lördag 19 mars 2011

Begravningar och tårar

Jag var på begravning igår. Som moraliskt stöd. Har aldrig träffat personen som begravdes. Fick då frågan om jag inte påverkades och blev ledsen av allt. Ärligt talat? Inte särskilt.

Förvisso har jag inte varit på så jättemånga begravningar, men hittills har jag - märkligt nog - inte gråtit på en enda. Och det är inte för att jag stålsätter mig för att inte gråta utan för att jag inte känner något behov av att gråta. Något fysiskt gråt-behov alltså. Rent socialt hade det nog varit lättare om jag grät. Eller ja, det är väl ingen annan som märker att jag inte gråter när de själva sitter och hulkar, men jag skulle känna mig mer delaktig i det sociala om jag lyckades prestera åtminstone några tårar.


Tro nu inte att detta innebär att jag har något konstigt fysiologiskt fel som gör att jag inte gråter. Jag kan böla rätt ordentligt när jag läser sorgliga böcker eller ser sorgliga filmer. Eller när jag känner mig riktigt totalt utmattad eller uppgiven. Men just på begravningar - och bröllop också för den delen - har jag hittills aldrig gråtit.


Om detta beror på att jag har en särskild stark tro på himlen och livet efter detta eller om jag bara är ovanligt fatalistiskt - det som sker sker och det är inte mycket att göra åt saken - vet jag inte.

2 kommentarer:

Teija sa...

Jag är precis tvärtom. Jag är ju med på begravningar på jobbet och även om jag inte personligen kände den avlidne, känner jag de anhörigas sorg och drabbas av den. Önskar jag vore mer som du, för det är väldigt jobbigt känslomässigt. Den senaste begravningen var en gammal kvinna jag aldrig träffat men hennes barnbarns gråt fick mina tårar att rinna...

minutz3 sa...

Jag lider av samma problem som Johanna, men jag har väldigt svårt att gråta i andra sammanhang också, inte bara begravningar. Är för mig nästan helt omöjligt att gråta, tror jag som mest lyckas med det ungefär en gång om året eller så.