tisdag 30 november 2010

Har allt?

Börjar du känna av julklappshetsen än? Har du också funderat på vad du ska ge till tant Märta och faster Karin, för att inte tala om lillebrorsan!? Leta inte längre! Damernas dassbok har svaret!

- Vad ger man till den som har allt?
- Antibiotika...

måndag 29 november 2010

ÖP: Invandrarna som bygger Sverige

Klistrar kort och gott in hela Östersundspostens ledare från i lördags 27 november:

Invandrarnas betydelse är underskattad i svensk historia. Det bidrar till att de underskattas i samtidsdebatten och framtidsperspektivet.

Läroböckerna för högstadium och gymnasium missar att ta upp denna viktiga faktor i svensk samhällsutveckling under 1 000 år. Trots att de två ledande läromedelsförlagen också är företag som grundats av två invandrare; Albert Bonnier och C.W.K Gleerup.

Detta och en lång rad andra exempel på hur de ledande verksamheterna och industrierna i vårt land byggts med impulser utifrån, belyser Anders Johnson i sin läsvärda bok ”Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige”.

Det hela är en positiv injektion i den politiska debatten, den som handlar om invandring, arbetskraftsförsörjning och befolkningskris.

Högaktuellt för länet som ständigt brottas med sitt glesbeboddhetshandikapp och där en oönskad misstänksamhet mot det som är nytt och annorlunda i bland tar sig uttryck. Det är dock en villfarelse att Jämtland och Härjedalen är de enda att ha problem med en åldrande befolkning och för få arbetstagare att träda in där det behövs – för att göra jobbet och bygga samhällsekonomin.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna. Vad ska få dem att trivas här? Det räcker inte med plats, det måste också finnas hjärterum. Attityderna spelar en avgörande roll.

Därför är Johnsons bok ett mycket välkommet komplement till den svenska historieskrivningen. Den främlingsskeptiska och okunniga uppfattningen om att Sverige tack vare råvaruresurserna och svenskarnas egna initiativ och förträfflighet byggt ett rikt, starkt och tryggt land är en villfarelse det med. Den som argumenterar så bör läsa på, och varför inte börja med nämnda bok.

Det svenska näringslivet eller staten hade nog ­inte varit mycket att hänga i julgranen om det inte vore för den kompetens, de kontakter, det kapital och den kreativitet som invandrade också fört med sig från andra håll i världen under de senaste tusen åren. Tyskarna, vallonerna, holländarna, fransmännen, britterna, judarna, italienarna, norrmännen ...

Listan kan göras riktigt lång. De invandrade har stort bidragit till att ge råvaruresurserna ett värde vilket byggt den välfärd som vi gärna kännetecknar som den typiskt svenska.

Med kunskap om den näringslivshistorien förstår vi varför Sverige i fortsättningen måste förbli öppet, tolerant och internationellt. Invandringsdebatten handlar om historien – men allra mest om framtiden.

Förhoppningsvis får många ta del av berättelsen om invandrarna som byggde Sverige. På måndag finns även chansen att ta del av frågeställningarna på länsbiblioteket där Anders Johnson själv medverkar.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna.

Signerat Anna Stjernström

Verkar vara en helt klart spännande bok det där!

söndag 28 november 2010

Glad Första Advent


...och Gott Nytt Kyrkoår! Själv var jag och investerade i en oerhört söt adventsljusstake från Guldfynd (se bild ovan eller deras julkatalog s. 31).

torsdag 25 november 2010

Trasig rosenkrans

Först hade jag bara tänkt att skicka detta på mail direkt till Teija. Tänkte att det kunde vara kul för henne att se vad som hände med hennes gåvor som hon skickat ut. Men sen tänkte jag att det nog ändå var bättre att lägga ut det direkt på bloggen, för att visa att jag lever upp till bloggens vacklande devis...

*****

I december för två år sedan ordnade
Teija en jultävling på bloggen, en tävling som jag lyckades vinna på något höger och vänster...

Priset var en rosenkrans från hennes webbshop (numera nedlagd) och ett helgonarmband. Var armbandet har tagit vägen är jag lite osäker på (sånt händer när jag flyttar), men rosenkransen har jag släpat runt på i min väska. Som någon annan skyddsamulett... *hum, hum*


Nu har dock en länk i kedjan gått av. Mellan sista dekaden och "fästet"(?). Så jag har ett "rosensnöre" istället för en sluten krans. Frågan blir nu om jag ska berömma mig för att jag "alltid" har den med mig, eller om jag ska skämmas för hur dåligt jag behandlar den. Men jag har använt den som stöd i bönen, även om jag långtifrån alltid har bett rosenkransen med den, så värre kunde det ha varit. Den har fyllt sitt syfte.


Nästa fråga blir nu om jag ska laga den, ha kvar den som "snöre" eller om jag ska slänga den (och i så fall om jag ska köpa en ny istället?)...

onsdag 24 november 2010

Nederstigen till dödsriket


När det gäller ekumenik och kristen enhet så håller jag gärna fram trosbekännelsen - främst den niceanska, men även den apostoliska - som "minsta gemensamma nämnare". Jag tycker personligen att det är en väldigt vettig avgränsning. Ja, nästintill den enda vettiga hållningen. Den som säger sitt amen när man har kommit till slutet, ja henne/honom är jag redan överens om de centrala punkterna i kristen tro, hur kan vi då låta perifera frågor hindra oss att ha gemenskap med varandra?!

Trosbekännelsen är förvisso långtifrån oomstridd. Den är formulerad i en historisk kontext, dvs hade den skrivits idag hade det kanske varit andra formuleringar som fastställts, det är jag medveten om. Och på senare år har t.ex.
KG Hammar orsakat stora rubriker i kristen press genom att tvivla på jungfrufödseln. Och på sätt och vis kan jag hålla med honom genom att vilja ifrågasätta vissa rader ibland.

Ett annat exempel är raden i
den apostoliska trosbekännelsen som lyder: "nederstigen till dödsriket", och som helt saknas i den niceanska. Vill jag vara drastisk så kan jag nästan gå så långt som till att jag stör mig på den. Jag har inga problem med att tro på vare sig korsfästelsen eller uppståndelsen (även om jag inte påstår att jag tillfullo förstår konsekvenserna), men detta med ett dödsrike där människor är medvetna... Nej, för mig är det något som inte klingar rätt. Det eviga livet är en gåva från Gud till de som tror. Hur kan det då finnas ett dödsrike (och sen även ett evigt liv i helvetet för de fördömda)? Jag får inte det att gå ihop! Men ändå, samtidigt... Ja, samtidigt tyder många texter i Bibeln på att det finns ett dödsrike. Ett medvetande efter döden. Nej, jag begriper inte detta!

Men ändå... Att välja ut vad jag ska tro på och inte blir ju inte heller rätt. Och vad är det för mening med att lyfta fram trosbekännelsen som "minsta gemensamma nämnare" om jag inte själv säger mitt "Amen" till den? Då är ju inte heller jag med på tåget. Inte heller jag är kristen. Och att ursäkta mig med att "ja, men det står ju bara i den apostoliska trosbekännelsen, inte i den niceanska, alltså är det inte lika viktigt" är bara självbedrägeri. Ett försök att plocka russinen ur kakan. Inte ett dugg bättre än Jehovas Vittnen som inte tror på en Treenig Gud eller KG Hammar som inte tror på jungfrufödseln...

Herre jag vill tro, hjälp min otro!

tisdag 23 november 2010

500 inlägg


500 inlägg. Bloggen firar idag så många inlägg. Det är ganska imponerande om jag får säga det själv. 500 inlägg! På 2 år och 7,5 månader. Wow!

500 inlägg. Det trodde jag nog inte helt ärligt när jag började blogga. Även om jag på sätt och vis egentligen borde ha gjort det i och med att jag ändå satsade långsiktigt. Jag övergick från att skriva dagbok med massor av den här typen av funderingar för mig själv till att blogga för mig själv i dialog med dig.
En förhoppning om att dialogen skulle föra mig framåt istället för att bara gå runt, runt i mina egna tankar hela tiden.

500 inlägg. Det har varit perioder av inspiration och perioder av nedgång, det har varit perioder när jag bloggat i det närmaste dagligen och andra perioder när jag inte har haft tid att varken blogga så ofta som jag velat eller hunnit svara på alla kommentarer jag har fått. Jag har fått nya läsare och lärt känna nya människor. Andra har säkert både kommit och försvunnit. Sånt är internets villkor.

500 inlägg. Intresset är flyktigt. Ofta dyker det upp något intressantare eller någon mer välformulerad. Mina tankar idag är gårdagens tankar för någon annan. Mina frågor är fullständigt irrelevanta för den som brinner för något annat. Min bloggblandning blir en rörig sörja för en tredje. Ja, alla varianter finns säkert. Jag bryr mig inte så mycket. Jag är själv likadan mot andra bloggare. Mot andra internetsidor. Man kan inte hänga med och vara uppdaterad överallt jämnt och ständigt! Att sålla och prioritera är en del av internets villkor som sagt var.


500 inlägg. Har de tillfört något till internet? Säkerligen inte. Som Leonardo DaVinci(?) sa: "Det föds en ny tanke vart 300-ade år". Mina tankar, mina reflektioner, mina frågor är inte nya för mänskligheten. Men de är mina. Och för mig har bloggen betytt mycket. För via bloggen har jag lärt känna alla er via kommentarer och era bloggar. Och det har fått mig att växa och tänka nya tankar.


500 inlägg... Nå, vad säger ni: Ska jag satsa på ytterligare 500 inlägg? Eller är det dags att låta intresset vandra vidare till någon nyare, någon intressantare läsning...?


Vänligen

Johanna G.


*****

PS. Jag är lite nyfiken: Vilket av alla dessa inlägg har ni tyckt varit bäst? Roligast? Gett störst avtryck i ert eget liv? Eller på något annat sätt berört er på något särskilt sätt? DS.

måndag 22 november 2010

Herregud & co: Den helige Andens väg

Till alla mina katolska läsare skickar jag denna blogpost som trillade in i min bloggläsare häromdagen och som fick mig att tänka på er när jag såg och läste den:

*****



Var hittar man den helige Andens väg om inte i Vatikanen? Undrar om det är i dubbel bemärkelse...?
*****

Länken till ursprungligt blogginlägg här.

söndag 21 november 2010

SR: Därför är mörk choklad bra


Vem har sagt att alla nyheter är dåliga och inga nyheter är bra nyheter? De borde läsa denna nyhet från Sveriges Radios Eko från den 10 november om varför mörk choklad är bra. Ett litet tips så här i novembermörkret. Annars fungerar säkert skidåkning (snön gör novembermörkret mycket ljusare) också bra. Eller både och för all del! Kost och motion ni vet.

tisdag 16 november 2010

60 % av dagen

Tittade på "Fråga Doktorn" igår på TV. Där diskuterade de någon undersökning(?) som visade att majoriteten(?) av svenskarna satt ner mer än 60 % av dagen. Vi sitter på jobbet, vi sitter vid dator, vi sitter i TV-soffan, vi sitter...

Att sitta stilla så mycket ger dålig cirkulation i kroppen. Och allt detta sittande är minst lika skyldigt till diabetes, högt blodtryck, med mera som dålig kost och bristfällig motion. Ja, det är så pass illa att allt detta sittande i det närmaste kan omintetgöra gympass, löprundor, simhallsbesök, osv.


Jag vet inte vad jag ska bli mest förskräckt över: 1) Att vi som folk sitter stilla så mycket, 2) att sittandet är så pass förknippat med ohälsa som det tycks vara, eller 3) att det känns som en stor risk att jag nog sitter ner mer än 60 % av min vakna tid, trots att jag tycker att jag har ett arbete som innebär att jag står upp stor del av tiden...

fredag 12 november 2010

Jesus är jämte

Carl-Erik Sahlberg, präst i Sankta Clara Kyrka i Stockholm, var inbjuden till EFS i Jämtland och Härjedalens Allahelgonamöte i Östersund förra helgen. Och då Carl-Erik själv är jämte (om än att han reserverade sig mot uttrycket surjämte), född och uppvuxen i Jämtland-Härjedalen så berättade han en liten anekdot från en annan gång han hade varit ute och rest och presenterat sig som jämte, varefter en man hade kommit fram efteråt och sagt att "Jesus är också jämte".

Något förbryllad hade då Carl-Erik undrat hur mannen menade. Även om han inte skulle påstå att han kunde allt i hela bibeln utan och innan, så var han ändå inne på sin åttonde bibel och ansåg sig ha hyfsat bra koll på vad som stod där. Och aldrig hade han läst att Jesus var jämte!


"Jo" svarade mannen "Jesus är jämte mig och jämte dig"...


*****

Du kan lyssna på predikan
här.
Wikipedia skriver mer om Carl-Erik Sahlberg
här.

torsdag 11 november 2010

Dagen: Steg mot enhet

Dagens reportage från Pilgrims Höstmöte på Bjärka-Säby har av tidningen fått rubriken "Höstmötet vill vara lite festivalliknande". Enligt mig hade det vunnit alla gånger på att utnyttja "Steg mot enhet" (som nu bara används som "kapitelrubrik" - eller vad det kan tänkas heta på tidningsspråk - en bit ner i artikeln). Men låt inte en knäpp rubriksättning avskräcka er från att läsa. "Kyrkan är inte trång, den har en enorm rymd" som Joel Halldorf säger!

onsdag 10 november 2010

Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:
Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?
Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.
Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

tisdag 9 november 2010

Stolthet och arrogans

Till och från kan jag reta upp mig rejält på andra bloggare. Inte så mycket på vad de skriver, utan på hur de skriver det. Eller ja, ibland blir jag uppretad och slutar följa bloggen (i alla fall om det händer tillräckligt ofta så att det slår ut det "braiga" med bloggen), men oftare blir jag mer ledsen och bedrövad. (Gör jag också er ledsna och bedrövad ibland?). Att vi inte ser vad vi gör mot varandra! (Förlåt!). Skillnaden kan vara så hårfin mellan stolthet och arrogans.

Det som en person skriver med stolthet över den egna traditionen, utifrån en djup frid med den egna kyrkosamfundet trots brister och mänsklig dubbelhet, kan bli något av de vackraste vittnesbörden om kristen tro på nätet, det kan hos den arroganta bli till något ful och skamligt Något som väcker obehag, något jag bestämt vill ta avstånd ifrån.

Det som en skriver om en annan kyrka med sorg och bedrövelse, blir hos någon annan till skadeglädje och andas "titta här hur dåliga och vilsegångna ni är" och "hur förträffligt rättfärdig min egen kyrka är". Ibland skriver de det till och med rakt ut, men ofta framförs det inlindat bakom masker av "bedrövelse".

Men jag vet inte. Kanske är det jag som överreagerar. Tolkar in saker som den andra aldrig menade. Och så vacklar jag fram och tillbaka mellan att vilja tro gott om folk, för att i nästa stund döma dem som arroganta, självgoda och allmänt osympatiska, och så tillbaka till att ursäkta dåligt beteende med att "kanske var det inte så hon/han menade egentligen"...

torsdag 4 november 2010

Ordlek

Lat: "Dominus vobiscum" = Herren vare med er
Tyska: "Dominus wo bist Du" = Herre, var är du?

Sv: Varde ljus!
Sv: Var det ljus?