Läser Helene Sturefelts (ägare till bloggen Religionsdialog) inlägg "Livets väg" och får återigen en påminnelse om associationen som jag gjorde redan för flera år sedan:
Jesus säger att han är "Vägen, sanningen och livet" men för många med mig tror jag att formuleringen hellre blir "Vägen till sanningen om livet". Nej, Helene skriver inte den formuleringen i sitt inlägg - så om ni tycker att tanken är heretisk så skyll inte på henne, jag tar fullt ansvar!
Men skulle någon fråga mig "vad Jesus betyder för mig" så tror jag att formuleringen "Vägen till sanningen om livet" skulle ligga ungefär så pass nära som jag kan komma att uttrycka det i ord. En väg fylld med människor att slå följe med, rastplatser med fantastisk utsikt och dolda ängar, och ett bibliotek av visdom!
Vet inte om min "det är skönt att ha datorn avstängd"-inställning har fungerat jättebra, för nu sitter jag här igen... Nåja, i dag blir det bara ett mycket kort inlägg. Dela gärna med er med vad ni tycker och tänker!
*****
Att det är kristligt att adoptera övergivna barn tror jag ingen ifrågasätter.
Men hur ser ni på ägg-/spermiedonationer? Är det likaledes gott att hjälpa barnlösa par eller är detta att "leka Gud"? Skulle man kunna jämföra en modern äggdonation med att Sara säger åt Abraham att ligga med Hagar för att få en son? Vad säger ni?
Jag känner att jag egentligen borde ha uppmärksammat påsken mycket mer på bloggen än vad jag gjorde i år (dvs inte alls).
Jag tänker att jag kanske borde ha gjort samma sak som förra året och uppmärksammat att bloggen har fyllt 2 år den 8 april.
Egentligen borde jag kanske dela med mig till er och inbjuda er att vara med och fira att jag är färdig med min examen och fått ut min apotekarlegitimation samt att jag har fått ett sommarjobb så att jag får stanna kvar i Östersund ett halvår till.
Kanske borde jag kommentera några av de stora nyhetssnackisarna med katolska präst-pedofilskandaler eller polska flygplanskrascher.
Men jag stängde av datorn under påsken och besökte vänner istället. Det var skönt.
Så nu har jag lånat en rejäl trav med böcker från biblioteket och försöker passa på att vara ute i dagsljuset istället för att slöstirra på datorn dagarna i ända. Det känns väldigt skönt!
En kompis hade följande historia som status på facebook. Klockren!
En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade. När hon kom fram till en flicka som arbetade ihärdigt frågade hon vad flickan ritade. Flickan svarade, "jag ritar Gud". Läraren stannade upp och sa, "Men ingen vet hur Gud ser ut". Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: "Det kommer de veta om en liten stund".
Fortsätter funderingarna från förra inlägget med ett nytt inlägg. Fick två mycket tänkvärda kommentarer. Publicerar dem i sin helhet (hoppas ni inte har något emot det!).
Stefan Hercfeld skrev:
En väldigt intressant fundering!
Jag tror att det spelar roll att du vann i går. Mognaden och framstegen innefattar både segrar och nederlag. Det är som när man lär sig att gå. Även om man stod hela dagen i går kan man ramla i dag. Det är fortfarande en del av "vägen framåt".
AKO skrev:
Då kan du ju lika gärna tänka att om du föll för den igår så gör det väl ingen skillnad om du faller idag med. Jag tror att det är någon som försöker locka oss att "skita" i allt genom ett sådant resonemang. Önskar dig lycka till att stå emot. :)
Min egen tanke är väl snarast tvärt om mot AKOs.
Lyckas jag övervinna frestelsen både igår och i dag och imorgon, ja om jag lyckas övervinna synden så att den inte längre utgör någon frestelse, då är väl risken stor att jag drabbas av högmod över min egen förträfflighet och helighet. Då blir det enbart jag (som det så träffande kallas) som försöker "gå i egen kraft". Och högmod är som alla vet en av ursynderna - en av dödssynderna - vilket är betydligt allvarligare att göra sig skyldig till än vilken liten synd som helst!? Ack ja, summan av lasterna är konstant! Visst kan jag rycka upp mig och förvandla mitt liv väldigt radikalt enbart av egen kraft med rätt motivering (tron på Gud är en väldigt bra motivering vill jag nog påstå!) men vad är Guds verklighetsförvandlande ingripande och vad är bara mina egna försök att lyfta mig själv i håret...?
