söndag 22 mars 2009

När svaret möts av tystnad...


Svenska Kyrkan firar idag Maria bebådelse. Det "egentliga" datumet - 25 mars (även känt som "Vår Fru-dagen" och "Våffeldagen") - är först på onsdag, men då de flesta församlingar bara firar mässa på söndagar så har Maria bebådelse flyttats till denna söndag istället.

I dagens evangelietext, Luk 1:26-38, beskrivs hur ängeln Gabriel sänds till Maria för att ge henne uppdraget att föda Jesus, Guds Son. En mycket kort dialog utspelar sig, för att tillslut landa i Marias "
Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38a). Hela texten kan du läsa här eller på bibeln.se.

Det jag tycker är väldigt märkligt i den texten är inte dialogen fram dit. Kanske inte ens Marias svar - även om det är STORT att hon vågar (trots risken för sociala konsekvenser och påföljder), vilket utgör ett fantastiskt föredöme för oss andra som försöker inbilla oss att vi vill leva det kristna livet fullt ut - är det märkligaste med bibeltexten.

Nej, det märkligaste som jag ser det är nämligen den andra halvan av samma vers "
Och ängeln lämnade henne" (Luk 1:38b). Hela världens frälsning hängde ögonblicket innan på hennes svar - "himlen höll andan" - men när svaret väl kommer så försvinner bara ängeln! Inget minsta lilla klämkäcka "Bra svarat" eller tröstande "Det kommer ordna sig fint ska du se" eller något annat uppmuntrande eller berömmande, utan Gabriel bara överger henne "pang-bom", som om det inte var något mer med det...

Personligen, vilket ni kanske anar, tycker jag detta är en väldigt konstig pedagogik av Gud. Tyvärr tycker jag inte att den verkar vara alltför ovanlig. Så länge man ifrågasätter och argumenterar så får man svar, men så fort man går med på Guds plan så möts man ofta av tystnad.


Vad gör man då? Hur hanterar man det?


Det satt jag och tänkte på hela predikan, men predikanten berörde inte ämnet alls, så jag tänkte att ni, mina kära bloggläsare, kunde få chansen att dela med er av era erfarenheter och tankar kring ämnet. Så hugg in!

8 kommentarer:

Zoltan sa...

Kanske inte så konstig pedagogik ändå?

Så som Maria lämnades att reflektera över det nyss skedda, så lämnas alla människor efter omvälvande händelser. Och återigen får Marias fortsatta liv tjäna som exempel på pedagogik, eller hur?

Vi är inte de vi säger oss vara - vi är de vi gör oss till i ord och handling.

Att leva i Kristus! Min tolkning.

En församling som jag besökte ibland, inbjöd till diskussion efter mässan, om predikningarna.

lars b stenström sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
lars b stenström sa...

Änglarnas entréer kan vara mer spektakulära. I julnatten lyser Herrens härlighet omkring dem. Eller när Petrus räddas i Apg 12 då är det både ljussken och en stöt i sidan.

Sortierna kunde man ju förvänta skulle ske med pukor och trumpeter. Men det finns väl ingenting som egentligen kan mäta sig med själva mötet. En budbärare från Gud!

Det är en spännande tanke Du för fram om obetydliga avsked och tystnad. Avskedets psykologi kunde man nog ägna sig en hel del åt. Jesus som så ofta säger åt folk att de ska vara tysta och inget säga om vad som hänt, och så ger somliga sig iväg och berättar för precis alla...

Och avskedet vid Emmaus eller vid Himmelsfärden kan man verkligen grubbla över. Nästan snopet. En frånvarande Herre. Gamla teologier om Guds död när sig av sådana texter. Eller förklaringsbergets epilog då man har blickat in i en annan dimension med Mose och Elia. Där får man inte stanna. Man ska vidare och måste tillbaka ner i vardagen igen. Kan det ändå inte vara så att mötet och upplevelsen lämnar ett sådant djupt och starkt avtryck att inget ska få överskugga det, behållningen finns i det som hände och den erfarenheten bär man med sig när man tagit avsked?!




Skickad till När svaret möts av tystnad...
Ta bort kommentar Avbryt

Johanna G sa...

Zoltan:
Att lämnas ifred för att man behöver reflektera över det som just skedde är en sak - något vi kanske gärna hoppar över i vår kultur, både vad gäller att erbjuda platsen och tillfället och att ta tillvara tillfället när det erbjuds, i vår önskan att något alltid ska hända - men när ens svar bara möts av tystnad är det en annan sak.

Intressant intiativ! Jag har varit med om liknande intiativ, men det har framförallt varit i samband med ungdomssamlingar och liknande. Som om människor skulle sluta tänka och reflektera bara för att de slutade vara tonåringar...

Lars B Stenström:
Välkommen hit!

Jag vet inte egentligen om jag tycker änglarnas entréer alltid är så spektakulära. Snarare känns det som om man har sett för många julspel där änglarna kommer med buller och bång. Både i Tobits bok och i Hebreerbrevet så nämns människor som inte känner igen att det är änglar de har att göra med. Nej, snarare tycks det vara människors reaktioner som är det "spektakulära" i mötena. Folk blir alldeles förskräckta!

Intressant koppling annars till Emmausincidenten och Jesu himmelfärd. Här får lärjungarna tillbaka Jesus från de döda, och så vägrar Han att stanna hos dem!!

Zoltan sa...

Tystnad?

Det kommer alltid ett svar!

Problemet är att vi inte alltid inser i vilket ögonblick och på vilket sätt svaret kommer...förrän långt efteråt, om ens då.

Svaret kommer inte när vi kräver det.

"Mina planer är inte era planer
och era vägar inte mina vägar,
säger Herren.

Liksom himlen är högt över jorden,
så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer."

Johanna G sa...

Ja, tystnad.

Inte evig tystnad förvisso. Men tiden mellan - som du uttrycker det - jag säger ja till kallelsen (som i Marias fall) och ett ev. svar kommer, kan jag bara - med våra begränsade mänskliga ord - enbart kunna kategoriseras som tystnad.

Om du förlåter mig för att tänka i lite mänskliga/vardagliga termer:
Tänk dig två makar som står och pratar och den ena frågar om den andra kan diska och den andra säger "Ja, jag kan diska" varpå den första bara går därifrån i tystnad...
- Vad ska då den andra tro? Blev den första glad för att den andra ställde upp och diskade, eller vad tänkte/kände han/hon?

Katolik i Sverige sa...

Jag tror ängeln lämnade Maria med en känsla av frid och innerlig ro, att hon fått vetskap om Guds vilja och att det helt enkelt räckte för henne. Hon hade ju fått något så stort uppenbarat för sig - jag tror att man efter en sådan sak vet även det man inte vet, så att säga.

Johanna G sa...

Katolik i Sverige:
Det tycker jag låter som en väldigt fin tolkning. :)