tisdag 19 juli 2011

Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

6 kommentarer:

Stefan Herczfeld sa...

Jag har aldrig tänkt på vinkeln att protestanters avståndstagande ifrån delar av kyrkan och det kristna livet - nådemedlen - skulle bero på att de ser en brist i Guds förmågor och färdigheter.

I stället har jag antagit att det beror på någon sorts psykologi. Av någon anledning ser man gud som inte fullt ut närvarande i skapelsen, samtidigt som man anser att kyrkan är något enkom abstrakt, dvs. att Kristi kropp gick att se, höra och känna under några år för länge sedan, men inte på något meningsfullt sätt nu för tiden.

Johanna G sa...

Nä, det har jag inte gjort tidigare heller. Och tror inte att det är någon vedertagen uppfattning. Men tanken slog mig och jag har svårt att motsäga den.

Att INTE tro på att Gud har skapat himmel och jord är ju en typisk "liberalteologisk synd" i dessa kretsar. Att INTE tro på att Jesus kunde förvandla vatten till vin är en annan. Men ATT tro på att Han har makten att även förvandla lite bröd och vin till kött och blod är en "katolsk heresi"...

Stefan Herczfeld sa...

Eftersom jag hört så många förklaringar som går ut på att utvalda partier ur bibeln måste tolkas endast symboliskt blir jag alltmer övertygad om att alla bibelläsare börjar med en tro, som utgör utgångspunkt för vad de sedan uppfattar.

I katolska och ortodoxa sammanhang kallar man det för "kyrkans tradition", eller något motsvarande begrepp. Detta missförstås ofta på två punkter. Dels tror man att kyrkan endast är en mänsklig förening, och dels tror man att tradition betyder ungefär "som brukligt", med konnotationen "okritiskt antagande av mänskliga seder".

I protestantiska sammanhang har man i stället sina olika inriktningar, som luthersk, kalvinistisk, pingst, baptist, folkkyrka, missionskyrka etc. för att ta litet olika långa historier. Detta kompletteras med favoriter bland uttolkare. Ser man på konkreta läror, så kan man spåra dem tillbaks litet olika långt i tiden. Ser man till tankemönster, och kombinationer av lärosatser, är det mesta påfallande modernt och sentida. Sedan kan man med visst nöje se till hur de sorterar bland lärorna, och försöker att finna vilka som är frälsningsavgörande. Jag ser att få tar någon utgångspunkt i Jesu ord om att låta barnen komma till honom...

Teija sa...

Jag undrar ibland (utan att ha bevis för det, ska medges) om inte vissa inslag i frikyrkornas tro har att göra med att de tar avstånd från det som de kallar religiöst, alltså kyrkligt/liturgiskt. De verkar mena att bara för att något är liturgiskt, att man använder en bok för gudstjänsten (förutom Bibeln förstås)så är det dött. Allt ska ske spontant och oliturgiskt. De talar ju gärna om de historiska kyrkorna som döda. De ser en liten del av ytan och dömer den stenhårt, utan att ta reda på vad insidan döljer.

De vet inte vad de går miste om...

Jonas sa...

Jag tycker du kommer rätt nära mitt i prick i din analys Johanna. Man berömmer sig för att vara så "Biblisk" men förnekar samtidigt uttryckliga uttalanden och uppfinner samtidigt en egen tradition som säger att dopet inte är giltigt utan den egna bekännelsen inför församlingen, trots att ju det uttryckligen framgår av Apostlagärningarna att hela familjer döptes. Ställföreträdarskapet förnekas också; föräldrarnas tro som får vara ställföreträdande för barnens tro, vilken sedan får bekräftas i konfirmationen (vid vilka de också på ett sakramentalt sätt får den Helige Ande). Likaså prästen - som är en annan än i den mening vi alla är präster - som ställföreträdare för Jesus Kristus i hans egenskap av överstepräst.

Ja på något sätt måste ju detta förringa Guds makt och nåd.

Jonas sa...

Var på den heliga mässan i Falun idag där en yngre karmelitpräst från Skåne predikade över texterna om skatten på åkern, eller den vackra pärlan, där man säljer allt för att få den.

Predikan var väldigt bra och gick ut på att det ju är Jesus Kristus som är skatten; då man har funnit den har man allt man behöver..istället för att bry sig om vad andra tycker om en, då blir man aldrig nöjd. Att skatten ligger i åkern innebär att den är nära, precis där vi är, och att man inte behöver söka efter den. Skatten finner vi i söndagsmässan och mer konkret i Kristi Kropp och blod som vi då får ta emot. Guds nåd och vilja är så stor att vi ska hitta skatten så mycket att han låter oss förenas med Gud varje söndag då vi går i mässan, inte bara då vi möjligen kommer till himlen när vi dör.

Utan sakramenten blir alltså Gud mindre närvarande.