torsdag 1 juli 2010

På vacklande ben?

Ps 31:2-9, ur gårdagens completorium:

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,
lyssna på mig,
skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.
Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig,
ditt namn till ära.
Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.
Du hatar dem som dyrkar falska gudar,
men jag litar på Herren.
Jag vill jubla av glädje över din godhet,
du som såg mitt elände
och tog dig an mig när jag led.
Du gav mig inte i fiendens våld,
du förde mig ut i frihet.

4 kommentarer:

Teija sa...

Amen!
Jag tror att Psaltaren i sig är tillräcklig föda för själen för hela livet. Världens bästa bönbok.

Johanna G sa...

Ja, både psaltaren och tidegärden är oerhörda skatter att ta del av. Och trots att jag måste ha bett onsdagens comp hur många gånger som helst så är det likväl helt otroligt hur vissa rader kan tilltala mig ibland. Som om jag aldrig verkligen hade läst de innan, utan bara skummat på ytan...

Kraxpelax sa...

Helg

Teija sa...

Det är det som är det fantastiska med Psaltaren. Man kan ha läst en psalm hur många gånger som helst men helt plötsligt får orden liv och man inser något man inte lagt märke till förut.