Innan gudstjänsten börjar...

Till och från händer det att jag får anledning att undra vad alla fromma människor gör i kyrkan långt innan gudstjänsten/mässan börjar? Varför kommer folk så tidigt (för inte kan det väl vara för att hinna paxa den bästa platsen, favoritplatsen, eller...?)?

Svaret borde väl vara givet - för att be - antar jag. Men söndag efter söndag kommer jag på mig själv att sitta som på nålar, likt ett barn på julafton, där "Kommer inte tomten snart?" lätt kan bytas ut mot "Börjar det inte snart?".

För att fördriva minuterna jag tvingas sitta i bänken innan det börjar (samt för att förbereda mig inför gudstjänsten, såklart) brukar jag läsa igenom söndagens bibeltexter och lägga psalmboksbanden vid angivna psalmer. I någon mån försöka dechiffrera "Vad kommer gudstjänsten handla om idag?". Är det mer tid än så försöker jag läsa igenom psalmtexterna, se om något ord eller fras tilltar mig (ska jag likna det vid julafton så är det som om att i smyg klämma, känna och skaka på paketen innan det är dags för julklappsöppningen i hopp om att klurar ut vad det är jag ska få). Har jag mer tid än så börjar jag skruva på mig, kanske kolla klockan (om jag har någon). "Är det inte dags att börjar nu?! Kom igen då!!"

Det positiva - försöker jag trösta mig med - är att jag sitter där med en förväntan även om jag inte klarar av att be koncentrerat. Å andra sidan har jag samma "problem" även om jag vet att det är en tråkig predikant och att gudstjänsten med största sannolikhet kommer vara mig totalt likgiltig. Nej, jag har lika svårt som barnen på julafton med att hantera väntan. Jag vill att det ska hända nu! Börja nu! Alltså föredrar jag att komma så tajt inpå när gudstjänsten börjar som möjligt utan att komma för sent. När det väl börjar kan jag slappna av, men innan så sitter jag som på nålar. Hopplöst!

Ett upplyst landskap

Jag hade för något (några?) år sedan en "vision" eller en "dröm":

Jag befann mig i ett mörkt rum. Helt kolsvart, det gick inte att se något alls.

Platsen där jag stod lystes gradvis upp av en strålkastare från ovan. Ett skogslandskap med ljuvliga gläntor började anas. Det var som om jag stod på en 3D-karta, både målad men samtidigt också verklig. Strålkastaren klarade dock bara av att belysa en begränsad radie, övriga rummet förblev mörkt.

Därefter tändes ytterligare en strålkastare, fast en bit bort. Detta avslöjade ett berglandskap. Stengråa, spetsiga berg med is på toppen. Vad hade det landskapet med mitt att göra?

Sakta men säkert tändes därefter fler och fler strålkastare, vilka uppenbarade ytterligare nya miljöer - sjöar, slätter, hav, floder, öknar, stäpper - men även band samman vad som tidigare tyckts vara så åtskild och väsensfrämmande. Det hängde ihop i en allt större, allt mer fantastisk, enhet! Och allt badade i ljuset från en enda källa!

Tolkning:

- Rummet med kartan är den här världen så som jag uppfattade den.

- Mörkret var min frånvaro av kunskap om Gud. Om jag ville få det att låta fromt så skulle jag hävda att "utan den kunskapen saknas förmågan att se något alls", men kartan och rummet symboliserade nog mer det teologiska landskapet än världen som sådan.

- Den första strålkastaren som gradvis tändes var mitt första kristna sammanhang och hur jag gradvis började tro och hur det skänkte mig syn. Men också hur mitt samfund endast räckte till att ge mig en begränsad uppenbarelse.

- Den andra strålkastaren symboliserar ett andra samfund med en helt annan tradition berättad för mig andra kristna. Så länge jag bara ser dessa två strålkastare kan jag inte avgöra om de visar på två olika kartor - dvs två olika religioner/uppenbarelser/ljuskällor - eller om det bara är en annan del av samma karta som jag befinner mig på.

- När så fler och fler strålkastare tänds så avslöjas både nya aspekter av sanningen, men också att hela kartan visa samma sanning och att det är fritt fram att röra sig på säkra vägar mellan det som från början tycktes så skilt åt.

- Och det viktigaste av allt: ljuskällan är densamma, de olika uppenbarelserna och samfunden är bara människors försök att fånga enskilda solstrålar och begränsa dessa till att vara hela solen och det enda sanna solljuset!

Så, våga utsätta dig för andra kristna! Se dem, älska dem, möt dem där de är och lyssna noga på dem, för utan dem kommer du aldrig förstå höjden och bredden och djupet och vidden av vår Kyrka och vår Tro! Kanske kommer du likfullt i slutändan ändå bosätta dig i din solbelysta skogsglänta, men du kommer göra det för att du trivs bäst där och/eller för att det är Guds kallelse till dig att befinna dig där, inte för att du inte känner till något annat - eller än värre för att du demoniserar de andra landskapen i brist på kunskapen om vägarna och förbindelserna mellan din plats och deras!

Marijuana på recept i USA

SvD presenterar idag en märklig artikel om "Stort genomslag för marijuana på recept" där det berättas om att "medicinsk marijuana" har legaliserats och säljs på apotek i Colorado. Läser man däremot i faktatexten bredvid själva artikeln så står det att marijuana inte har någon medicinsk verkan. Innebär det att medicinsk marijuana bara är ett sätt att komma runt narkotikastämpeln och få (miss-)bruka utan myndigheternas inblandning, eller vad?!

Hjälp mig, detta övergår mitt förstånd!

Kolhydrater är också bra!

Att det pågår en debatt om hur vi ska äta - eller snarare vad vi inte ska äta - kan väl knappast någon ha undgått. Är det fett eller kolhydrater som är boven bakom samhällets övervikt? Bantings- och diettipsen säljer som smör i solsken.

Det finns en logik bakom att vara försiktig med kolhydrater, då socker kan omvandlas till fett i kroppen, men inte tvärt om. Å andra sidan så står hjärnan för en mycket stor del av vår energiförbrukning, och hjärnan kan inte förbränna fett utan måste ha kolhydrater.

I förrgår, den 26 juli, publicerade SvD en artikel om att "kolhydratätare var smalast" i en kanadensisk studie. Enligt studien är det optimalt att äta mellan 290 och 310 gram kolhydrater per dag, motsvarande 47-64 % av dagligt energiintag. Vilket är i linje med vad livsmedelsverket rekommenderar, nämligen 50-60 %. Å andra sidan uppstår då frågan hur jag ska veta hur jag kan kontrollera att jag äter 290-310 gram kolhydrater per dag. Införskaffa matvåg och miniräknare? Börja bokföra allt jag äter på dator i ett tabellsystem med olika kolumner för kolhydrater, fetter, proteiner, m.m.?

Själv tror jag i grund och botten på att äta en allsidig och varierad kost, med mycket frukt och grönt. Tänk tallriksmodellen. Gammal som gatan kanske, men nog fungerar den och är betydligt mer överskådlig än exakta antal gram hit eller dit?! Och vad gäller godis, kakor, osv., så är Viktväktarnas princip "du får äta allt, men inte jämnt" ganska sund. Gör skillnad på vardag och fest!

"Dum" sa Johanna om Katolska Kyrkan...

...eller "surt" sa räven om rönnbären.

I inlägget från Rom skrev jag "Katolska-Kyrkan-är-en-dum-kyrka-som-inte-låter-mig-få-del-av-nattvarden" vilket jag i efterhand har förstått kan missuppfattas för den som inte känner mig superbra. Självklart menade jag inte att jag tycker att Katolska Kyrkan är dummare än andra kyrkor.

Från susning.nu:

Surt sa räven om rönnbären är ett svenskt ordstäv (ordspråk) som ursprungligen kommer från Aisopos fabel om en räv, en kråka och några rönnbär. I Aisopos ursprungliga fabel rör det sig dock om vindruvor snarare än rönnbär.

När man säger surt sa räven om rönnbären, så menar man att någon inte vill erkänna att denne har misslyckats med något. Fabeln är i princip denna:

En räv letade efter något att äta. Den fick syn på ett träd med vackra vindruvor där det satt en kråka. "Är bären goda?" frågade han kråkan. "Ja de är läckra" sa kråkan. Räven försökte hoppa upp och få tag i några vindruvor, men misslyckades, för rävar är inte speciellt bra på att klättra i träd. "De är säkert sura" sade räven och gick sin väg.

Problemet i den svenska översättningen är att rönnbär faktiskt är sura. Så man kan kanske påstå att vi i vår version ger losern rätt ;-)

Ex; Att hon har köpt så dyra byxor, åh fula var de också. Där kan man läsa in surt sa räven...

Wikipedia utvecklar sensmoralen något:

Sensmoralen i berättelsen är att det är lätt att ringakta något man inte kan få med en nutida betydelse att då man misslyckats med något man föresatt sig, bortförklarar sitt tidigare engagemang för frågan med att man egentligen inte alls var intresserad från början (trots att det är uppenbart för alla inblandade att så inte är fallet).

Och i mitt fall är det väl just "det är lätt att ringakta något man inte kan få"-biten som är tillämpbar. Det är lätt att kritisera när jag inte får vara delaktig. Anfall är inte bästa försvar!

Mitt "dumt" är inte bättre underbyggt än rävens "surt" i fabeln. Snarare är det likt när ett barn står och stampar med foten och tycker att föräldrarna är dumma för att barnet inte får som det vill exakt när det vill det! Dumt helt enkelt...

Fyrklöver i bloggträffar

Sommaren rusar fram. Midsommar passerade obemärkt förbi för fyra veckor sedan medan jag var i Rom, och sommarnätterna börjar så sakteliga bli mörkare igen i Uppsala. Efter examen och Romresan har jag långsamt börjat packa ihop mitt bohag inför flytten norrut och mitt rum ser alltmer spartanskt ut (eller alltmer kaotiskt med lådor och kassar överallt).

Aktiviteten här på bloggen har - som ni märkt - gått ner till miniminivå, men några "bloggträffar" irl har jag hunnit med. Personligen måste jag ändå hävda att tillslut få möjligheten att träffa bloggvänner öga mot öga tillhör en av de trevligare sidorna med bloggosfären. Och jag upphör inte att förvånas över hur lätt det ofta är att bara prata på om allt möjligt som om man har känt varandra i evighet, det är sällan jag upplevt några krystade "vad-ska-vi-säga-till-varandra-nu?"-situationer ens när jag träffat en bloggvän för första gången.

1) Besök i Minutz3s sommarstuga vid Östersjökusten. Förvisso precis på "fel" sida av väderomslaget från 30 ºC och sol till knappt 20 ºC och regn, men årets premiärdopp hanns med i vilket fall som helst. Tyvärr har jag inget trevligt kort att bjuda på därifrån.

2) Middag på Johan och Mys balkong. Trevligt som alltid!


3) Lunchträff i Göteborg med Samuel Varg Thunberg. Andra gången jag träffade Samuel, senast var på Medeltidsveckan på Visby för två år sedan, dvs innan både han eller jag började blogga. Så egentligen vet jag inte om han räknar som bloggvän utan är kanske mer en "internetvän" då vi lärde känna varandra via crossnet för ett antal år sedan. Hur som helst blev det ett mycket trevlig samtal över en tallrik sushi och en välbehövlig paus i min resa till Frillesås, Halland efter att X2000 var nästan en timme försenat från Stockholm. Tyvärr blev det ingen bild här heller.

4) Eftermiddagssamtal med Sleepaz och Excelsis på Stenungsön, Bohuslän. Första gången jag träffade Excelsis och andra gången jag träffade Sleepaz. Här blev det lunch, promenad och fika och en massa snack. Solen sken och det var på det hela taget mycket trevligt!


Bloggträffar är som sagt var något jag enbart har positiva erfarenheter av och varmt rekommenderar. Har ni vägarna förbi Uppsala närmaste månaden eller därefter förbi Östersund så får ni gärna hojta till så ska jag försöka ordna något. Och om någon från Skåne har lust att träffas så är jag i Lund 12-22 augusti. Hojta till om ni vill ses!

Romresan: kort sammandrag i ord och bild

Fortfarande påverkad av pilgrimsvandringen till Gamla Uppsala och beväpnad med "Lilla pilgrimsboken" (samt en väska med kläder och min kamera) begav jag mig den 17 juni ut på min resa till "den eviga staden" med tanken att ska jag nu besöka Rom och alla dess kyrkor så kan jag lika gärna försöka bibehålla pilgrimsattityden snarare än att bara vara "ännu en dryg turist".


På flygplatsen möttes jag av Jacob, som pluggar i Rom och som jag skulle få bo hos under veckan. Vi gick ut hårt redan nästa dag med kyrkbesöken. Jag slutade dock räkna antalet kyrkor vi besökte efter två stycken (kom senare på att jag vid det laget egentligen hade hunnit med tre kyrkor!! Ursäktar min dåliga matematik med att de två första låg på samma plats).

Ambitionen att besöka "alla Roms kyrkor" kom dock snabbt på skam. Jacob påstod att det fanns kanske runt 500 kyrkor i Rom, och även om det blev ett antal kyrkor per dag så var jag vid veckans slut inte ens uppe i 100 st.


Vad vi däremot hann med var att se de sju pilgrimskyrkorna eller vallfartskyrkorna (San Pietro in Vaticano, San Giovanni in Laterano med sitt fristående baptisterium, Santa Maria Maggiore och San Paolo fuori le Mura, Santa Croce in Gerusalemme, San Lorenzo fuori le Mura och San Sebastiano fuori le Mura), Tre Fontane (platsen där Paulus blev avrättad), Panteon, med flera. Både Que Vadis-kyrkan och birgittinernas kyrka var dock stängda, så trots att vi var utanför så fick vi aldrig se insidan till dessa.

Min ambition med att se det mer som en pilgrimsresa än en turistresa kom väl dock lite på skam. Fast att det kan vara så svårt att vara pilgrim när man springer i massor med kyrkor per dag övergår mitt logik, men så var det i alla fall. Tyvärr...


Av det antika Rom så var Via Appia Antica, Colosseum, Palatinen, Marcelloteatern och Forum Romanum självskrivna. Likaså diverse torg, fontäner, obelisker och statyer. Och pyramiden! Det moderna storsvulstiga Vittorio Emanuele-monumentet kändes i jämförelse ganska intetsägande...


Utöver sight seeing så hann både pasta, pizza och en middag med några glas vin avnjutas i trevligt sällskap av några av Jacob studiekamrater.

Vad som gjorde starkast intryck på mig är svårt att säga. I början var jag inte jätteimponerad av Rom, men allteftersom dagarna gick så växte den i mina ögon. Några saker jag kan ta upp är:

- Lateranen med sitt baptisterium (se bild ovan). Det värmer min baptistiska sida att se med egna ögon att även katolska kyrkor kan ha en äkta dopgrav (om än torrlagd) och inte enbart en dopfunt.

- Den guidade turen på Via Appia Antica som Wilhelm, en av Jacobs vänner bjöd på, även om vi bara hann tom San Sebastiano innan resten av turen till muren regnade bort (är ju typiskt att välja enda dagen med riktiga åskregn för att promenera längs en gata där det inte fanns några kyrkor eller dylikt att söka skydd i, även om San Sebastiano erbjöd skydd för det värsta regnet).


- Mässan i Santa Susanna ("hem för engelskspråkiga katoliker i Rom"). Jag har varit i katolsk mässa några gånger förr och tycker oftast det är helt okej, men den här gången så var mitt vanliga grums "Katolska-Kyrkan-är-en-dum-kyrka-som-inte-låter-mig-få-del-av-nattvarden" betydligt starkare än vanligt. Hade jag haft lättare för att gråta så hade risken varit mycket stor att jag gjort det, redan som det var nu så var jag på vippen. "Saliga de som är kallade till lammets måltid". Ja, och...? Vi som inte får komma då!? Dum kyrka!!

- Katakomberna. Imponerande! Tyvärr blev den guidade turen väldigt kort och utöver Sixtinska kapellet var detta enda stället där fotoförbud rådde...

Kristenunderjord: Kärleksfenomenet

Vill bara tipsa om en uppsats om de nya kommuniteter som dykt upp de senaste åren i Sverige. Uppsatsen är skriven av Holger Karlsson på SALT, Örebro missionsskola och omfattar 15 hp (för den som inte befunnit sig inom universitetsvärlden de senaste åren motsvarar detta 10 p i det gamla systemet).

Allt som allt (dvs inkl. titelsida, innehållsförteckning, referenser och appendix) är uppsatsen 52 sidor lång, men är man intresserad av kloster- och kommunitetsliv så är det väl värt tiden att läsa den.

Publicerat på:
http://kristenunderjord.wordpress.com/2009/06/29/karleksfenomenet/

Direktlänk:
http://kristenunderjord.files.wordpress.com/2009/06/karleksfenomenet.pdf

Älskade Astridsånger

Lämnar Jämtland och framtiden för några ögonblick och återgår istället till barndomen. Njut och sjung med!

Frösö kyrka 800 år

Flytten till Östersund ligger fortfarande nästan två månader fram i tiden, men det finns redan nu i mitt medvetande. Bland annat hittade denna video när jag sökte på kyrkor i Östersundstrakten. Första halvan presenterar 1000 år kristen historia med spegling i vad som lokalt har hänt Frösö kyrka. Enkelt och översiktligt. Andra halvan av filmen visar glimtar ur livet i församlingen i dag, vilket kanske är mindre intressant för den som inte direkt berörs av det. Men det är lätt att avbryta när man ledsnar, så låt inte det avskräcka er.

Jag hittar tyvärr ingen kod för att lägga in videon här, men följ länken så hittar ni rätt! Trevlig videostund!

http://frosokyrka.se/10237.svenska.html

Pilgrimsvandring på pingstafton

Håhå jaja. Som ni kanske har förstått så har vädret varit lite för trevligt (lite för varmt och soligt helt enkelt för att orka tänka) för att jag skulle ha lust att sitta inne och blogga dagligen den senaste tiden. Och jag vet att de flesta av er säkert är väldigt nyfikna på att höra hur jag hade det i Rom, men låt mig först återvända lite längre tillbaka i tiden och berätta om en annan sak först.

Som avslutning på läsåret brukar alla funktionärer på Sankt Ansgar inbjudas att göra en utflykt tillsammans. I år var det en pilgrimsvandring mellan Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala längs Eriksleden på pingstafton som erbjöds. Tidigare år har det varit brännboll med mera.Den som har följt den här bloggen ett tag kanske har uppsnappat att jag har hyst ett intresse för pilgrimsvandringar, även om aldrig varit på en organiserad pilgrimsvandring tidigare. Ja, med undantag av resor till Taizé förstås, men det är ingen formell pilgrimsvandring i förståelsen vandring till fots.

Eriksleden går som sagt mellan Uppsala domkyrka (1) och Gamla Uppsala kyrka (3) via Tunabergskyrkan (2) och är den första sträckan i det som är tänkt att bli en återupprättad pilgrimsled mellan Uppsala och Nidaros (dvs Trondheim), en pilgrimsled med anor från medeltiden. I augusti är planen att provgå norrut förbi Storvreta (4), Ärentuna kyrka (5), Vattholma (6) och Tensta kyrka (7) (OBS! Ej Tensta-Rinkeby) upp till Vendel kyrka (8) i en förhoppning om att kunna förlänga leden. Om den nya leden kommer få ett annan namn vet jag inte, då namnet Eriksleden valdes utifrån att man under medeltiden bar Erik den heliges reliker sträckan mellan Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala kyrka för att välsigna skörden.

När jag har funderat på att pilgrimsvandra tidigare har jag dock alltid uteslutit att gå Eriksleden av den enkla anledningen att jag cyklar en stor del av leden när jag ska hem till mina föräldrar, så att gå den har känt som ett projekt som är dömt att misslyckas. Jag har varit rädd för att jag skulle vara hemmablind helt enkelt! För visst går det inte att upptäcka det heliga på de ställen man varit hundra gånger tidigare i helt andra syften, eller...?

Skrattar bäst den som skrattar sist, pilgrimsvandringen blev helt underbar och har gett mig en erfarenhet som jag har burit med mig nu i över en månad. Hade jag vandrat själv hade jag väl mest bara stövlat på (som vanligt), men nu när vi vandrade i grupp så gav vi oss tid att stanna upp för bön och andakt längs vägen, alltifrån tidebönsliknande bön ur "Lilla pilgrimsboken" via psalmsång både a cappella och med pianokomp till bön vid den stora frälsarkransen som är uppställd på Tunåsen. Och kanske är det helt enkelt det som gör den stora skillnaden...

En sak är i alla fall klar: mitt intresse för att pilgrimsvandra har inte blivit dödat av denna första provsmak, även om en 6 km lång vandring i solsken tillsammans med goda vänner kanske inte är tillräcklig för att ta död på "pilgrimsromantiken".