Gud är som en schweizerost

Ibland händer det att jag föreställer mig Gud som en schweizerost (t.ex. en Grevéost), där Gud är själva "osten" och vi människor är "hålen" i osten.

Jag vet att det låter löjligt - och säkerligen teologiskt suspekt - men ändå så tycker jag att bilden på något vis inte är så dum som den verkar vid första anblicken. För Gud tränger sig inte på. Han står vid dörren och bultar, men han tvingar sig inte på den som inte vill. Han lämnar frivilligt dessa "hål" åt oss människor att existera i.

Gud är överallt! Ändå så är människan något eget, fast utan att för den skull varken vara en del av Gud, några "smågudar" eller någon form av "antigud". Gud omsluter människan på alla sidor och håller henne i Sin hand. På samma sätt så är hålen också självklart en del av osten, men samtidigt ändå något annat. Han genomtränger oss, men är inte oss.

Utanför osten finns inga möjligheter för "hålen" att existera. Det är själva osten som definierar hålens existens. Utanför - eller "bortom" - Gud finns ingen möjlighet för en människa att existera, själva vår existens definieras av Gud. Vare sig vi vill erkänna det eller ej!