Igår skrev jag om känslor som en del av tron. Kroppen är en annan viktig del av tron. En viktig del av vår relation med Gud. En viktig del inte minst i bönen!Egentligen har jag redan skrivit om detta alldeles i början av min tid som bloggare (även om jag tvivlar på att någon kommer ihåg det så här långt efteråt! Till och med jag själv var tvungen att söka igenom min blogg för att se om jag hade berört ämnet tidigare). Men häromdagen slogs jag återigen av hur ofta jag begränsar bön till enbart ord. Vare sig det handlar om "fri bön" eller "läst bön" så rör det sig om bön i form av ord. Ja, till och med tungotal blir återigen "bara" ord. Ljud som vi gör med våra stämband och vår mun.
Jag är inte jätteförtjust i gospelmusik, i alla fall inte "upp-tempo-gospel", men gospeln är verkligen duktig på att engagera hela kroppen i bönen till Gud. Och bland gospellåtarna så är framförallt en sång (som jag tyvärr inte kommer på vad den heter just nu) som verkligen fångar detta med kroppens roll och som jag återkommer till gång på gång på gång (med reservation för minnesfel):
When my soul got saved through and through
My hands and my feet got saved too
So I shout it: Glory, Hallelujah
'cause I know it, yes I do
That You are with me
Man behöver inte ha några större erfarenheter av gospelkörer för att se framför sig hur de klappar händerna, stampar med fötterna och dansar fram sin bön, eller hur?
Precis som i gospelns version av kristen tro så består våra vardagliga mellanmänskliga samtal ofta till mycket större del av kroppsspråket än av vårt faktiska ordförråd/-val. Vinkningar, nickar, blinkningar, leenden, ögonrullningar, trummande fingrar, blickar och så vidare. Allt förmedlar en djupare del av konversationen än vad enbart orden gör. Ja, många gånger räcker en enkel gest för att säga allt som behöver sägas!
Kanske är det så även med bönen många gånger? Kanske räcker de knäppta händerna eller det tankspridda korstecknet till att helga sekunden, till att samla mig till bön? Till ett möte med Gud bortom orden?
8 kommentarer:
fint skrivet
Bara man inte blir fördömande mot dem som inte stampar fötter eller sträcker ut händerna enormt brett när de ber Fader vår. Man är olika, och en person som är återhållsam i sina rörelser och enormt tyst av sig kan vara lika troende som en som gungar hoppar och skrattar av glädje.
Den helige Anden finns lika mycket inom en hur man än känner. Frågan är hur mycket plats i livet man låter Anden ta.
mvh
/Cecilia
Ahh. Folk som känner mig vet att jag lika gärna kan sätta mig bakåtlutad med bister min och med armarna i kors i ren protest om jag tycker det blir för mycket hoppande osv under lovsången. Det är inte min stil. Ofta känns den för mig väldigt påklistrad och oäkta. Men likväl tycker jag att det är oerhört viktigt att möjligheten finns. Och om vi nu ska jämföra det ena mot det andra: att sträcka händerna eller att knäppa dem - vad signalerar starkast att jag ber?
ok, men varför måste det signaleras för andra, det viktiga är väl relationen med Gud?
Jag blir väldigt orolig ifall folk (säger verkligen inte att just du gör så, jag bara berättar om farhågor) bedömer andra människor efter hur mycket de rör på händerna eller gungar/stampar. En person som hela sitt liv samtalat med Gud genom tyst bön med knäppta händer och lite tyst sång kan vara lika from och trogen som en som visar upp ett brett och intensivt kroppsspråk genom att springa fram och kyssa varje ikon eller sjunga högst i gospelsång.
Det är hur vi ser på de individer som inte har samma kroppsspråk som vi själva, som är det kritiska i denna fråga, anser jag.
mvh
/Cecilia
Hur som helst så är jag helt med på att det är lite klurigt att samtala med en människa vars kroppsspråk och ansiktsuttryck säger något helt annat h*ns mun
Allt förmedlar en djupare del av konversationen än vad enbart orden gör. Ja, många gånger räcker en enkel gest för att säga allt som behöver sägas!
Håller tillfullo med dig.
Det viktiga med "signalerna" i relationen med Gud är inte vad det signalerar för andra utan för mig själv. Gud ser till mitt inre så Han vet precis hur mycket eller lite jag menar med varje gest. Men om mina knäppta händer får mig att gå in i/fokusera på bönen så fyller det en funktion.
Jag tycker att det är riktigt med olika förhållningssätt i kyrkan, till exempel att man står upp vid trosbekännelsen (man får sitta om man inte orkar stå eller liknande). Sedan måste man få hålla händerna på olika sätt men inte så man stör andra. Man ska därför inte flaxa med armarna så att man har händerna i ansiktet på någon annan, inte heller ska man stampa så att man stör övriga i bönen.
Att inte störa kan jag hålla med om kan vara viktigt. Men du får gärna utveckla varför du tycker det är viktigt att stå under trosbekännelsen.
Skicka en kommentar