Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Pax et bonum

Ibland, när jag försöker vara lite snitsig (alternativt försöker låta from), avslutar jag chatar och mail med "Pax et bonum". Frid och allt gott. Jag tycker det är en väldigt vacker hälsning/önskan. Oftare skriver jag bara "Allt gott". Och det gör jag i alla sammanhang. "Allt gott" känns inte lika religiöst pretentiöst på samma sätt som "Frid och allt gott", vare sig jag nu skulle skriva det på svenska eller latin. Eller ja, på svenska låter det snarast väldigt gammalmodigt och otympligt att skriva ut det och på latin låter det VÄLDIGT religiöst.

Men egentligen: "frid och allt gott"?? Varför dela upp det? När allt kommer kring så är det väl många med mig som snarast skulle anse att frid/fred utgör en väldigt stor del av "det högsta goda". Lyckan. Det vi strävar efter och vill uppnå i våra liv. Och likaså om jag vänder på det - det verkligt goda ger frid. Frid är en av det godas frukter. En av Andens frukter om jag ska försöka låta lite biblisk.

När jag söker på "Pax et bonum" får jag upp väldigt många träffar på fransicanska sidor och bilder. Tydligen är det något av ett fransicanskt ideal eller ordspråk. Första gången jag sprang på det själv var hemma hos min dåvarande pastor. Och mig veterligen hade hon ingen dragning åt det fransicanska eller katolska hållet, utan hade det nog mer som jag har det - ett ideal och en välsignelse.

Bland gudarna är Du ensam Gud

Har jag berättat att jag hade en dragning till det nyandliga innan jag beslutade mig för att bli kristen? Det var ingen stor eller dramatisk omvändelse egentligen, bara en konsekvens av/insikt om att "jag kan inte välja både ock" och så valde jag kristendomen. Varför? Jag vet inte. Det "kändes rätt". Det var det mest naturliga. Det mest stabila. Minst löjliga. Minst flummiga. Vad vet jag. Vill jag vara en frommis så kanske jag ska kalla det "Guds nåd" helt enkelt.

Hur som helst.

Denna bakgrund har dock gjort att jag har lite ovanliga referenser när det gäller vissa bibelord. Bland annat har jag ofta varit väldig förbryllad över bibeltexter som pratar om "bland gudarna", "gudasönerna", och så vidare. Kan man tolka Bibeln som att det även finns andra gudar än Herren? Eller är det bara de gamla nyandliga glasögonen som fortfarande färgar mitt läsande?

Ps 86:8
Herre, bland gudarna är ingen som du
inga gärningar är som dina.

Vissa av dessa bibelord är det helt uppenbart att "gudar" används mest för att kommunicera - Egyptens gudar, Kaanans gudar och Babylons gudar - men utan att för den sakens skull verkligen påstå att Baal med flera skulle vara verkliga Gudar.

Ps 86:10
Ty du är stor, du gör under,
du ensam är Gud.

I den kristna trosbekännelsen konstateras enbart ATT vi tror på Gud Fader, Son och Ande. Ingenstans säger den "det finns INGA andra gudar" (som den muslimska gör)! Traditionen å andra sidan har alltid, så vitt jag vet, bestämt hävdat att det bara finns en enda Gud, och att det är den treeniga Guden. Resten är på sin höjd avgudar, beläten av sten och trä gjorda av människors händer.

Ps 86:9
Alla de folk du har skapat
skall komma och tillbe inför dig, Herre.

Nyandliga, som ju är experter på att plocka ihop lite vad som från olika religioner, filosofier och livsåskådningar och blanda ihop det till något som passar just dem, är ganska förtjusta i att poängtera att Bibeln nämner flera gudar och att man alltså mycket väl kan vara både "kristen" och polyteistisk (=tro på flera gudar). Åtminstone så länge man definierar "kristen" så som de själva gör. Som "en tro på att Jesus är en budbärare från gud" eller "Jesus är en bland flera gudar/en bland flera uppenbarelse av den ende gudomliga världsalltets ande".

Vilka bloggar läser jag? Och varför?

Har du någon gång reflekterat över vilka bloggar du läser? Jag gör det nu och då. Inte alls ofta, men när jag springer på bloggar som tilltalar mig trots att de kanske inte platsar in under någon av mina vanliga "kategorier" över vilka bloggar jag läser så dyker funderingarna upp på köpet.

För att ta mig som exempel:

I början hamnade jag i en litet snävt hörn av kristna bloggar. Inte jättesnävt, det rymde både bloggare som jag höll med och bloggare som bjöd mig ett lagom strävt filosofiskt och teologiskt motstånd.

Efter ett tag blev det för enformigt så att jag vidgade mina läsecirklar till andra kristna bloggar som lyfte fram andra perspektiv än de jag hade hamnat hos från början. Därmed inte sagt att jag höll mer eller mindre med dem utan just att de lyfte fram andra perspektiv av kristendomen. Men när jag ökade antalet bloggar jag följde så blev också behovet av att rensa bort de bloggar som inte tilltalade mig eller gav mig något att fundera på större. Och så har det böljat fram och tillbaka ett tag nu. Ändock har jag med ett fåtal undantag enbart rört mig inom det kristna bloggosfären med några få undantag fram tills nu. Om ni har "bevakat" min blogglista här till höger så har ni kanske noterat att den uppdaterats med jämna mellanrum.

De två senaste bloggarna jag har lagt till min lista sysslar med helt andra saker. Inredning/mode och löpträning. Men jag är varken inrednings- eller löpfreak. Varför läser och tilltalas jag då av dessa båda bloggar? Jo, för att de andas positivism. Livsglädje. Och sånt smittar, vilket gör ämnet som sådant mindre relevant.

Inför 2011

Lite sent omsider måhända, men jag tänkte att ni kanske var intresserade av några framtidsutsikter inför 2011. Jag menar: både årskrönikor och "profetior" är ju alltid roligt och något som hör årsskiften till.

Professionellt:
Mitt nuvarande vikariat tar slut om tre månader. Därefter (fast helst innan) måste jag bestämma mig om jag vill förlänga mitt kontrakt eller om jag vill se mig om efter något annat, och i så fall vad och på vilken ort.

Oavsett om jag blir kvar eller får någon längre anställning någon annanstans så är möjligheten stor att jag "drabbas" av min första "fyra-veckors-sammanhängande-sommarsemester-period". Både skrämmande och spännande. Är det detta som jag måste vänja mig vid nu när jag håller på att bli "vuxen"?

Privat:
Privat har jag inga planer än. Varken stora eller små. Några kompisar har annonserat att de ska gifta sig i sommar, men utan att precisera när. Det är väl så nära jag kommer konkreta planer just nu. Å andra sidan är ju bröllop alltid trevligt.

Inte heller vad gäller övriga "privata" saker så som resor eller annat har jag något inplanerat än. En kompis pratade i höstas om att han ville åka till Egypten i samband med att han fyller 30 nu på vårkanten, men jag har inte hört något på ett bra tag om hur det blir med det.

Kyrkligt:
I min presentation av mig själv här till höger har jag skrivit "för tillfället aktiv inom EFS". Blir jag kvar i Jämtland/Östersund kanske det börjar bli dags att fundera på att bli formellt medlem i föreningen också, inte bara hänga där på söndagarna.

Nytt för i år är även att jag har skrivit upp mig på en årsprenumeration på Tidskriften Pilgrim, vilket jag hoppas ska bli givande. Jag börjar även på att bli lite sugen på att kanske försöka "hinna med" att åka iväg på en retreat igen. Men hur det blir med den saken får framtiden utvisa.

Blodgivning: Två saker jag ogillar

Nu har jag varit till blodcentralen igen. Jag lärde mig en gång i början av min "karriär" som blodgivare att om alla friska svenskar mellan 18 och 60 gav blod så skulle det i genomsnitt räcka med att ge blod 2,2 gånger (om jag nu minns rätt) under hela sin livstid. Verkligheten är istället att ca 250 000 svenskar/år står för all blodgivning - ca 500 000 påsar/år - eller 52 blodtappningar per 1 000 invånare. Mer statistik finns att läsa här.

För att visa att jag inte skriver detta för att idyllisera eller för att ge er dåligt samvete (okej, okej, får någon dåligt samvete och masar sig iväg till blodcentralen så blir jag inte ledsen), så ska jag även dela med mig av två saker ogillar jag med att gå till blodcentralen:

1) Nålarna

- Behövs det verkligen någon ytterligare kommentar?

2) Järntabletterna

- Jag blir skitdålig i magen av dem (varje gång jag får en kund in på apoteket som har järntabletter på recept kan jag inte hjälpa att tycka riktigt, riktigt synd om dem). Men jag har hittills alltid lyckats äta upp alla 20 järntabletterna, om så med en hastighet på en tablett i veckan vissa gånger...

Ändå är jag nu inne på mitt tionde kalenderår som blodgivare. Vet inte om jag helt enkelt är masokist eller om jag försöker hävda att det "onda" uppvägs av det goda. Det enda jag vet är att jag fortsätter gå dit regelbundet (hittills ungefär var åttonde månad) och att jag än så länge inte ifrågasätter/ignorerar kallelserna när de kommer.

Som du dömer andra...

...så skall du själv bli dömd.

Innebär detta att den som är renlärigt benhård och "dömer" folk till helvetet som villolärare (och så vidare) riskerar att hamna där själv, medan till exempel liberalteologen som säger "Gud är kärlek" och inte dömer någon slipper bli dömd till helvetet??

Psalm för ambivalenta

Vill börja det nya året med att önska er en god fortsättning på livet. Sen vill jag dela med mig av följande psalm som jag sprang på hos Bengt filosoferar. Tänkvärd. Passar i alla fall in på mig.

Psalm för ambivalenta
av: Tommie Sewon

För den som väger mellan två ben
För den som dröjer med sitt svar
För den som söker få ett nytt sken
på det som redan upplyst var

För oss som stillas i det mörka
som håller hårt i det som var
som ändå aldrig slutat längta
som alltid har en sträcka kvar

En bön om nåd för oss som tvekar
om mod att höra hjärtats tal
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val
När hjärtat kräver, vila vänta
Psalm för de ambivalenta

För Sanningen den gör oss fria
Det är vårt hjärtas första bud
Vi ryser vid det alltför säkra
att alltid ha ett svar från Gud

Vi bygger inte några kyrkor
Marscherar inte med baner
I öppenhet finns våra styrkor
Vi ser vad andra också ser
En bön om ro, en fridfull glänta
Psalm för de ambivalenta

Att börja tro på stund av mättnad
om bara här i en sekund
Se gåtfull evighet som lättnad
Det är vårt evangelium

En bön om nåd för oss som tvekar
om mod att höra hjärtats tal
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val
När hjärtat kräver, vila vänta
Psalm för de ambivalenta