tisdag 9 november 2010

Stolthet och arrogans

Till och från kan jag reta upp mig rejält på andra bloggare. Inte så mycket på vad de skriver, utan på hur de skriver det. Eller ja, ibland blir jag uppretad och slutar följa bloggen (i alla fall om det händer tillräckligt ofta så att det slår ut det "braiga" med bloggen), men oftare blir jag mer ledsen och bedrövad. (Gör jag också er ledsna och bedrövad ibland?). Att vi inte ser vad vi gör mot varandra! (Förlåt!). Skillnaden kan vara så hårfin mellan stolthet och arrogans.

Det som en person skriver med stolthet över den egna traditionen, utifrån en djup frid med den egna kyrkosamfundet trots brister och mänsklig dubbelhet, kan bli något av de vackraste vittnesbörden om kristen tro på nätet, det kan hos den arroganta bli till något ful och skamligt Något som väcker obehag, något jag bestämt vill ta avstånd ifrån.

Det som en skriver om en annan kyrka med sorg och bedrövelse, blir hos någon annan till skadeglädje och andas "titta här hur dåliga och vilsegångna ni är" och "hur förträffligt rättfärdig min egen kyrka är". Ibland skriver de det till och med rakt ut, men ofta framförs det inlindat bakom masker av "bedrövelse".

Men jag vet inte. Kanske är det jag som överreagerar. Tolkar in saker som den andra aldrig menade. Och så vacklar jag fram och tillbaka mellan att vilja tro gott om folk, för att i nästa stund döma dem som arroganta, självgoda och allmänt osympatiska, och så tillbaka till att ursäkta dåligt beteende med att "kanske var det inte så hon/han menade egentligen"...

12 kommentarer:

Anders Gunnarsson sa...

Kan du exemplifiera?

Kan "der ganz Anders" vara inblandad? Jag är inte Guds störste diplomat, men så har man också levt sig igenom nästan alla sekter och samfund och kyrkligheter i Svedala... Tyvärr!

Man blir inte stolt av att blicka ut över kyrksverige. 50 småpåvar bara i Jönköping (det är åtminstonde 49 för mycket).

Eller blir alla saliga på sin favo-tolkning av Skriften, Gud eller religion? Samverkar allt ont och gott i den kosmiska kärleken (Shirley Maclean)?

Johanna G sa...

Eftersom du själv tar upp det: Ja, jag kan uppfatta dig som arrogant emellanåt (och du publicerar alldeles för många inlägg för att jag ens ska orka läsa igenom hälften om vi nu ska vara på det uppriktiga humöret så här på kvällskvisten) men du är långtifrån ensam. Men det är ju skönt att höra att du har självkännedom om det åtminstone!

Och - för att slippa gå över ån efter vatten - du skriver själv "men så har man också levt sig igenom nästan alla sekter och samfund och kyrkligheter i Svedala..." Exakt samma ord skulle i princip den stolte (men något obetänksamme, "genomlevt" har ingen positiv klang) kunna säga. Den arrogante gör ditt tillägg "Tyvärr!".

Den diplomatiske skulle istället ha lindat in det mer som "Skulle jag leva om mitt liv utifrån den kunskap som jag har idag valt annorlunda".

Den ödmjuke skulle till det diplomatiska även tillägga "Men jag har lärt mig något på alla mina år och jag skulle inte vilja vara utan mina erfarenheter". Denna inställning strider inte en sekund mot stoltheten över vad man anser sig ha funnit, men det gör en himmelsvid skillnad för den som lyssnar och diskuterar med en.

Stefan Herczfeld sa...

Någonstans får jag en känsla av att den arrogans som du talar om delvis kommer av att vi har olika syn på, och förståelse av saker.

Jag menar ungefär såhär: En katolik, eller ortodox, menar att kyrkan är Kristi levande kropp också i dag, och att kyrkan agerar och lär också i dag. En protestant menar kanske att kyrkan är Kristi kropp i anden eller teorin, men att det vi ser är människor. Att påstå att kyrkan agerar eller lär är inte mer värt än att påstå att partiet eller företaget gör det.

När katoliken hör protestanten, så hör man någon som förnekar det objektiva i det uppdrag som Jesus gav apostlarna, och som de förmedlat vidare genom generationerna.

När protestanten hör katoliken, så hör man dels någon som försöker hävda att han har bättre rätt att tolka bibeln, och alltså inte accepterar det självklara i sola scriptura, och dessutom inte accepterar den kyrkosyn som man själv har.

Arrogansen ligger i så fall i att man inte accepterar och utgår ifrån vad den andre ser som självklart.

Johanna G sa...

Visst kan du delvis ha rätt i det. Men bara delvis.

I just det katolska fallet - som du tar upp - finns det sen ytterligare två "komplicerande" faktorer: 1) Det finns många katoliker som kommer från andra kulturer än den svenska, vilket kan göra att vi är lärda att argumentera på lite olika sätt och uppfattar varandra lite olika. 2) Många katoliker med svensk bakgrund är konvertiter och därför mycket tydligt har tagit ställning - med eller mot omgivningens gillande - för just den katolska tron, medan många av oss protestanter är det mer av "födsel och ohejdad vana" och inte alls har reflekterat över vår kyrkotillhörighet i samma utsträckning.

Sen finns väldigt många katoliker på nätet som jag tycker lyckas mycket bra med balansgången att visa stolthet inför sin egen tradition utan att slå över att bli arroganta. Precis som det finns många protestanter som är arroganta - både över sin egen förträfflighet och över sitt eget samfunds framträdande ställning och renläriga tro - långt utöver vad som är rimligt.

Anders Gunnarsson sa...

Johanna G

Jag menade med mitt tyvärr; just "extremt tråkigt och jobbigt". Min fru är fortfarande med i SveK... Det är en enorm smärta och svärta, men jag följer med henne lika glad varje Söndag. :-)

Mitt tyvärr är inte en trumpen kommentar, utan sagt genom ett lidande över den splittring jag ser i kyrksverige...

Jag är bedrövad av splittringen, och skrattar mig inte till sömns över nermonteringen i Svenska Kyrkan. Att jag kan upplevas som elitistisk och översittare, bjuder jag på. Mitt skratt och min livsglädje finns mest mitt i allt.

Men naturligtvis ber jag om ursäkt om jag skulle stå ivägen för dig att titta närmare på katolicismen.

Jag är en glad skit, som råkade hamna i en babylonieit. Jag är övertygad om att Gud satte mig där, men Han är inte klar med min helgelseprocess. Tyvärr ;-(

Stefan Herczfeld sa...

Jag håller helt med om att det finns fler saker, såsom språkliga och kulturella faktorer.

Min erfarenhet av människor som aktivt tagit ställning på ett sådant sätt att man konverterat till den katolska kyrkan är ganska blandad. Några är, av skilda skäl och på skilda sätt, starkt kritiska mot sina gamla samfund, medan andra är tacksamma för vad de fått lära sig där, och ytterliggare andra ser det gamla samfundet som det egentliga idealet sånär som på några, men för dem viktiga, lärofrågor.

De flesta som jag mött kommer emellertid från "ingenstans" även om de formellt varit medlemmar någonstans.

De många svårigheter som jag ser har många skilda bottnar. Förutom de som vi nämnt finns, som sagt, bitterhet mot det gamla samfundet, men också en hel del projektioner. Ofta går de enkelt att spåra i att man hittar fel hos andra.

Anders Gunnarsson sa...

Johanna G

Ska bara förtydliga att jag inte konverterat pga att jag var besviken på SvK eller frikyrkan (även om jag har haft viss besvikelse, med svek inom SveK och syndakatalogiserande inom EFK). Jag uppskattar bibelfromheten och jesuscentreringen som jag växte upp med i frikyrkan och lågkyrkligheten!

Jag konverterade för att jag behövde en riktig präst att bikta för; efter 10 års kamp (emot det katolska spöket).

Jag ville nog egentligen kunna stanna inom SvK. Men jag kunde inte. Tyvärr! ;-(

Jag uppskattar allt gott, skönt, sant och rätt som finns i kyrksverige. Är bedrövad över splittringen och utvecklingen i SvK och antikatolikernas "hat". Men jag älskar min biskop, Kyrkan och mässan. Och har ingen bitterhet mot frikyrkan eller SvK! Men jag kan bita ifrån om någon anklagar mig för att vara avgudadyrkare (som mina bröder och frikyrkobröder - antikatolikerna - gjort).

Sanningen finns inte i en grådaskig smet. Antingen är A sant eller falskt (eller möjligen en halvsanning). Antingen är man präst eller inte. Antingen lever Jesus eller inte. Antingen är man döpt eller inte...
Antingen är man gift eller inte. Antingen är man gravid eller inte. Osv
För mig har katolsk apolegetik gjort sanningen mer uppenbar och jag kan se vissa brister i andra sammanhang. Men i dopet är vi ett! Hoppas vi snart blir ett också. Jag sörjer i sörjan; varje vecka!

Anonym sa...

Det finns väl alltid en risk att man kan ha ett visst agg mot det man lämnar.. Så är det nog i de flesta sammanhang.. Även när man byter arbete, så har man en granskande process mot de man lämnar, och jämför med det man har nu..

Jag lämnade ju pingstkyrkan för att bli katolik.. Och visst fanns det aspekter i pingsrkyrkan som jag inte direkt ställde upp på.. Men samtidigt så blir jag ju inte katolik för att det är "bättre" att vara katolik..

Jag är glad över den tid jag fick i pingstkyrkan, människorna är underbara, och deras längtan efter att sprida Guds rike är beundransvärd..

Jag tror det kan vara viktigt att tacka Gud för de han gjort i ens liv, och vart detta lett oss till.. Jag är glad att jag blivit ledd till den katolska kyrkan. Men det får inte ske på bekostnad av att jag klankar ner på andra samfund.. Jag tror det är svårt att överhuvudtaget få andra människor att bli intresserade av katolsk tro, om jag talar om för dem hur fel de har...

Johanna G sa...

Annorzzz:
Blir du hemskt förolämpad om jag tycker du motsäger dig själv nu? Först skriver du "extremt tråkigt och jobbigt" och "enorm smärt och svärta" för att i nästa inlägg korrigera dig och skriva att du "uppskattar bibelfromheten och jesuscentreringen" och att du ville "stanna inom SvK".

Åsikter om kyrkosplittringen kan vi spara till ett separat inlägg. Ja, egentligen är inte ens frågan om "KK" vs "SvK/frikyrkan" intressant för inlägget, det var betydligt mer generellt skrivet än så.

Stefan H:
Ja, tänk vad enkelt det hade varit att vara perfekt om det bara inte vore för alla andra människor!!

Sleepaz:
Visst finns det ofta "bättre" och "sämre" oavsett vad man lämnar och oavsett vad man kommer till, men måste man gå så långt som att hysa agg till det föregående? Är det inte bättre att istället ta med sig det goda, lära sig av det nya och göra det bästa man kan för att kombinera det bästa av de två världarna?

Anders Gunnarsson sa...

Johanna G

Jag tycker mig se att du gör kyrktuppar av fjädrar...

Du hittar motsättningar, där jag bara ville förtydliga. (I o f s är du inte ensam om det :-) )

Vad kan jag säga... "Jag önskar ingen att gå igenom det jag gjort." Försök att misstolka detta så rätt det nu går. Det är inget översittande i den meningen. Jag är bara ledsen för ofullständigheten i protestantismen och väldigt glad över mitt andliga hem. Men jag är tacksam (inte bitter) över min bakgrund. Tacksam att jag också fått fullborda det som gavs som ett frö.

Att bli katolik är inte att gå från mörker till ljus, det är att gå från ljus till ett starkare skirare ljus. Man blir inte mindre kyrklig, liturgisk, pingstvän, karismatisk eller reformatorisk för att man konverterar. Man blir bara mer av allt...

JS sa...

Jag tror att de flesta konvertiter ibland kämpar med detta. För mig är det ett ständigt återkommande ämne i biktstolen som jag är uppriktigt ledsen för.

Man känner en press att vara glad och tacksam över sin frikyrkliga bakgrund och att uppträda korrekt i ekumeniska sammanhang. Men samtidigt kämpar många med känslor av bitterhet, gråt, och uppgivenhet som ibland går över i dryghet och förakt, och man känner sig ständigt missförstådd och jagad.

Som katolik i Sverige gör man bäst i att hålla tyst och se söt ut. Allt annat är kontraproduktivt.

Johanna G sa...

Annorzzz:
Du kanske förtydligar på ett otydligt sätt då...?

Alla:
Syftet med mitt inlägg var aldrig att göra det till en diskussion om katoliker och er arrogans (det finns ett äldre inlägg på det temat om ni nu vill diskutera det ämnet). Det finns flera katolska bloggar som jag utan tvekan skulle föra in under "stolthet"-kategorin precis som det finns protestantiska och ickekristna bloggare som faller under "arrogans"-kategorin. Precis som tvärt om. Allt jag skriver om handlar faktiskt inte om er katoliker (om ni nu led av den villfarelsen)... :P