2 Mack 15:12-16
Detta var innehållet i Judas drömsyn:
Den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv - han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: "Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet." Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: "Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare."
Går det att hålla sig neutral till dessa apokryfiska/deutrokanoniska skrifter? Kan man - som Martin Luther - nöja sig med att kalla dem "nyttig läsning" men inte se dem Bibelns kanon, som normgivande och grundläggande för kristen dogmatik? Se dem som vilken annan andakts- eller uppbyggelsebok som helst? Eller är det ett antingen eller där man antingen måste förkasta dem helt och fullt eller upphöja dem till fullvärdig kanon?
5 kommentarer:
Man behöver kanske inte ställa frågan på det sättet...
Judarnas sätt att se på bibeln har varierat genom tiderna. Mestadels har förväntningen varit ganska annorlunda än de nu dominerande kristna varianterna.
Vid Jesu tid delade man in bibeln i tre områden:
1) Lagen
2) Profeterna
3) Skrifterna
De hade delvis olika och delvis överlappande ärenden. Det är klart att moseböckerna innehåller en hel del profeterande, liksom resten innehåller en hel del om lag i olika meningar.
Nu betyder Torah inte bara "lag", utan mer generellt "ord" och "löfte", vilket vi också har i svenska språket "Detta är mitt sista ord", "Det har du mitt ord på" etc.
Förväntningarna på lagen vara att den var överlägsen all mänsklig lag, eftersom den var från Gud, och den skulle reglera hela samhället, liksom den enskildes liv. Det var därför de skriftlärda hade en så central plats i samhället. Lagen säger också att Gud talar genom dem (leviterna / prästerna), och att man inte får vika av till höger eller till vänster ifrån vad de säger. Aroniterna var de som kallades till Sanhedrin med ett motsvarande gudomligt uppdrag, vilket även Jesus underkastade sig - trots att deras dom var orättvis, så var den ett uttryck för Guds vilja! Deras personliga leverne är en helt annan fråga.
En viktig annan förväntning var att bibeln talade om Guds gemenskap med sitt folk, genom historien, liksom löften om en räddning. Det tog inte slut med Hesekiel...
I "skrifterna" (Psaltaren, Höga visan, Job m.fl.) talar vi med Gud. Vi ber, och finner oss i olika lägen i livet (+ eller -), och vi får höra hur Gud ser på oss. Självklart innehåller också detta material lag och löften...
Det hela kunde inte förstås fullt ut utan predikan ifrån Mose stol i synagogan. Dessutom behövde man förstå hur det hade förståtts genom tiderna. Därför samlade Talmud både i Palestina och i Babylonien vide den tiden. Därför fanns det också gott om rabbiner, som gav sina tolkningar (midrashor) - Jesus var en av dem.
En första kanon gavs av Hesekiel, men den var gammal vid Jesu tid. Då fanns det i huvudsak två versioner: en moderniserad (hebreiska --> arameiska), och en grekisk. I allmänhet sågs det inte som något större problem.
De nu omstridda böckerna är dels några tillägg till t.ex. Daniel, och dels litet material av historisk karaktär. Vi vet att det användes av rabbiner på Jesu tid, men frågor om "bibliskt" eller inte var inte aktuella - vi har inget material som diskuterar frågan, men en del som tydligt refererar till den ena respektive andra versionen.
Allt material i NT bygger på den grekiska versionen, så inget tyder på att apostlarna skulle ha ansett den problematisk. Diskussionerna inom (väst-)kristendomen kom med de latinska översättningarna, och har pågått sedan dess.
Ett antal judar samlades ca år 90, dvs. efter att de kristna kastats ut ur synagogorna, och fastställde en kanon (Hesekiels) - sannolikt delvis i polemik mot de kristna, som hade sina starkaste fästen i nuvarande Turkiet, dvs. den tidens Grekland. Det tog lång tid innan denna kanon fick mer allmän acceptans, och den är fortfarande inte helt accepterad bland alla judar; fr.a. inte bland sefarderna.
Senare kom reformatorerna och ansåg att de kristna var bundna av judarnas beslut efter att de kristna kastats ut.
Numera har vi således tre huvudversioner: den som de flesta judar och protestanter använder, den som katolikerna och de flesta ortodoxa använder, och den som kopterna och de judiska sefarderna använder, och som är den mest omfattande.
Den centrala frågan är om Gud talar till oss genom dessa skrifter. För att hitta ett rimligt svar på den frågan kan man se efter hur deras budskap stämmer med det sätt på vilket tron har uttryckts och levts genom tiderna. Då bör vi först se till de heliga, och till klostren. Om vi inte tror att vi genom att läsa texterna på egen hand hittar mycket smartare svar än de miljoner människor som ägnat sina liv åt att i bön och kontemplation söka Gud...
Vad var auktoriteten för kanonbildningen?
Om NT stadfästes runt år 400! Kan de som gjorde detta ha haft rätt på e.m men fel under f.m. (GT)?
Eller ska vi låta Fr Martin styra och då får vi plocka bort 5 NT-böcker också. Han la 11 GT i appendix och 5 NT ifrågasattes(dessa kallades oapostoliska och tom apokryfiska = Hebr, Jak, 2 Petr, Jud och Upp).
Ja, varför ska man kalla dessa böcker apokryfa och inte kanon som katolska kyrkan?! Vad jag har förstått är den huvudsakliga (enda?!) anledningen att de är ifrågasatta att de inte har återfunnits på hebreiska i original.
Men om dessa böcker är nyttiga - vilket de ju är även om de är kanon - varför finns inte breven från de apostoliska fäderna med, de är ju också nyttiga..Mer logiskt hade varit att ha en särskild bok med av kyrkan anbefallna nyttiga texter..men för min del ser jag inget problem med att upphöja dem till kanon, som ju Kyrkan genom den Helige Ande kommit fram till (åtminstone enligt Katolska kyrkan.
Kanonfrågan är komplicerad.
Hesekiel verkar ha tagit det material som han hade.
Den arameiska versionen tog samma material och översatte, eller förnyade språket. Man tog inte ställning till det grekiska materialet som då var alltför nytt.
Den grekiska versionen lade utan betänkligheter till den fortsatta historien om hur Gud leder sitt folk, och kopterna / sefarderna gjorde likadant.
En ny situation hade uppkommit efter Jerusalems förstörelse, och då blev man konservativ - delvis beroende på de kristna, och delvis beroende på att det grekiska materialet inte vunnit spridning i Babylonien, där det fanns många judar. Dessutom ville man hålla distans till det grekiska för att inte uppslukas.
NTs kanon var en helt annan fråga, som i början handlade om vilka texter man skulle använda i offentliga gudstjänster.
Andra s.k. hagiografiska texter används fortfarande i både öst och väst i den så kallade läsningsgudstjänsten, som är en del av den dagliga liturgin. Dessutom används de i en mängd icke-liturgiska sammanhang, och som underlag och idégivare för predikningar. Tillsammans med äldre liturgiska texter och material från koncilierna används de också för att ge vägledning om kyrkans tradition, dvs. den traderade tron.
Formella frågor om vad som skall ingå i kanon har för NT tagits upp i några omgångar kring år 400, och för GT vid motreformatinen. Anledningen var att de just vid de tillfällena pockade på avgöranden.
Finns inget skäl att ha någon annan uppfattning här än den katolska kyrkan tycker jag.
Skicka en kommentar