Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.
Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?
Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!
Jag läser just nu "Samtal", en bok Peter Halldorf gav ut år 2002 med fyra samtal/dialoger/intervjuer som gjorts till tidskriften Pilgrim. I det första samtalet möts biskop emeritus Martin Lönnebo och karmelitbroder Wilfred Stinissen. Ämnet för samtalet är Bibeln och bibelläsning, men de berör även ekumeniken, varpå broder Wilfred säger något intressant:
Den tiden då man i katolska kyrkan föreställde sig att de icke-katolska kyrkorna skulle återvända till Rom, tror jag är förbi. Det behövs ingen kollektiv konversion, utan en växande gemenskap av systerkyrkor.
Visserligen har jag mött katoliker som sagt exakt så, men även ett stort gäng som säger precis tvärt om. Säkerligen fanns det delade meningar även för åtta år sedan, men frågan är om inte tvärtomsägarna har vuxit de senaste åren. Min magkänsla lutar åt det hållet. Fast det kan ju bero på att jag inte umgicks med så många katoliker i början av millenniet. Eller vad tror ni?
Nu längtar jag efter att midvintersolståndet ska passera och ljuset återkomma till Norrland. Är bra less på mörkret nu. Minns inte att jag upplevde det så här när jag bodde i Uppsala, men minns att jag reagerade på liknande vis förra året.
Jag är osäker på om det beror på att jag har bundna butikstider nu som gör att jag kommer till jobbet innan det blir ljust och går hem efter att det blivit mörkt igen. Under studietiden kunde vi ibland ha halvdagar och alltså hinna vara ute i dagsljuset på ett helt annat sätt.
Eller om det beror på att jag känner av att det är så mycket mörkare här i Norrland än vad det var i Uppsala.
Eller om det hänger ihop med att i Uppsala kunde jag gå runt och längta och säga "bara snön kommer, bara det blir advent och vi får tända alla ljusen så blir det lite lättare". Här har vi haft snö sedan länge och jag har adventsljusen uppe, men inte känns det som om det gör ett skvatt för ljuset. Men å andra sidan hänger ju längtan ihop med hopp och hoppet gör ju alltid livet lättare att leva.
Eller om det beror på något annat...
...eller en kombination av saker. Hur som helst är jag helt enkelt mer än less på mörkret nu. Jag vill ha ljus! NU!!
*****
PS. Känner när jag skriver detta att man säkerligen kan dra massor med teologiska paralleller kring detta, men jag menar det rent bokstavligt och världsligt talat. DS.
Lucia är en märklig svensk tradition. En blandning mellan en hyllning till en italiensk martyr och helgon från 200-talet, en tysk variant av julfirande (där "kristusbarnet" hade ett ljus på huvudet), en berättelse av Selma Lagerlöf, annandagens staffansfirande, de vise männen som följer stjärnan, tomtenissar och massor med ljus. Och saffransbröd och pepparkakor.
Ändå så älskar jag luciafirandet. Jag har väl alltid gillat Luciatraditionen, men min förälskelse exploderade i samband med att jag var i Taizé första gången och vi skulle presentera en svensk tradition. Många andra svenska traditioner är ganska fåniga: "Små grodorna" osv (åtminstone tyckte jag det när jag var 14-15 år). Lucia å andra stod för finstämd sång, ljus (även om effekten av ljusen inte riktigt är detsamma mitt på dagen i Frankrike i juli som en mörk decembermorgon i Sverige) och ett härligt budskap som jag kände att jag var stolt över.
Är det då rätt att kalla Lucia ett älskat svenskt helgon? Hon är ju inte etnisk svensk på samma sätt som den heliga Birgitta. Men i en omröstning dem emellan tror jag nog Lucia skulle vinna 9 gånger av 10. Så ja, jag tycker bestämt att hon intar en speciell plats i vår svenska folksjäl. Inte i den meningen att hon betraktas och firas som ett helgon på det sätt som katoliker och ortodoxa gör - trots att det är det hon ursprungligen är! Dock tror jag nog att de flesta svenskar känner till åtminstone något av bakgrundshistorien till firandet. Någon variant av martyrlegenden. Och att den berättelsen ofta får en plats i lite större (dvs i luciatåg där deltagarna är över dagis- och lågstadieålder) luciatåg.
"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".
Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet. Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!
Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...
Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!
Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".
Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".
Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...
Detta inlägg är inte seriöst menat. Det är ironiskt. Men jag tycker ändå att det är tillräckligt tänkvärt för att skriva inlägget. Och ja, jag är medveten om att jag har "klippt ihop" den niceanska och den apostoliska trosbekännelsen, men det blir mest effektfullt så, så vill du protestera så får du hitta på något bättre argument än "så får man inte göra/säga".
*****
Vi tror på [...]
en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka,
de heligas samfund, [...]
Ärligt talat, det har inte sett ut så - med en enda kyrka - på över 1500 år, så varför fortsätter vi upprepa oss som papegojor varje gång vi ber trosbekännelsen? Är det inte dags att uppdatera den snart? Till något i stil med:Vi tror på [...]
några dussin olika apostoliska (och i viss mån nationella) kyrkor,
samt de övriga heliga fria samfunden, [...]
En kompis som sjöng i Första Advents-kören hade tagit med sig två okristna kompisar till kyrkan häromveckan. På det hela taget tror jag de tyckte det var en ganska trevlig gudstjänst, men de var rätt förbryllade över förbönen. Vad vi bad för. Varför be så mycket för det som ligger oss geografiskt och känslomässigt nära när det finns människor som lider så oerhört mycket mer på andra håll i världen? Och detta öppnade så klart upp diskussionen "Om Gud är god, varför tillåter Han så mycket lidande?".
Själv har jag inget bra svar på frågan. Visst har jag hört olika förklaringsmodeller genom tiderna, men antingen är jag väldigt dålig på att memorera och förklara dem, eller så är de lika ihåliga som det känns när jag försöker ge ord för dem i min tur. Nej, det enda svaret jag har på frågan själv är nog:
Hellre ett hopp om en god Gud som kan gripa in, även om Han inte alltid gör det, än ett hopplöst mörker där varje människa är utlämnad till enbart sig själv (och andra människors nyckfulla godhet).
"Den som väljer sig själv till själavårdare väljer en idiot"
Tänkvärt citat från en kompis (som ursprungligen hört det i en predikan). Fast jag gör nog det väldigt ofta ändå. Väljer mig själv som själavårdare alltså. Mig själv med hjälp av diverse böcker som tilltalar mig. Som om det skulle göra valet så mycket smartare...
Samtidigt har jag just nu ett exempel i min nära bekantskap som kanske lyssnat lite väl mycket på vad en människa hon känt stort förtroende för tycker och tänker och glömt bort att tänka på vad hon själv egentligen tycker och tänker. Det är inget bättre alternativ det!
Dagen berättar om en konferens som församlingen Arken i Kungsängen, Stockholm har haft för kristen vårdpersonal på temat "Vårda hela människan". Nu vet jag inte hur representativ och heltäckande artikeln är, men de väljer att lyfta fram ett citat redan i rubriken som även jag fastnade för i själva artikeln:"regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest och fysiska stressymptom"
/Psykiatriker Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, överläkare i ungdomspsykiatri
Tycker det är intressant att hon inte bara säger "bön" eller ens "regelbunden bön" utan att hon även lägger till "disciplinerad" också. För det är väl det alla andliga vägledare ständigt försöker lära ut. "Be inte bara när du känner för det". Bön kräver disciplin. Och regelbundenhet. Visst kan spontana böner vara nog så bra, men i längden tror jag nog det krävs både regelbundenhet och disciplin.
Nu är jag varken bäst på regelbundenhet eller disciplin, trots att jag gärna tar hjälp av tidebönerna. Tidebönerna som just är byggda för att underlätta disciplin och regelbundenhet. Men just nu har jag varit väldig dålig tidebedjare sedan ett tag tillbaka. Noll disciplin.
Å andra sidan föder inte för många krav på mig själv inte en starkare tro heller. Det krävs en balansgång. Misslyckandet får inte bli mer än vad det är. Regelbundenhet får inte bli ett tvång som kväver och bakbinder. Ja, alltför hård disciplin kan i sig skapa ångest hos en människa. Spontanitet och lust måste få finnas, både när det gäller livet i stort och - kanske i synnerhet - när det gäller tro.
