onsdag 8 september 2010

Keeping up...

"Keeping up with the Joneses" är ett engelskt uttryck som innebär att ständigt jämföra sig med sina grannar i materiell standard och se detta som markör för social status. Ju dyrare bil, desto större hus och så vidare blir viktigare än något annat. Man "vill ju inte hamna på efterkälken".

Nu skulle jag vilja införa ett parallellt uttryck - "keeping
up with the facebookes" - som den nya generationens markör för social status. Men istället för att mäta materiell standard så handlar facebook mycket mer om att skryta om vilket fantastiskt socialt liv man lever och vilka fantastiska utflykter man gör.

Väder är förvisso okej att klaga på - vi är ju trots allt svenskar även om vi råkar befinna oss på nätet - och i viss mån kortvariga sjukdomar som förkylningar och liknande. Men hur många av oss är lika ivriga att berätta om när vi verkligen har gjort bort oss eller känner oss totalt misslyckade som när vi får skryta om något roligt vi har gjort och hur lyckade vi är?

Har vi ett samhälle - på nätet och "i verkliga livet" - som tål både misslyckande och framgång? Har vi ett samhälle som är en "meritokrati", det vill säga ett samhälle där vårt mänskliga värden enbart är vad våra meritlistor säger att vi är?!

*****

Läs mer:

Stefan Gelfgren på Churchandinternet-bloggen skriver om "
Relationer på nätet - ryms både framgång och misslyckande?". Något han poängterar är att sociala webben framförallt är offentlig och inte privat. Och hur ofta går vi runt och pratar om våra misslyckanden och personliga tillkortakommanden offentligt annars? Nej, då vill vi ha en privat sfär av ömsesidiga förtroenden för att öppna upp oss.

4 kommentarer:

Teija sa...

Jag tycker det är roligt att glädjas med mina fb-vänner när något positivt inträffat i deras eller mitt liv. Livet är svårt ibland och jag tycker om att läsa om det positiva som händer. Jag tycker inte det är att skryta när man skriver att det går bra för barnen i skolan, att maken bjudit på god hemlagad middag eller nåt sånt. Och det är ingen som tvingar nån att läsa nån annans statusuppdateringar....

Teija sa...

och dessutom tycker jag om att få sympati när jag inte mår bra!

Johanna G sa...

Håller med dig. Självklart gläds jag med dem som glädjer sig. Men det är när det blir en obalans i det som presenteras av livet som det ibland känns som det övergår i skrytsamhet. Eller så är det väl jag som har problem med avundsjuka och inte unnar folk att vara alltför lyckliga och lyckade... :S

Teija sa...

Jag har inte märkt nåt ohämmat skrytande bland mina vänner...

Facebook är fortfarande nytt och det tar väl tid innan folk vänjer sig vid det nya. Vi har förut inte haft en möjlighet att vara så öppna så offentligt. Men eftersom det mest grundläggande behovet är att bli sedd (åtminstone tror jag att det är det mest grundläggande) får vi det behovet tillfredsställt genom fb. När nån gillar eller kommenterar det vi skrivit får vi en bekräftelse på att det finns folk i omvärlden som reagerar.