Inkarnerad tro

Jag har många gånger funderat över detta med en inkarnerad tro. Så här i advents- och juletid kanske detta ämne bör vara extra aktuellt för oss alla, men jag har som sagt var funderat över det många gånger.

Inkarnationen när Gud blir människa i Jesus. Inkarnationen i det egna livet. Guds Ande tar kött i mig och dig. En inkarnerad tro. En förkroppsligad tro. Inte enbart utlevd tro, utan bokstavligt talat förkroppsligad tro. En ryggmärgstro. En tro som är själva kärnan i magkänslan.

Ibland går jag i fällan att tänka på tron som något annat än det "naturliga". Som något annat än det kroppsliga. Jag var t.ex. inne och tangerade de idéerna i inlägget "Förnuft, känsla, tro". Nu är tron förvisso en av Andens gåvor, så visst är det rätt att säga att det är något mer än vad världen erbjuder, men samtidigt så är gränsen hårfin att kliva över i gnostisismens tudelning mellan andligt och materiellt.

Det finns en gospellåt som jag återkommer till gång på gång. Den har en rad som lyder ungefär:

When my heart and my soul got saved through and through
My hand and my feet got saved too

Hur ofta faller vi inte för frestelsen att dela upp oss, så att "kroppen" och "själen"/"anden" blir - om inte motpoler - så i alla fall främlingar för varandra. Vi lever inte upp till den enkla devisen om bön OCH arbete. Vad vi gör med våra händer är inte vad vi ber om under våra andakter, och vad vi ber om under andakten är inte det vi gör med våra händer.