Kopierar in en text av Basileios av Cesarea (även känd som Basileios den store) från 300-talet e.Kr. som Excelsis publicerade häromdagen. Fetmarkerar den bit i texten som verkligen fångade mig i diskussionen kring människan och hur det förhåller sig med vår själ och ande. Parakleten tar ett rent öga i besittning och kommer att visa honom i dig själv, bilden av den osynlige Ende ... Det är han som lyser i dem som har blivit renade från all orenhet så att de blir andliga genom gemenskapen med honom. På samma sätt som lätta och genomskinliga kroppar blir glänsande när ljuset faller på dem och reflekterar ett ljus från dem själva, så blir andebärande själar själva till ande när de upplysts av Anden och sänder nåden vidare till andra.Tanken att det skulle vara själen som blir vår ande när vi får del av Guds Ande var helt ny för mig, men ingav mig "huvudet på spiken"-känslan. Det är klart att det är så här det är!
- Basileios av Caesarea (330 - 378)
Eller...? Hur tänker ni kring kropp, själ och ande?
2 kommentarer:
Jag tror inte vad Basileios menar är att vår själ blir vår ande efter Andens beröring. Jag tror snarare han menar, att vår själ/ande förvandlas till ande, ungefär i meningen "Guds existensform" - d.v.s tar del i Guds natur, som Petrus skriver.
Denna tolkning platsar bättre ihop med de österländska kyrkofädernas enhetliga syn på människans natur beståendes på följande sätt:
människan är en person. Denne person ar kropp och själ, eller kropp och själ och ande. Om de talar på det första sättet, så brukar anden vara själens högsta eller innersta "del". Ofta kallar de detta även för "hjärta", "inre/andligt öga" eller "nous" - d.v.s andligt "intellekt". Huvudpoängen är att människans är själ och kropp, samt att själen har en högre del, anden, genom vilken man möter, skådar och tar emot Gud. När denna anden tar del av Anden, så blir anden _ande_ såsom i "Gud är ande".
Kort, kanske virrig, förklaring. Glad påsk - Christos Aneste!
Visst, du har antagligen rätt - kan ju inte påstå att jag är speciellt bevandrad på området "östkyrkliga kyrkofäders syn på kropp-själ-ande". Jag övertolkade säkerligen en del.
Och det vetenskapen visar idag är väl snarast att även gränsdragningen mellan kropp och själ/ande inte heller är så exakt som man i många tider trott. Allting interagerar! Och det är därför ännu viktigare att förstå och göra motstånd mot gnostisismen och liknande tankeströmningar om att anden är det rena och kroppen ond. Vi är och förblir en enda person, en enda enhet!
Skicka en kommentar