Varför är det så mycket enklare och självklarare att erbjuda och ge hjälp till en medmänniska än att acceptera eller be om hjälp från densamme? Är vi inte alla hycklare på den här punkten?
Att själv vara "stark" och inte acceptera hjälpen - är inte det detsamma som att inte acceptera dennes kärlek till dig? Och då i längden även ställa dig mellan honom/henne och Gud och förneka dennes möjlighet att tjäna Herren?
6 kommentarer:
Tror du har rätt. Lite stolthet finns det nog också - det är roligare att vara den som är god och erbjuder hjälp än att vara den behövande.
Med min bön om hjälp följer även risken att jag kan bli avvisad...
Jag tror det är vanligt att man inte vill be om hjälp. Den som får hjälpen hamnar i det som jag tror svensken avskyr allra mest: att vara i skuld till någon annan. Var det inte Göran Persson som sa nåt om att 'den som är satt i skuld är inte fri'? Man tänker att 'själv är bäste dräng' och annat sånt dumt, men Gud har skapat oss att vara beroende av varandra. Den heliga Treenigheten lever i ett ömsesidigt, inbördes beroende och vi är skapade till Guds avbild, till gemenskap med och hjälp åt varandra. Sa inte Paulus nåt om att vi ska underordna oss varandra av vördnad för Kristus?
Kärlek är ju det enda vi enligt Pauli undervisning får vara skyldiga varandra. Att ta hjälp är ett underbart sätt att öva sig i ödmjukhet...
Men om det inte handlar så mycket om att be om hjälp (och därmed riskera att bli avvisad) som om att acceptera den hjälp som erbjuds (och därmed faktiskt avvisa den andre!)??
Är det frågan ifall man måste ta emot hjälp som erbjuds?
Tack men nej tack måste man ju kunna säga. Det finns ju de som invaderar rätt kraftigt med sitt "hjälpande".
Jag förstår din, Johannas, tankegång som att vi (i alla fall är jag sådan) ofta har lättare att erbjuda oss att hjälpa andra (utan att vilja hjälpa "för mycket", som Excelsis nämner att en del vill) än att acceptera när andra vill göra samma sak för oss. Det handlar inte om icke önskvärd/påtvingad hjälp som vi har svårt att ta emot utan vi är så vana vid att vara "duktiga" att vi har svårt att släppa på den bilden av oss inför både oss själva och andra.
Det är faktiskt en glädje att kunna vara till hjälp för en vän eller även en okänd om det skulle vara så. Det är ju inte samma sak som att erbjuda "hjälp" som förevändning för att få lägga sig i. Jag vet faktiskt inte varför jag inte vill vara "till besvär" för andra men samtidigt själv kan känna att andra får vara "till besvär" för mig. Korkat egentligen! :(
Skicka en kommentar