Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:

Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?

Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.

Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).