från klarhet till klarhet och bara lämnar frestelser bakom mig för varje dag som går. Som Paulus skriver "Det goda jag vill, det gör jag inte. Det onda jag inte vill, det gör jag".
Det jag dock ville sätta fingret på är om själva kampen mot frestelsen har något värde i sig när jag ändå faller för den tillslut. Lönade sig den där timmen av självplågeri och "jag borde inte" när jag ändå åt upp kakan tillslut ändå?
Blev det tydligare så vad jag ville få fram?
Bra fråga. Övningens mål kanske inte är att lyckas...
...utan att misslyckas??
Visst är det till för att lyckas.
Det är som att lära sig gå.
Vissa misslyckas många gånger, andra klarar det på första försöker (eller nästan). Andra går ju tillbaka i utvecklingen särskilt när de fått i sig lite av någon substans...
Det viktiga är ju att man kan gå.
(Min liknelse är väl att det viktiga är att man har en god relation till Gud, d.v.s. man är Hans bud trogen)
Det är ju viktigt att försöka dessutom, oavsett, särskilt inför en som kan oss utan och innan. Han vet våra svagheter och våra kors, men som vi alla kristna torde veta så ger Han oss ingenting som är tyngre än att vi inte kan bära det. Därför kan vi alla leva liv i enlighet med Hans eviga Lag.
Det är vårt val.
Det är ibland väldigt svårt att stå emot frestelser och de gånger vi lyckas blir vi ofta så uppblåsta och högmodiga av det att vi genast faller i synd igen. Jag ser mig själv som en stor syndare. Det tar ungefär 3 minuter efter jag kommit ut från biktrummet innan jag syndar igen... Men min poäng är att Guds barmhärtighet är större än min synd. När Han ser min ånger och min goda vilja (i brist på resultat) förlåter Han mig i sin oändliga godhet. Likaså med frestelser: Han ger oss dessa möjligheter att visa Honom vår goda vilja och våra försök men ibland känns frestelserna för stora och övermäktiga. Egentligen prövar Han oss aldrig över vår förmåga men vi vet inte var gränserna för vår förmåga går. Gud är som en tränare som pushar oss att försöka lite till, att nå det där målet därborta. Men som lilla Thérèse säger, när vi inte lyckas lyfter Han upp oss i famnen och bär oss. Han vill bara att vi ska försöka själva först. Utan Gud förmår vi ingenting men med Gud allt.
Skicka en kommentar