Vinkningar, blinkningar och korstecken

Igår skrev jag om känslor som en del av tron. Kroppen är en annan viktig del av tron. En viktig del av vår relation med Gud. En viktig del inte minst i bönen!

Egentligen har jag redan skrivit om detta alldeles i början av min tid som bloggare (även om jag tvivlar på att någon kommer ihåg det så här långt efteråt! Till och med jag själv var tvungen att söka igenom min blogg för att se om jag hade berört ämnet tidigare). Men häromdagen slogs jag återigen av hur ofta jag begränsar bön till enbart ord. Vare sig det handlar om "fri bön" eller "läst bön" så rör det sig om bön i form av ord. Ja, till och med tungotal blir återigen "bara" ord. Ljud som vi gör med våra stämband och vår mun.

Jag är inte jätteförtjust i gospelmusik, i alla fall inte "upp-tempo-gospel", men gospeln är verkligen duktig på att engagera hela kroppen i bönen till Gud. Och bland gospellåtarna så är framförallt en sång (som jag tyvärr inte kommer på vad den heter just nu) som verkligen fångar detta med kroppens roll och som jag återkommer till gång på gång på gång (med reservation för minnesfel):

When my soul got saved through and through
My hands and my feet got saved too
So I shout it: Glory, Hallelujah
'cause I know it, yes I do
That You are with me

Man behöver inte ha några större erfarenheter av gospelkörer för att se framför sig hur de klappar händerna, stampar med fötterna och dansar fram sin bön, eller hur?

Precis som i gospelns version av kristen tro så består våra vardagliga mellanmänskliga samtal ofta till mycket större del av kroppsspråket än av vårt faktiska ordförråd/-val. Vinkningar, nickar, blinkningar, leenden, ögonrullningar, trummande fingrar, blickar och så vidare. Allt förmedlar en djupare del av konversationen än vad enbart orden gör. Ja, många gånger räcker en enkel gest för att säga allt som behöver sägas!

Kanske är det så även med bönen många gånger? Kanske räcker de knäppta händerna eller det tankspridda korstecknet till att helga sekunden, till att samla mig till bön? Till ett möte med Gud bortom orden?

Till känslornas försvar

Och så har pingsten kommit igen till kyrkans folk. Anden har utgjutits över oss alla som har bett Fadern därom. Små brinnande tungor av eld har fördelats över oss och stannat på var och en av oss. Stilla som en susning eller mäktig som en dånande stormvind. Pingstens under sker på nytt!

Pingsten - och pingstvännerna - har oftast förknippats med en känslosam kristendom. Och så har de fått utstå kritik från trossyskon om att "tron ska inte byggas på känslor!". Blivit kallade för "svärmiska".

Jag skulle vilja ändra på det påståendet. Tron ska - helt rätt - inte enbart baseras på känslor, men det blir lika fel att basera tron enbart på förnuft. Tron ska inte enbart vara höra eller enbart att göra. Tron är inte enbart att känna men ej heller enbart att begripa och kategorisera. Det är inte vår uppgift att förstå allt!

Att känslorna är en del av att vara människa kan knappast någon förneka. Känslor är en del av varje vänskap och känslor är en viktig del i en kärleksrelation. Varför skulle då inte känslor få vara en del av vår relation med Gud?

Vi behöver tro med alla delar av vår varelse - känslor och förnuft, kropp och själ, ande och kreativitet. Ibland kommer kanske förnuftet dominera, ibland känslorna, men att försöka tro utan att ha båda benen att stå på blir lika stappligt som att försöka gå med enbart ett ben. Det går att gå med bara ett ben med hjälp av protes och/eller kryckor. För den som inte har något alternativ så kan de öva upp en helt otroligt effektiv teknik i en-ben-gång. Men för oss som är födda med två ben så är det fullkomligt idiotiskt att bestämma sig för att bara gå med det ena och vägra röra det andra. Då kommer vi på sin höjd enbart kunna gå runt i en cirkel kring det ben vi vägrar röra. Aldrig kommer vi framåt.

En annan talande jämförelse är om någon försöker tala för det förnuftiga med resonemangsäktenskap baserade på två personers lika intressen, framtidsplaner, mm. Alla jag känner med "svensk" bakgrund skriker mer eller mindre rakt ut vid tanken: "Fruktansvärt!", "Hädelse!", "Hur kan du föreslå det?!" osv. Nej, vi drömmer om känslorna. Att bli kär. Förälskad. Att älska. Och att bli älskade. Trots vår känslofixering slutar hälften av äktenskapen i skilsmässa Men inte heller det argumentet biter på någon när det gäller drömmar om känslorna och ett förhållande som varar "tills döden skiljer oss åt".

Varför skulle vi förneka oss själva känslorna i vår relation till Gud? Känslan att älska och bli älskade?! Vad kan enbart förnuftet erbjuda som slår det? Förnuftet behövs för att inte låta känslorna regera hej vilt, men känslorna behövs för att inte låta förnuftet torka ut tron till ett antal lärosatser som går att argumentera för och emot.

Guds Ord till världen

Hur många glas vin?

Sagt av en pastor till en ungdomsgrupp för många år sedan:

Ett glas vin gör dig from som ett lamm

Två glas vin gör dig modig som ett lejon

Tre glas vin gör dig till en djävul

Fyra glas vin och du är ett svin!

Det finns ingenting nytt under solen.

Tidigt i min "bloggkarriär" bestämde jag mig för två saker:

1) att endast i undantagsfall skriva mer än ett inlägg per dag. Får jag väldigt många idéer en dag delar jag hellre upp dem över tid och publicerar ett om dagen. Detta för att inte översvämma mina läsare med inlägg som ingen utom den överintensive läsaren orkar plöja sig igenom.

2) att inte be om ursäkt ifall det gick lång tid mellan blogginläggen. Det är min blogg och jag tvingar ingen att gå in varje dag och kolla om det dykt upp några nya inlägg varje dag. Tappar jag läsare för att jag har för låg bloggaktivitet så får jag väl ändå skylla mig själv!

Nu ska jag dock - på sätt och vis - bryta mot min andra regel. Trots att det är mindre än en vecka sedan senaste inlägget så vill jag be om ursäkt. Eller kanske snarast komma med en förklaring.

I januari-februari i år hade jag en väldigt intensiv bloggperiod. Sen började fastan och jag bestämde mig för att dra ner på aktiviteten. Inte göra ett fullständigt fasteuppehåll så som somliga andra gjorde, men ändå begränsa mig. Gå lite på sparlåga.

Nu är det dock en månad sedan det var påsk och det känns som om jag fortfarande är på sparlåga. Visst, jag har hittat några intressanta blogguppslag som jag inte har fått ihop till färdiga inlägg, men mest känns det som om det är samma saker som återkommer i väldigt många bloggar. Detta trots att jag har hittat ett antal nya intressanta bloggbekantskaper.

Pred 1:9-10
Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen.

Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något: "Det här är nytt!"

så har det ändå funnits före oss,

alltsedan urminnes tid.

Nej, jag är inte trött på bloggosfären. Inte egentligen. Det är inte det jag säger er. Men den första "förälskelsen" har kanske lagt sig något. Som det känns just nu så skulle jag gissa att ni får vänja er vid denna lite lägre "bloggtakt" tillsvidare. Vill ni ha någon snabbare och mer uppdaterad bloggare så får ni antingen söka er någon annanstans eller komma med tips och idéer på vad som kan vara intressant att skriva inlägg om.

Vad som sker i framtiden tänker jag inte sia om. Att jag känner så här i dag förhindrar inte att jag kan känna annorlunda imorgon. Men om jag inte gör det så rekommenderar jag er alla en promenad i vårsolen istället för att sitta vid era datorer och vänta på en uppdatering som kanhända dröjer ytterligare dagar eller veckor!

Allt gott!

Jämtlandssången

Så får även jag tillslut instämma med alla studenter och andra levnadsglada som firar livet så här i vårtiden och hälsa "sköna maj, välkommen till vår bygd igen" med "vintern rasat ut bland våra fjällar" och "vårvindar friska".

En ny bekantskap för mig i denna skara av "vårsånger" är "Jämtlandssången". Texten är skriven av Wilhelm Peterson-Berger år 1931. Musiken är en traditionell jämtländsk brudmarsch med rötter åtminstone från sent 1700-tal. Jämtlandssången kallas förvisso av somliga för "Republiken Jämtlands nationalsång", men klassas egentligen som en av Sveriges många landskapssånger, varav det nog är Värmlands "Ack Värmeland du sköna" som är den mest välkända. Själv har jag minnen av hur vi, när vi i åk 3, läste om Uppsala och Uppland fick lära oss Upplandssången "Här ligger landet"...



Jämtlandssången
Text: W Peterson-Berger
Musik: trad. jämtländsk brudmarsch

Så tåga vi tillsamman bort
mellan Jämtlands gröna ängar bort
mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.

Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran hän
över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.

//: Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt. ://

Självklart har det även dykt upp en textversion på jamska till Jämtlandssången, men den är av betydligt yngre datum, närmare bestämt från år 1983. Det bör noteras att den jämtska versionen inte är helt skriven på jämtska, ej heller förhåller den sig till de stavningsregler som Akademin för jamska har och är inte heller helt fonetisk, utan överensstämmer med svenskans icke-fonetiska stavning, till exempel för oss och -om (uttal åss, -åm). Däremot uttalas till exempel bort med slutet o-ljud till skillnad från i svenska, vilket försvårar identifieringen av sångtextens uttal för en som inte kan dialekten (Wikipedia, 2010-05-04). Någon som vågar sig på att provsjunga?

Jamtlandssången (på jamska)
Text: P-G Norman/ Bo Oscarsson
Musik: trad. jämtländsk brudmarsch

Ma går på stigom åleit oss
opp öve backan, bort milla
åkrom opp hitat vållom, der
bjällan pingel skvällt i jänsmässti.

Ma sir frå höjdom bort mot
åsom, der kjörsan står milla
gålom bort ditat fjällom vår
der Skuta står, så gnistrenes vit.

//: Fejen så sjong ma att JAMTLAND DE E LANNE VÅRT!
I tusen år ha ma hadd'e,
hållé därför hårt.
Ler ta den friheit som fedran ein gång at oss ga!
Hen ske ma lava å minnes allt,
som fedran oss sa. ://

Trevlig musikstund!