Fastans största frestelse

I dag inleds fastans största frestelse! Frestelsen mot ett liv i enkelhet och minskad materialism. I dag inleds bokrean... Hjälp!

Kyrkans Tidning: Ortodox patriark manar till kristen enhet

Kyrkans Tidning publicerar en liten artikel om den rundskrivelse som den ekumeniske patriarken Bartolomeus I av Konstantinopel publicerade i söndags, 21 februari. De har ingen länk till hela encyklikan, men några fantastiska citat klipps in:

Likgiltighet för kristen enhet är inte ett alternativ för Jesu lärjungar.
[...]
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.

Säger bara en sak: Amen!

Japansk samuraj vs. brittisk gentleman

Perspektiv på yoga, new age och Fader Vår

Jag har lärt känna en kristen kvinna i Östersund som håller på med yoga, vilket har fått mig att tänka till lite kring min syn på yoga. För visst har jag varit ganska skeptisk måste jag erkänna. Det är den attityden jag har lärt mig genom åren i kyrkan. "Yoga är österländsk religion". Punkt slut. "Gym-yogan" är bara en förklädd variant av den äkta - hinduiska - yogan, men det är bäst att passa sig, man vet aldrig vad man släpper in för andar om man börjar med yoga". Och så vidare.

I respekt mot min väninna så har jag dock valt att hellre lyssna till vad hon med reell erfarenhet som aktiv yoga-utövare har att säga än att "stänga mina öron" och gräva ner mig i en skyttegrav. Så utan att ta ställning till huruvida yoga är bra eller ej, låt mig dela några av mina tankar:

Visst vet jag att yoga är minst sagt kontroversiellt i många kristna kretsar, men jag instämmer med min vän att precis som mycket i den kristna bönen så handlar om vad man fokuserar på. För att ta det klassiska exemplet på fokus: Är min bön ett "rabblande av tomma ord" (det vill säga utan att fokusera på Vem jag ber till) eller ber jag samma bön just med fokuset på relationen till min Fader?

Utan att veta något specifikt om yoga så skulle jag lätt säga: Använd gärna yogans kroppsrörelser som avslappning och så vidare, men fokusera på Jesus, så spelar yogans österländska ursprung mindre roll. På samma sätt har jag själv förhållit mig till meditationsövningarna inom aikidon (det vill säga i den mån jag inte enbart har fokuserat på att inte andas så ljudligt efter träningen så att jag stör de andra!!). Visst kan det vara bra att vara medveten om yogan och meditationens österländska ursprung, men en form med utbytt innehåll är bara en form!

Tycker du det låter tveksamt? Vänd på resonemanget! I nyandligheten plockar man lite som man vill, bland annat förekommer Herrens bön (Vår Fader/Fader Vår) och madonnabilder. Gör dessa inslag new age till en "kristen" religion? Nej, självklart inte, för fokuset ligger inte på den Treeniga Guden!

Tänk tillsist på att detta är oss lika främmande med Fader Vår inom new age som den moderna "gym-yogan" är för den religiösa hindun...

Fastan inleds...

I dag är det askonsdag. I dag inleds kyrkornas stora fasta. I dag börjar vi återigen vår vandring med Jesus upp till Jerusalem. Upp till golgata. Upp till korset.

Efter korset kommer självklart uppståndelsen också i år, men låt oss stanna vid Jesu kors en stund och begrunda Jesu sju ord på korset som en sammanfattning om "vad allt handlar om". Och låt oss bära det med oss när vi misslyckas i våra fasteföresatser.

God fasta!

Kvinnprästfrågan 2

Jag har tidigare varit inne lite på detta med kvinnliga präster och/eller pastorer. Eller ja, egentligen var jag kanske mer inne på kvinnoprästmotståndet än själva kvinnoprästfrågan i det inlägget.

Då jag själv, som jag skrev redan då, har haft flera kvinnliga pastorer som betytt väldigt mycket för min trosutveckling så har jag svårt att förstå argumenten mot den ordningen, även om jag har försökt lyssna och förstå deras argument.

Totalt sett kan jag se tre giltiga argument för eller emot kvinnliga präster:

För: När Gud från början skapar människan, skapar Han man OCH kvinna till sin avbild. Likaså skriver Paulus att "här är ingen kvinna eller man" om den unga församlingen. Alltså spelar det ingen roll om prästen eller församlingsmedlemmen är man eller kvinna, alla är vi Guds barn i Kristus!

Mot: I den judiska församlingen var det enbart män av Levi stam och Arons ätt som fick bli präster. Paulus ord om att församlingsföreståndaren ska vara "en enda kvinnas man" och att "kvinnan ska tiga i församlingen".

För: När Gud nu kallar även kvinnor till att bli präster och pastorer så är Gud uppenbarligen för - vem kan då vara emot?!

Två ogiltiga argument förekommer tyvärr ofta i debatten, vilket (förhoppningsvis emot användarens avsikt) jag mest uppfattar skänker löje till kvinnoprästförespråkarna än påverkar sakfrågan i sig:

- "Jämnställdhetsargumentet": Kvinnor har RÄTT till att bli präster. Men vadå "rätt till"? Ska vi börja kvotera in människor utifrån deras kön, handlar det inte om något större? Tron på Gud och Hans kallelse till en enskild människa?? Det enda sammanhang detta argument har sin giltighet är mot en sekulär stat (lagstiftningsfrågor mm) eller till en sekulär människa som inte räknar med en sakral verklighet, men inomkyrkligt är detta argument förkastligt!

- "Jag som kvinna"-argumentet. Till exempel använt av Felicia Svaeren när hon för ungefär ett halvår sedan i Världen idag kort skrev en blogpost om tidningens ickebefintliga policy kring frågan om kvinnliga präster och pastorer under rubriken "Kvinnor i kyrkan". Sympatiskt kan tyckas, men detta argument faller ändå tillbaka på "Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade Han dem". För antingen är det skillnad mellan könen och då kan jag behöva en kvinnlig förebild i egenskap som kvinna, och då ger jag de som hävdar att enbart män har rätt att prästvigas vatten på sin kvarn genom att hålla med dem om att det är skillnad på människa och människa. Eller så är det inte skillnad på män och kvinnor, då borde jag ha mänskliga förebilder kort och gott, oavsett personens kön, eller...?

Varför kom ni hit i dag?

Tänk om man möttes av den frågan i kyrkan varje söndag. Vad skulle du svara? Vad skulle jag svara?

Det skulle krävas en modig kyrka för att våga ställa den frågan! Tänk om medlemmarna började ifrågasätta sitt engagemang och slutade gå dit för att svaret inte höll i längen!! Men om svaret inte håller, då kanske det ändå är dags att börja ifrågasätta varför jag går i kyrkan överhuvudtaget, för "spelad" fromhet imponerar inte på Gud, inte ens om vi spelar inför oss själva...

Så, låt mig illustera med en kort intervju med mig själv (hoppas ni står ut med "chatspråket"):

Varför gick jag egentligen till kyrkan i dag?
- För att det är söndag. För att jag ville träffa församlingen igen [för den som inte vet så är hemma hos mina föräldrar just den här helgen och inte hemma i Östersund]. Och jag ville höra dagens predikant.

Varför just till den kyrkan dit jag gick?
- För att den är närmast. Och eftersom det var min första församling har människorna där betytt - och betyder - oerhört mycket för mig. Och så ville jag verkligen träffa och höra dagens predikant, då det i dag var en gästpredikant i kyrkan som jag bara "träffat" på nätet tidigare!

Längtade jag efter att gå i kyrkan i morse?
- "Längtade" är fel ord. "Såg fram emot det" och "gladde mig över det" är bättre.

Hur ofta längtar jag efter att gå i kyrkan?
- För att vara ärlig? Inte särskilt ofta!

Hur ofta tänker jag på varför jag faktiskt går i kyrkan och hur ofta går jag bara dit av ren vana?
- Betydligt oftare av ren vana... *pinsamt ögonblick* Men jag föredrar att kalla det för "en god vana"! =)

Hur ofta går jag till kyrkan med en förväntan på Guds tilltal i sång, predikan och/eller nattvard och hur ofta går jag dit för att få sitta och prata med mina vänner vid kyrkkaffet?
- Behöver det ena utesluta det andra...?? *gör hundögon och hoppas innerligt att frågeställaren inte ska gräva djupare i ämnet*

Det finns många "varför"- eller "hur ofta..."-frågor som helst att ställa, men jag tror jag nöjer mig där. Jag hoppas jag har illusterat min poäng ändå. För trots att jag går i kyrkan i stort sett varje söndag, trots att jag är en "bekännande kristen" och säkerligen uppfattas som "väldigt kyrklig" av min omgivning, så är det långt ifrån alltid - ja, det är nog inte ens oftast om jag ska vara ärlig - som jag går dit för att jag drivs av en längtan att möta Gud i predikan och/eller nattvarden!

*****

Läs mer:
En människa som är troende - men ändå utanför kyrkan uttryckte sin frustration över hur "vanekristna" tycks ha svårt att se hur blinda de är för sin egen kyrkokultur i Dagen i höstas. Väl värt att läsa och begrunda en gång till! I alla fall för mig och alla andra som trots en levande tro ibland går i kyrkan mer av vana än någon frommare anledning...

Inför fastan

Imorgon är det fastlagssöndag. Temat är "Kärlekens väg" enligt kyrkoåret, och det hela går ut på att lägga an inriktningen för årets fasta. Jag har de senaste åren försökt ha lite fasteidéer för mig - och säkerligen misslyckats med minst hälften av dem!

Så nu undrar jag om ni har några tips på bra och/eller roliga fastegrejer värda att testa? Dela med er vad ni brukar fasta ifrån, något ni har läst om eller hört någon berätta om. Och det behöver inte vara traditionell matfasta!

Och ja, dela även gärna med er tips på hur ni lyckas med era fasteansatser.

Lokal församling kontra samfund

Ganska ofta har jag hävdat att det är viktigare att trivas i den lokala församlingen än vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i. Många missuppfattar nog detta som ganska ytligt, som att jag förvandlar församlingen - Kristi Kropp - till vilken social grupp som helst.

Visst tycker jag att det är viktigt att trivas i gruppen, men när jag säger "trivas" så handlar det om så mycket mer än om enbart det sociala. Väldigt ofta går det att hitta gemensamma intressen men i stort sett vilken grupp människor som helst och just i Kyrkan har vi ju alltid tron på Kristus gemensam - och det är ju definitivt inte så "bara"! Men, för att vara helt ärligt, så är det klart att trivs jag lättare i en församling där jag hittar människor trivs tillsammans med, människor att kyrkfika och umgås med efter gudstjänst, än vad jag skulle göra i en där jag går hem direkt efter gudstjänsten för att jag känner att jag inte "platsar" i gemenskapen.

Att trivas i en församling handlar också om att trivas med teologin i församlingen. "Trivas" kanske känns som ett väldigt relativistiskt begrepp när det kommer till teologi, men rent praktiskt innebär det för mig att jag kan "skriva under" på det som predikas och lärs ut i kyrkan och att jag kan finna djup som utmanar mig att fortsätta växa, fortsätta söka efter den goda jorden där trons rötter kan växa sig starka och djupa.

Som tredje punkt (alla goda ting är tre, så självklart måste även "trivas i en församling"-lista ha tre goda punkter, eller hur?) så vill jag nämna att trivas med gudstjänst- och kyrkokulturen. Även om både gemenskapen och läran är god så kan en dålig kyrkokultur sabba allt. Det gäller att förpacka det så att jag kan ta till mig det. Jag behöver inte gilla allt kyrkan gör eller alla gudstjänster, men i längden är det en väldigt klen tröst om jag ständigt känner att prästen/pastorn och ledarna enbart har gudstjänster eller "annan verksamhet" för andra människor! Visst är det kanske god kristlig anda att vara ödmjuk och säga "detta tilltalar inte mig, men jag ser att andra möter Gud på det sättet". Men att ständigt leva så genom hela livet? Att klara av det kräver antingen helgonstatus, en väldigt stark personlig tro eller något annat jag saknar!

Självklart kan jag trivas i en församling som bara svarar mot ett eller två av dessa "kriterier", men i längden tror jag att det mer eller mindre krävs alla dessa tre för att jag ska kunna vara stadig i tron och församlingen även när det stormar i livet i stort eller hur känslorna kring mitt andakts- och böneliv går upp eller ner.

Och för att knyta an till min kommentar om "vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i", så tror jag att olika samfunds riktlinjer och teologi kan lägga en bättre eller sämre grund för de lokala församlingarna att bygga på för att svara upp kring församlingsmedlemmarnas behov på dessa tre punkter, men precis som att det finns levande kristna inom alla samfund så finns det bra och dåliga församlingar inom alla samfund. Men det är ju som sagt var bara min egen övertygelse. När allt kommer omkring så är ju alla kyrkor och samfund kristna, och det är det som är det viktiga!

Ett jobb för Stålkyrkan!

Minns du sången?

Återbloggar(? bloggar om? återanvänder?) två sånger som jag blev påmind om häromdagen:


Tidigare publicerad här.


Tidigare publicerad här.

Ny ägare på "mitt" apotek

I helgen var det dags för ännu ett stort gäng av apoteken att byta ägare. Och media fortsätter uppmärksamma detta. Jämtlandsnytt/Mittnytt gjorde följande reportage på måndagen från "mitt" apotek. Jag skymtar förbi alldeles i slutet för den som är intresserad.

Z: Günther utforskar sociala öknar

Drar till med en rekommendation till på raken och rekommenderar ett besök på Enkla Z:s blogg (rent generellt) och ännu hellre (mer specifikt) inlägget "Günther utforskar sociala öknar"! Ta framförallt en titt på länkarna (1 & 2).

Med detta så påbjuder jag även en självrannsakan - hur bemöter du och jag "somaliern Kwami", hemlösa och andra människor i samhällets "utkant"?

Och ska jag börja så kanske jag bör tänka på att hellre skriva: "... - hur bemöter du och jag "somaliern Kwami", hemlösa och andra människor i samhällets MITT"?!

*****

Läs mer:
- om Günther Wallraff,

Eller köp boken "Rapport från vår sköna nya värld: 8 reportage" hos Bokus eller Adlibris (OBS! ej utkommen på svenska!)

Bergmans bryderier: Spegelskärvor

Jag kan inte låta bli att dela ett av de absolut vackraste blogginläggen som jag har läst på mycket, mycket länge.

Läs, begrunda och njut!

P.U.S.H.

"W.W.J.D." - eller "What Would Jesus Do" - blev för några år sedan nästintill en rörelse inom svensk kristenhet. Överallt sågs dessa fyra bokstäver. På armband, nyckelband, osv. Överallt i kristna sammanhang hördes referenser till WWJD. I predikningar, föredrag, osv. ("Hördes"? Ja, okej då. Det förekommer fortfarande om än inte i samma frekvens).

Jag förälskade mig dock mer i en av de andra förkortningarna som fanns på samma veva (eller ska jag skriva "fanns som variation på samma tema"), men som aldrig blev lika omtalat: "P.U.S.H.", eller uttytt "Pray Until Something Happens". Jag äger grönt PUSH-armband, men har inte använt det på många år.

Men även om liknande modenycker kommer och går, så vill jag med detta korta inlägg påminna er - och mig själv! - om att det är lika viktigt med uthållighet i bönen som med reflektioner kring vad Jesus skulle ha gjort i varje enskild situation!

Självrannsakan eller till salu?

Att bete sig som om en arbetsintervju är en modern version av ett biktbås är en grov missuppfattning av både ock!

En arbetsintervju är mycket mer likt prostitution - det gäller att sälja sig så dyrt som möjligt, men utan att jaga bort potentiella kunder innan prisförhandlingen. Lever du inte upp till det du antydde och utlovade, vem kommer då kunna backa ur när ni redan sitter i gemensam båt?

Oanad smärta

Bordsbön

Citerar en bordsbön från bloggen HerreGud & co:

O God, to those who have hunger, give bread;
and to us who have bread, give the hunger for justice.

Eller på svenska (egen översättning):

Käre Gud,
till de hungriga - ge bröd
och till oss som har bröd - ge hunger efter rättvisa

Att förstå människor som mig

Nedan återger jag mina repliker (något modifierade för att verka begripliga utan den andra halvan av dialogen) i slutet av en konversation som jag hade med en kompis för ungefär ett år sedan. Det kanske kan verka egotrippat att spara på gamla chat-konversationer, men anledningen till att jag sparade just denna var för att ha det som grund att skriva ett inlägg omkring min frustration över hur svårt det tycks vara för somliga att förstå min mångkyrklighet. Meningen var dock inte att det skulle dröja ett helt år innan det blev verklighet av detta inlägg...

För att förstå inledningen av konversationen - vilket också är den enda del där jag återger båda sidor av konversationen - så var bakgrunden den att vi hade diskuterat huruvida han skulle åka på Taizémötet i Lund eller ej. Han, som är katolik, var väldigt fundersam över huruvida det var bra att åka med ungdomsgruppen på något som inte var katolskt. Eller egentligen uppfattade jag nog det som att han var sugen, men att hans präst var negativt inställd med anledningen av att "det är inte katolskt". (Nu kan ju just Taizé uppfattas som ganska katolskt i flera avseenden - i alla fall i mitt icke-katolska perspektiv på verkligheten - även om det rent formellt är det en ekumenisk brödrakommunitet och inte något katolskt kloster).

Själva Taizé-diskussionen är helt irrelevant i detta sammanhang, diskussionen hade lika gärna kunna handla om varför jag tycker församlingar ska länka till andra samfund som jag diskuterade häromdagen här på bloggen, men så var nu alltså inte fallet. Men det är där, i avslutet av Taizé-mötesdiskussionen, vi kommer in nu:

*****

Jag: [...] om jag ska avrunda så skulle jag säga att "Åk till Taizémötet". Om så bara för att visa att det finns levande kristna inom Katolska Kyrkan (det finns ju faktiskt vissa frikyrkliga som inte upptäckt det än)!

[katoliken]: Tror inte så mycket frikyrkofolk åker på Taizé-grejer...

Jag: Jo, det är det.

[katoliken]: Det är nog för "katolskt". Mest SvK:are inbillar jag mig.

Jag: Jag tror du tar grundligt miste! Och det är väl därför du aldrig förstår mångkyrkliga människor om mig. Och därmed inte heller förstår varför det är så oerhört viktigt att visa på hela Kyrkans närvaro, på lika villkor på samma plats, också är ett oerhört starkt vittnesbörd till oss om att det faktiskt finns en enad kristenhet och att vi därigenom kanske - en dag - kommer söka oss till och gestalta den sanna gemenskapen i Kristus fullt ut. Eller - för att tala mer ditt språk - bli katoliker "fullt ut".

Men då menar jag förstås kanske inte samma sak som du gör med att bli "katoliker fullt ut". För mig spelar själva organisationen ingen som helst roll. Det är fullständigt likgiltigt om det handlar om att alla vi andra ska bli medlemmar i Katolska Kyrkan (som du menar), bli medlemmar i något annat samfund "vilket som helst" eller om det handlar om att krossa all världens samfundsstrukturer och börja om på nytt. Nej, det jag ser som viktigt är att vi alla återigen blir EN Kyrka över hela världen. En Kyrka för alla kristna bekännare. En kropp. Kristi Kropp.

Precis som vid evangelisation börjar enheten som en rörelse där jag måste investera och riskera att förlora något - förlora allt! En rörelse där jag inte har koll på vad som händer och sker, inte mer än att jag litar på att det är i den gemenskapen Gud är verksam. Och det är bara för oss att inse - vi kan inte påverka utan att bli påverkade själva! Och där har du enhetens (och evangelisationens) tveeggade kärna. Vi riskerar alltid att vara den som "förlorar"! Men för mig är alternativet att en enskild kyrkas "kulturimperialism" ett ännu värre alternativ - en ännu djupare skändning av Kristusnamnet - än vad den splittring som dagens kristenhet visar upp är.

Så stäng er inte inne i era kyrkor och beklaga er över att vi andra inte är katoliker, utan kom ut och möt oss där vi befinner oss! Våga prata med oss och våga bejaka oss i vår tro. Våga låta er påverkas och berikas av vårt sätt att gestalta det kristna livet. Gå två mil i vår tjänst, när vi ber er att gå en mil (jmf Matt 5:41). Och om vi då möter er med samma attityd, först då kan vi börja föra en fruktsam dialog och skörda enhet. Och vem vet, kanske väljer vi då att bli katoliker, men det kommer aldrig att ske om inte ni vågar ta steget ut från er egen trygga lilla katolska vrå!

Katolska Kyrkan facinerar Sverige - och mig!

Kära bloggläsare!
När ni läser nedanstående inlägg vill jag be er att inte missförstå mig utan ta detta inlägg för vad det är. Detta är mina personliga reflektioner anno 2010, det är ingen avsiktsförklaring av något slag.

Väl mött och trevlig läsning!
/Johanna G

*****

En blogg som numera tydligen är nedlagd och borttagen hade i april 2009 ett inlägg med rubriken "Katolska Kyrkan fascinerar Sverige". Utan att minnas vad som stod i artikeln, låt mig ägna lite uppmärksamhet åt påståendet utifrån den ekumeniska synvinkeln där det hävdas att "den nya ekumeniken" är inriktad på "enhet under påven".

Som ni kanske har märkt så tillhör jag en av dem som fascineras av Katolska Kyrkan. Åtminstone i vissa avseenden. Hade jag inte fascinerats av henne hade jag nog inte skrivit ens hälften så många inlägg om Katolska Kyrkan, oavsett hur katolska mina vänner hade varit!

Jag har ibland försökt definiera för mig själv vad det är som fascinerar mig egentligen, utan att finna något riktigt bra svar. För ofta fastnar jag på kontrasterna i samtalet med mina katolska vänner på att jag inte fascineras av samma saker som dem. Till exempel så är det inte dogmatiken, inte gudstjänstliturgin, inte etiken, är inte sexualreglerna, inte ... Men alla dessa "inte" säger ju inget om vad det är jag ständigt återvänder till. Det enda jag egentligen kan komma på som det kan vara är två saker:

• Den första är (och det är säkerligen väldigt överdrivet och romantiserat) den katolska enheten i mångfalden. Till exempel att både karismatiker och kontemplativa ryms i samma kyrka. Att olika ordnar organiserar likasinnande, men ändå att alla tillhör samma Kyrka. Ja, det finns till och med rum för samma person att bejaka båda dessa sidor - och många fler! - i sin tro utan att behöva se sig om efter näring från andra samfund.
• Den andra biten är den katolska spirualiteten. Många är de gånger då jag har fastnat för en boktitel (och nu talar jag om genren "kristna böcker") av en för mig okänd författare och sedan förtrollats helt av innehållet i boken. Känt det talar direkt till mig. Sätter ord på det jag själv upplever och utmanas av. Ganska ofta börjar jag ändå ganska tidigt ana författarens kyrkliga identitet. På något sätt skiner det igenom i val av ord, liknelser och argument. Och så visar det sig - mycket riktigt - att författaren är katolik om jag börjar rota i saken. Jag kan inte komma ifrån det, många gånger tilltalar "katolska" böcker mig mer än dito böcker skrivna av protestanter. Det finns ett djup, en klangbotten, som jag kan sakna i den protestantisktfragmenterade världen. Kanske beror det på argumentet ovan inbillar jag mig. Den fragmenterade protestantiska världen gör varje enskilt samfund lätt blir väldigt endimensionellt och "en-fråge"-kyrkor. Eller så talar de helt enkelt för mycket evangelisation och församlingsplantering och så vidare, det vill säga mest om ämnen som inte engagerar mig lika djupt som "spiritualitet", kontemplation och helgelse.
  

Sen skadar det ju inte att Arborelius gör ett väldigt mysigt och rättframt intryck förstås...