torsdag 27 maj 2010

Till känslornas försvar


Och så har pingsten kommit igen till kyrkans folk. Anden har utgjutits över oss alla som har bett Fadern därom. Små brinnande tungor av eld har fördelats över oss och stannat på var och en av oss. Stilla som en susning eller mäktig som en dånande stormvind. Pingstens under sker på nytt!

Pingsten - och pingstvännerna - har oftast förknippats med en känslosam kristendom. Och så har de fått utstå kritik från trossyskon om att "tron ska inte byggas på känslor!". Blivit kallade för "svärmiska".


Jag skulle vilja ändra på det påståendet. Tron ska - helt rätt - inte enbart baseras på känslor, men det blir lika fel att basera tron enbart på förnuft. Tron ska inte enbart vara höra eller enbart att göra. Tron är inte enbart att känna men ej heller enbart att begripa och kategorisera. Det är inte vår uppgift att förstå allt!


Att känslorna är en del av att vara människa kan knappast någon förneka. Känslor är en del av varje vänskap och känslor är en viktig del i en kärleksrelation. Varför skulle då inte känslor få vara en del av vår relation med Gud?


Vi behöver tro med alla delar av vår varelse - känslor och förnuft, kropp och själ, ande och kreativitet. Ibland kommer kanske förnuftet dominera, ibland känslorna, men att försöka tro utan att ha båda benen att stå på blir lika stappligt som att försöka gå med enbart ett ben. Det går att gå med bara ett ben med hjälp av protes och/eller kryckor. För den som inte har något alternativ så kan de öva upp en helt otroligt effektiv teknik i en-ben-gång. Men för oss som är födda med två ben så är det fullkomligt idiotiskt att bestämma sig för att bara gå med det ena och vägra röra det andra. Då kommer vi på sin höjd enbart kunna gå runt i en cirkel kring det ben vi vägrar röra. Aldrig kommer vi framåt.


En annan talande jämförelse är om någon försöker tala för det förnuftiga med resonemangsäktenskap baserade på två personers lika intressen, framtidsplaner, mm. Alla jag känner med "svensk" bakgrund skriker mer eller mindre rakt ut vid tanken: "Fruktansvärt!", "Hädelse!", "Hur kan du föreslå det?!" osv. Nej, vi drömmer om känslorna. Att bli kär. Förälskad. Att älska. Och att bli älskade. Trots vår känslofixering slutar hälften av äktenskapen i skilsmässa Men inte heller det argumentet biter på någon när det gäller drömmar om känslorna och ett förhållande som varar "tills döden skiljer oss åt".


Varför skulle vi förneka oss själva känslorna i vår relation till Gud? Känslan att älska och bli älskade?! Vad kan enbart förnuftet erbjuda som slår det? Förnuftet behövs för att inte låta känslorna regera hej vilt, men känslorna behövs för att inte låta förnuftet torka ut tron till ett antal lärosatser som går att argumentera för och emot.

8 kommentarer:

Teija sa...

Jag har skrivit om känslor jag med! Fast raka motsatsen!

http://katolskmamma.blogspot.com/2010/05/guds-narvaro.html

Johanna G sa...

Haha! Kul att vi skrev om det båda två på samma dag!

Egentligen tror jag att vi båda har rätt. Att låta känslorna vara med är inte samma sak som att bygga enbart på känslor.

Ta återigen exemplet från de mänskliga förhållandet/relationen. Om den ena parten sticker så fort han/hon inte känner något så blir ingen relation långvarig. Kanske är det också detta vi ser i alltför många fall i dag. Men fanns det inga känslor från början så blev det inte särskillt många relationer alls! Bara förnuftet och "vi trivs tillsammans" räcker inte riktigt till för att tända kärlekens gnista. Det saknas något då...

Teija sa...

I en kärleksrelation, som den med Gud, finns känslor med, javisst, för de behövs för den mänskliga psykologin men de behövs inte för tron. I alla fall inte om man med tron menar ett försanthållande, vilket är min definition. Det jag har hört om och erfarit av tron håller jag för att vara sant.

Johanna G sa...

Försanthållandet är för mig bara en bit av tron. En annan - minst lika viktig bit - är relationen med Gud. Som någon sa: "Kristendomen är inte så mycket en religion som en relation".

Du verkar vara lite inne på samma spår, eller...? Jag förstår dock inte varför (och hur) du gör skillnad på kärleksrelationen med Gud och tron på Gud...

Teija sa...

Oavsett mina känslor har jag en relation med Gud, men den är inte avhängig vad jag känner för dagen. Den är lika levande vare sig jag känner den eller inte. Om Gud vill ge mig tröst genom goda och fina känslor tar jag emot dem med tacksamhet. Om Han i sin godhet inte vill ge mig detta är jag lika tacksam. Han är fri att handla med mig som Han vill...

Johanna G sa...

Jag tror vi talar om varandra lite grann. Jag menar inte att jag bör vänta på känslan av Guds närvaro innan jag börjar be.

Det jag menar är att man kan - och bör - använda alla känslor jag har och ta dem med in i bönen till Gud. Helt vanliga "profana" känslor som glädje över solen, sorg efter en bortgången anhörig, ilska mot någon på jobbet, eller vad det nu än kan vara. Vi kan inte låtsas inför Gud att vi är heligare än vad vi är, men är vi ärliga så kan Gud hjälpa oss att bryta dåliga mönster osv. Det är inte märkligare än att dela med sig till en nära vän eller en äkta hälft vad man känner och tänker.

Den andra "nivån" - och det är kanske det du tänker på? - är när bönen i oss väcker vissa känslor. Det ser jag som fullt möljigt och inget vi egenligen bör hindra i små samanhang. När hela gudstjäner dock verkar gå ut på att "veva igång" någon viss känsla hos "massan" är jag väldigt skeptisk. Ber de så hemma på sin egen kammare också eller är det bara uppvisning?

Teija sa...

Ja, för vems skull ber de? För att ära Gud och ha en relation med Honom eller för att bänkgrannen ska se hur from man är? Min invändning är mot att man använder känslor som måttstock: jag kände mycket under gudstjänsten eller bönen, alltså var det en bra gudstjänst eller bön. Nej, det var måhända en trevlig upplevelse men det är inte det viktigaste i relationen med Gud. Känslor är en del av en relation men bygger man på känslor tar relationen slut när känslorna försvinner. En relation med Gud bör vara i evighet, alltså bör den byggas på något annat än känslor, den bör bygga på Sanningen.

Stefan Herczfeld sa...

En intressant diskussion!

Jag tror att ni båda har viktiga poänger. Vi är människor med känslor.

Samtidigt kan det vara viktigt att ha en övertygelse som gör att man kommer förbi "dagsform" eller olika saker som påverkar vardagen. Motsvarande gäller en vanlig mänsklig relation. Det gäller också t.ex. ett företag. Om man vet vad man strävar mot kommer man vidare även om det är motigt ibland. Frågan är vilka motigheter man klarar av.

Från andra sidan (Guds) kan det också vara så att han vill att vi skall längta, och att han undrar om vår tro, vårt hopp och vår längtan är tillräckligt stark.