onsdag 24 november 2010

Nederstigen till dödsriket


När det gäller ekumenik och kristen enhet så håller jag gärna fram trosbekännelsen - främst den niceanska, men även den apostoliska - som "minsta gemensamma nämnare". Jag tycker personligen att det är en väldigt vettig avgränsning. Ja, nästintill den enda vettiga hållningen. Den som säger sitt amen när man har kommit till slutet, ja henne/honom är jag redan överens om de centrala punkterna i kristen tro, hur kan vi då låta perifera frågor hindra oss att ha gemenskap med varandra?!

Trosbekännelsen är förvisso långtifrån oomstridd. Den är formulerad i en historisk kontext, dvs hade den skrivits idag hade det kanske varit andra formuleringar som fastställts, det är jag medveten om. Och på senare år har t.ex.
KG Hammar orsakat stora rubriker i kristen press genom att tvivla på jungfrufödseln. Och på sätt och vis kan jag hålla med honom genom att vilja ifrågasätta vissa rader ibland.

Ett annat exempel är raden i
den apostoliska trosbekännelsen som lyder: "nederstigen till dödsriket", och som helt saknas i den niceanska. Vill jag vara drastisk så kan jag nästan gå så långt som till att jag stör mig på den. Jag har inga problem med att tro på vare sig korsfästelsen eller uppståndelsen (även om jag inte påstår att jag tillfullo förstår konsekvenserna), men detta med ett dödsrike där människor är medvetna... Nej, för mig är det något som inte klingar rätt. Det eviga livet är en gåva från Gud till de som tror. Hur kan det då finnas ett dödsrike (och sen även ett evigt liv i helvetet för de fördömda)? Jag får inte det att gå ihop! Men ändå, samtidigt... Ja, samtidigt tyder många texter i Bibeln på att det finns ett dödsrike. Ett medvetande efter döden. Nej, jag begriper inte detta!

Men ändå... Att välja ut vad jag ska tro på och inte blir ju inte heller rätt. Och vad är det för mening med att lyfta fram trosbekännelsen som "minsta gemensamma nämnare" om jag inte själv säger mitt "Amen" till den? Då är ju inte heller jag med på tåget. Inte heller jag är kristen. Och att ursäkta mig med att "ja, men det står ju bara i den apostoliska trosbekännelsen, inte i den niceanska, alltså är det inte lika viktigt" är bara självbedrägeri. Ett försök att plocka russinen ur kakan. Inte ett dugg bättre än Jehovas Vittnen som inte tror på en Treenig Gud eller KG Hammar som inte tror på jungfrufödseln...

Herre jag vill tro, hjälp min otro!

12 kommentarer:

Stefan Herczfeld sa...

Jag vet inte om jag riktigt uppfattat dit bekymmer... Som katolik tror jag på kyrkan, dvs. Kristi kropp. Jag tror inte att Kristus är stum, utan han fortsätter att predika sanningen, men numera genom sina tjänare. Det innebär inte att allt vad varje präst säger är helt korrekt och fullständigt, utan att jag får tillgång till det jag behöver. En del av det kan handla om teologiska utsagor, men viktigare är mina egna hållningar, och viktigast att jag får bli en lem i vår frälsares kropp, dvs. att hans kött och hans blod finns också i mig. Sedan behöver jag inte veta allt, och jag behöver inte bekymra mig om allt. I de frågor som jag saknar kunskap kan jag lita på kyrkan. Kristus förkunnar det han gör därför att det är sant. Det hindrar inte att jag måste söka kunskap och ta ställning i de frågor som verkligen berör mig.

Jag förstår att perspektiven kan se annorlunda ut i protestantiska sammanhang, där man oftare måste finna svaren på egen hand, och själv ta ställning till vad man vill respektive inte vill tro på. Sedan får man, om jag förstått saken rätt, söka sig till någon gemenskap där de flesta tror, tycker och tänker tillräckligt lika.

När det gäller att Jesus steg ned i dödsriket är det, om inte annat, ett uttryck för att han delar vår natur fullt ut. I GT finns det en del olika tankegångar. En är att de döda inte kan lova Herren, en annan är hoppet om uppståndelsen, och en tredje, som verkar vara "senast" är att de rättfärdiga redan lever med Gud och skådar hans ansikte. Det innebär att dessa rättfärdiga är vad kristna kallar helgon.

Excelsis sa...

Innebär det inte bara att han är "proper dead". Eller gör jag fel som gör den tolkningen?

Teija sa...

I Katolska Kyrkans Katekes står:

"631 Jesus ”steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor...Han som har stigit ner är också den som steg upp...” (Ef 4:8-10). Den apostoliska trosbekännelsen bekänner i en enda trosartikel Kristi nedstigande till dödsriket och hans uppståndelse på tredje dagen. I sin påsk låter han livet strömma fram ur dödens avgrund:

Kristus din Son uppsteg från dödsriket och spred över människosläktet sin lugna klarhet och lever och råder från evighet till evighet. Amen.[1]

Paragraf 1

Kristus steg ned till ”dödsriket”

632 Nya testamentet framhåller ofta att Jesus ”har uppstått från de döda” (1 Kor 15:20).[2] Och detta förutsätter att han före sin uppståndelse har vistats i de dödas rike.[3] Detta är den främsta innebörden som den apostoliska förkunnelsen gav åt Jesu nedstigande till dödsriket: Jesus fick erfara döden som alla människor och har med sin själ förenat sig med dem i dödstillståndet. Men han gick ned dit som Frälsare och förkunnade det glada budskapet för de andar som hölls fångna där.[4]

633 Orten där de döda vistas och dit Kristus steg ned kallar Skriften ”helvete”, ”scheol” eller ”hades”[5] därför att de som befinner sig där inte får skåda Gud.[6] Detta är alla dödas lott i väntan på Frälsaren. Det finns ingen skillnad mellan onda och rättfärdiga[7] – men detta innebär inte att deras öde är exakt detsamma, vilket Jesus visar i liknelsen om den fattige Lasaros som får komma till ”Abrahams sköte”.[8] ”Det är just dessa heliga själar, som väntade på sin Befriare i Abrahams sköte som Jesus befriade då han steg ned till dödsriket.”[9] Jesus steg inte ned i dödsriket för att befria de fördömda[10] och heller inte för att förstöra fördömelsens helvete[11] utan för att befria de rättfärdiga som gått före honom.[12] [1033]

634 ”Evangeliet förkunnades också för dem som nu är döda...” (1 Pet 4:6). Nedstigandet till dödsriket är den totala fullbordan av evangeliets förkunnelse om frälsningen. Den är den sista fasen i Jesu messianska sändning; en fas som är ytterst koncentrerad i tid men oändligt vidsträckt i det den verkligen innebär: frälsningsverket sträcks ut till att gälla alla människor i alla tider och på alla platser, ty alla som blivit räddade har blivit delaktiga i återlösningens verk. [605]

635 Kristus steg alltså ned i dödens djup[13] för att de döda skulle höra Guds Sons röst och för att de som hörde den skulle leva (Joh 5:25). Jesus, ”vägvisaren till livet”[14] skulle genom sin ”död göra dödens herre, djävulen, maktlös och skulle befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:14-15). Från och med detta ögonblick har den uppståndne Kristus ”nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:18), och ”alla knän skall böjas i Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden” (Fil 2:10).

Stor tystnad råder i dag på jorden, stor tystnad och stor ensamhet. Stor tystnad därför att Konungen sover. Jorden darrade och blev lugn därför att Gud somnade in i sitt kött och därför att han gick för att väcka dem som sovit sedan århundraden.... Han gick för att söka Adam, vår urfader, det förlorade fåret. Han gick för att besöka alla dem som satt i mörker och dödsskugga. Han gick för att från sina smärtor befria Adam där han låg i sina bojor och Eva, fången med honom – han som på en gång är deras Gud och deras son... ”Jag är din Gud, och för din skull blev jag din son. Res dig, du som sover, ty jag har inte skapat dig för att du skall bo här, fastkedjad i dödsriket. Res dig från de dödas rike, ty jag är de dödas liv.”[15]"

Johanna G sa...

Stefan H:
Det är inte det att jag inte vill tro på det som står i trosbekännelsen, utan att jag har svårt att tro på det. Jag har överhuvudtaget svårt att tro på ett medvetet dödsrike, varför bekännelsen "nederstigen till dödsriket" blir mycket märklig. Räcker det inte med att säga - som den niceanska bekännelsen gör - "korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda"??

Excelsis:
Jag vet inte. Jag är inte teolog. Men jag tolkar det som om dödsriket är något medvetet ställe. Men vad vet jag, jag kanske bara har läst för mycket grekisk mytologi med Hades och hur de döda förs över vattnet i en båt...

Teija:
Och hur ska vi göra som inte har en katekes som svarar på allt...? :P

Nej, skämt å sido. Det är - som jag skrev ovan - inte det att jag inte vill tro, utan att jag har svårt att tro på det. Det är som om min hjärna (eller var tron nu sitter) är gjort av teflon på den punkten. Jag kan bibelargumenten, men de biter inte.

Teija sa...

Att tro är inte alltid att förstå... Vi måste i tro acceptera det Gud uppenbarat i Jesus Kristus och det kan innebära ett hopp ut i det okända. Jag förstår heller inte allt, men det jag inte förstår vet jag att det finns helgon, teologer, präster och påvar som förstår, och jag tar i tro emot deras ord. Allt behöver inte bekräftas av mig... Jag får ta emot och hänföras...

Stefan Herczfeld sa...

Många människor upplever märkliga saker i samband med att någon närstående avlider. En vanlig variant är att man får en intensiv känsla av vederbörandes närvaro. Denna känsla kommer vid enstaka tillfällen och platser. En variant är att den kommer när man förbereder begravningen...

En annan reflektion som många gör är att kroppen blir allt äldre och sämre, men att "jaget" består.

Ytterligare en sak som man bör fundera igenom är vad som menas med medvetande. Ofta landar man i att det är någon förmåga att både ta intryck utifrån, och att ha någon sorts självbild. Många djur uppfyller detta, vilket vi kan se genom t.ex. djurpsykologi. Men de saknar ändå något... Vad detta något är kan vara svårt att komma åt. En del av det brukar ofta handla om "mening". Djur äter, medan människor kan bereda en måltid. Biologiskt kanske parallellerna är lätta att dra, men det är knappast formativt för gemenskapen i djurens fall.

Som kristna tror vi att vi har en möjlighet att i döden återförenas med skaparen. Däremot är vi förvirrade kring var och hur etc. För att kunna göra det krävs två saker. Dels att Gud gör det möjligt, och dels att vi tar emot möjligheten.

Jesus gjorde det möjligt genom att besegra döden. Men det återstår en del för oss. Till hjälp har vi fått del i Guds nåd - dels i den som ges till alla genom sakramenten och kyrkan, och dels genom speciella nådegåvor som just vi behöver i våra respektive liv och kallelser.

Vi har alla möjligheter att leva i Guds gemenskap, och delta i hans måltid redan här på jorden, men samtidigt är vi medvetna om att vi ofta gör andra val. Det är dessa som hindrar oss ifrån att leva i den djupa gemenskap som vi är kallade till. Om vi inte väljer bort Gud, utan bara t.ex. glömmer honom ibland, så är gemenskapen inte bruten, men vi kam ändå inte komma inför honom, eftersom intet orent kan komma inför hans ansikte. Något måste till för att "fylla igen gapet"...

Om man tittar i bibeln, och på ökenvandringen från Egypten till det utlovade landet, så är det en bild av våra liv. De skulle ha kunnat komma in efter ca 2 år, men gjorde det inte. Anledningen var att de inte trodde... Folket måste renas ifrån sin otro, och därför fick de vänta tills 40 år hade förlupit... Men de togs väl omhand också under den tiden...

Allt detta säger att det finns någonstans där man hamnar om man inte ännu kan komma inför Gud. Jesus tänker på oss också där. Han har varit där, han också...

Jonas sa...

Jo; det är ju faktiskt den niceanska inte den apostoliska som är minsta gemensamma nämnare; den förra används också av ortodoxerna, då med att Anden utgår från Fadern och inte också Sonen..

..vad jag inte tycker om är att det i liberala församlingar alltsomoftast är en intetsägande trosspsalm, antagligen för att man tycker att det är utestängande att folk ska behöva tro på något konkret..

Johanna G sa...

Teija:
Men det är inte det intellektuella jag har svårt för utan just för att tro på det. Om det bara var att intellektuellt acceptera det som någon annan har sagt så skulle tillräckligt övertygande argument kunna göra susen, men just nu är det ren otro som spökar.

Stefan H:
Förvirrad är rätta ordet...

Jonas:
Men den apostoliska är väl äldre, eller har jag fått allt om bakfoten??

Sleepaz sa...

Denna versen kan ju tolkas som att man har ett medvetande i dödsriket..

"Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse" (1 Pet 3:18-19)

Det är ju en aningens svårt att predika för några som inte är vid medvetande..

Berättelsen om Saul och Samuel i 1 Samuelsboken 28, där samuel frågar: "Varför har du stört min ro och manat fram mig?"..
Kan ju tyda på att man iaf är vid ett sådant medvetande, att man kan bli väckt.. Vore man utan medvetande, vore det ju svårt att bli väckt..

Ja det var väl några spekter från min synpunkt.

Teija sa...

Om du har svårt för att tro på det som trosbekännelsen säger rekommenderar jag bön till den helige Ande om upplysning och samtal med en god och erfaren präst... och ännu mer bön till den helige Ande!

Stefan Herczfeld sa...

Det är kanske inte riktigt vår sak att veta hur allting sker när vi inte är där...

Jag tror att det bästa tipset hittills kommit ifrån Teija. Det som kan vara en framkomlig väg härutöver är att helt enkelt "leva livet". Vårt liv med Gud börjar här och nu. Frågan är om vi verkligen helhjärtat går in i gemenskapen med honom, eller om vi har reservationer, prioriteringar och annat. Vi är i alla fall inbjudna till denna gemenskap, och vi möter den i första hand i kyrkan, genom sakramenten. Där får vi näringen för livet med honom. Sedan måste vi också göra något av det, och då något med mål. Frågan är om vi kan se hans mål med vår verksamhet, med våra liv. Många gånger är det enkla saker, men ibland krävs en hel del uppoffring, och det är inget som man kan köra på egen hand - man tröttar bara ut sig, och man sätter sina egna mål i stället för hans. Det är kärnan i Paulus negativitet gentemot gärningar. I stället är det något om man måste växa in i under ledning och lydnad. Man måste lita på Gud, och att han talar till oss genom sina tjänare, men aldrig lita på att dessa tjänare själva är till närmelsevis perfekta. (Matt. 23:3-4 "Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.")

När man lever det livet, i gemenskap med Gud, så kommer man vartefter att finna hur mycket det är som skiljer denna världen ifrån honom. Då är man mogen att börja att, som en lem i hans lidande och kämpande kropp, bidra till försoningen. Då kan man också förstå vad de som avlidit utan att ha förlorat gemenskapen, men också utan att ha fullständigt försonats, behöver. När vi ber för själarna i skärselden, och gör det som delar i Kristi kropp, så bidrar vi till att hjälpa dem som i dödsriket är på väg mot målet. När vi tar på oss ett offer, ett lidande, för dem, så är vi delaktiga i deras återlösning - precis så som vi läser i trosbekännelsen.

Johanna G sa...

Förlåt de något (minst sagt) sena svaren på alla era kommentarer!

Sleepaz:
Jo. Men å andra sidan talet om "ro", "vila", "sova", osv tyder kanske snarare på en låg medvetandenivå än ett direkt vaket tillstånd.

Teija:
Vem behöver en präst? Jag har ju alla er här på bloggen som kommer med massor med bra tips, tankar och idéer :P

Stefan H:
Jupp. Livet är till för att levas. Och var det inte Luther själv som sa att vissa gånger gäller det att bara "lyfta på hatten och gå vidare" istället för att fästa sig alltför mycket vid detaljer man inte förstår.