På vacklande ben

En Johanna Döperskan?

2011-12-20T22:52:00.008+01:00

Jag hörde häromsöndagen en predikan som fick mig att tänka på en sak som jag aldrig hade tänkt förr. Predikan handlade egentligen inte alls om det, men jag associerade fritt.

Lite bakgrund:

Vissa tycks ta detta med att "identifiera" sig med Bibeln på största allvar. Det gäller att hitta någon person som man är lik. Som man kan identifiera sig med.

Själv har jag väl tagit detta med ro. Om någon så har jag identifierat mig lite med Tomas Tvivlaren. Eller Tomas Tvillingen, som han kallas i Bibeln. En lärjunge som är ganska anonym på det stora hela. Men gjort sig känd som "han som frågade efter förklaringar före uppståndelsen" och "han som krävde bevis efter de andras påstående om att Herren hade uppstått". Han som inte var närvarande när de andra lärjungarna samlades, utan fick möta den uppståndne Jesus en vecka efter de övriga lärjungarna.

Men samtidigt så är Tomas även den första att bekänna Jesus som "Min Herre och min Gud". Petrus har tidigare bekänt Jesus som "Messias", men Tomas är den första att sätta ord på inkarnationen så fullständigt.

Slut på parentesen.

Temat för söndagen var "Bana väg för Herren" och evangelietexten för söndagen var Matt 11:2-11 (tredje söndagen i advent, första årgånen). Det börjar:

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Och plötsligt kände jag att jag kunde identifiera mig med Johannes Döparen på ett sätt jag aldrig gjort förr. Plötsligt var han något mer än en svavelosande omvändelsepredikant. Plötsligt såg jag något annat än "galningen" som var klädd i kamelhår och åt gräshoppor med vildhonung.

Johannes börjar med att ropa ut i öken. "Bana väg för Herren, gör hans stigar raka". "Se Guds lamm som borttager världens synd". Johannes den tvärsäkre. Johannes som var fylld av helig Ande redan i moderlivet.

Plötsligt förvandlas han till "mer" mänsklig. Till att bli en tvivlare som jag. Utan tvärsäkra svar. Någon som söker tröst och bekräftelse när han sitter i sitt fängelse. Blev det verkligen rätt? Var det meningen att det skulle bli så här?

På samma sätt som Tomas och Johannes växlar jag mellan tro och tvivel. Vissa dagar är tron mer självklar, andra dagar söker jag bekräftelser i förklaringar och bevis. Vissa dagar är tron en kraft, andra väldigt mycket "grå vardag" och ytterligare andra dagar känner jag mig värsta hycklaren som mest bara bluffar mig själv. Men det känns tryggt att inse att även trons hjältar är precis som jag i vissa avseenden.

Allt vad vi vill...

2011-08-17T23:52:00.003+02:00

... göra för Gud,

det har Gud redan gjort för oss!

ABSO Jesus: Kontroll

2011-07-20T18:30:00.005+02:00

Att tro lite om Gud

2011-07-19T07:16:00.006+02:00

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Blasé vs blasfemi 2

2011-07-18T07:08:00.003+02:00

Ni får ursäkta mina dåliga språkkunskaper, men visst måste orden blasé och blasfemi bygga på samma rot: blas- ?? (Sen kan man ju diskutera vad just blas- skulle betyda. Det enda jag kommer på är det tyska "Blasen", dvs [urin-]blåsan, vilket inte känns relevant i sammanhanget...).

Det som talar för den teorin - utöver ordens likheter - är att båda orden (enligt wikipedia) kommer från franskan. En skillnad är dock att blasfemi kommer från gammelfranskan (med äldre rötter i latin och den antika grekiskan??), medan blasé enbart sägs komma från franskan.

Om man tänker på betydelsen och synonymer för orden:

- blasé: ointresse, likgiltighet, lättja (= en av huvudsynderna, se Teijas kommenatar till förra inlägget. Eller "De sju dödssynderna" på Wikipedia).

- blasfemi: hädelse, en förolämpning mot det heliga och/eller mot Gud själv

Hädelse är förvisso "bara" en vanlig synd, ingen dödssynd, men visst kan man tänka sig att man av lättja eller likgiltighet lätt kan förolämpa det heliga?

Treenigheten

2011-07-13T22:33:00.006+02:00

Blasé vs blasfemi

2011-07-12T22:47:00.000+02:00

Är att vara blasé vår tids största blasfemi?

Är likgiltigheten - oavsett om den tar sig uttryck i ett ständigt, rastlöst sökande efter "något annat" eller passiv, ointresserad depression - vår tids största hädelse?

En hädelse mot livet självt. Mot livets skapare. Mot livets givare.

Mot Gud själv...

Andras syner

2011-06-19T21:44:00.005+02:00

Häromsistens var jag inne på temat "drömmar och syner" här i bloggen. Nu har jag sprungit på några andra jag har inlägg på samma tema som jag vill passa på att dela med mig av. Alltså, somliga inlägg är äldre, men jag har inte sett dem förrän nyss. Jaja, läs och begrunda. Framförallt Per-Olofs inlägg tycker jag är intressant.

Stefan Swärd: En profetisk syn

MXp: Samling till bön av Per-Olof Olsson

Har ni läst eller haft några syner eller drömmar som ni vill dela med er av?

Mässa i Linsell

2011-06-07T06:37:00.007+02:00

Nyligen jobbade jag lördag och skulle vara kvar i Sveg över helgen. När jag därför läste predikoturen hos Svenska Kyrkan så studsade jag till: Lördag Katolsk mässa i Linsells kyrka 12.00. Hade jag inte (som sagt var) jobbat just då på lördagen så skulle jag allvarligt övervägt att åkt dit bara för att spana in om det kom några människor. Fult? Ja, kanske. Men att studera människor är rätt så intressant.

Men alltså, hur vanligt är det att Svenska Kyrkan annonserar katolska gudstjänster, även när de lånar ut sina lokaler till katolikerna?

Och varför valde katolikerna Linsell av alla orter? Enligt Wikipedia är det en "småort" i Härjedalen med enbart 66(!) invånare 2005. Men även med närliggande bosättningar så blir inte befolkningsunderlaget mycket större - till exempel har Linsells Livs intresseförening endast 111 privatpersoner, 1 företag och 2 föreningar medlemmar.

Kanske är jag fördomsfull, men hur många katoliker kan det seriöst bo i Linsell? Om det så bara är en familj så blir det en betydande andel av hela byns befolkning! Men vad vet jag. Ni kanske skulle "flytta dit" någon ytterligare familj och sen marknadsföra Linsell som "Sveriges katolskaste by".

Fast fördelen med att välja Linsell jämfört med Sveg - som är Härjedalens obestridliga huvudort med sina 2 500-3 000 invånare (i hela Härjedalens kommun - se kartan ovan - som inkluderar större delen av landskapet bor det totalt bara runt 10 500 invånare) - om vi nu ska tänka lite större, är att Linsell ligger mer centralt i landskapet. Visst, Svegsborna och de österifrån får 3,5 mil extra att åka, men uppifrån Funäsdalen blir det 10 mil istället för 13...

Religiösa drömmar

2011-06-05T23:38:00.005+02:00

Har ni någonsin upplevt en "religiös dröm"? En dröm som ni efteråt är osäkra på är en vanlig dröm eller något profetiskt? En dröm om Jesus, om änglar eller så? Även om (ö)kända profetiska ämnen som Jesu återkomst eller något liknande?

Det har jag gjort. Men inte vet jag om jag blir något klokare av det. Snarare känns det som om jag får fler frågor och tvivel - inkl. tvivel på mina tvivel - utifrån dessa "drömmar".

För det första: Är verkligen alla religiösa drömmar profetiska? Kan man inte ha vanliga ("profana") drömmar med religiöst innehåll? Precis som jag kan drömma om bröllop bara för att det varit mycket tal om prinsbröllop på TV. Eller drömma om bussresor, vänner, händelser, böcker och annat som finns i min vardag och därmed i mina tankar.

Jag skulle svara ja på den frågan. Självklart kan min hjärna spela mig spratt och "framkalla" religiösa drömmar bara för att jag har tänkt på någon religiös fråga. Jag har massor med profana exempel på när jag drömt om något som varit aktuellt just då. Oavsett om det rört sig om platser och händelser ur verkliga livet eller något ur en bok eller från TVn. Min logik säger att den typen av drömmar mer är ett utslag av önsketänkande än något profetiskt, även om det skulle råka vara på ett religiöst tema.

Men ändå, när jag drömmer om något religiöst så har jag svårt att bara avfärda det med att "det är klart jag drömmer om Jesu återkomst just nu, det har varit mycket tal om det på TV nu runt 21 maj". Logiken är glasklar - vad är enklare för min hjärna att koka ihop något ifrån än från vad som är både aktuellt och "tankeväckande" i sig. Men... Men vågar jag verkligen avfärda det så lätt i och med att det är Gud vi talar om. Gud kan ju använda drömmar! Tala genom drömmar. Utnyttja det som är aktuellt som "inkörsport" till mitt (under-)medvetande.

Vilket leder till...

För det andra: Vad ska man göra ifall man har en profetisk dröm? Eller ja, misstänker att en dröm är profetisk. Är det verkligen "okej" att bara rycka på axlarna och tycka att det var "häftigt" (eller dylikt) men inte angår någon annan??

Att inte pröva drömmen känns nog oftast som det enklaste. Ju mindre tyngd jag lägger vid en eventuell profetia, desto mindre måste jag bry mig om den. Desto mindre behöver jag reflektera över om jag behöver förändra mitt liv utifrån den. Å andra sidan är det lätt att argumentera mot just det argumentet - det är inte vår kallelse som kristna att leva ett enkelt liv (trots att vissa gärna vill hävda att "tro på Jesus och alla dina problem kommer lösa sig")!

Men måste jag berätta för någon annan om varje misstänkt dröm - eller varenda liten dröm vilken-som-helst - som jag råkar ha?! Risken känns stor att det bara blir navelskåderi. Att tron kommer sätta mer fokus på mig än på Gud. Det blir mina drömmar (och mina tolkningar) som är det viktiga, inte min tillit till Gud själv.

Kan jag ge mig på det det vanskliga i att tolka mina drömmar själv. Kan man å andra sidan verkligen hävda att det är obligatoriskt att berätta för någon och på så sätt "pröva" drömmen på samma sätt som vi uppmanas att "[förakta inte det profetiska men] pröva allt" (1 Thess 5:20-21). Det står ju egentligen inget om att pröva tillsammans med någon annan.

Men hur skulle jag kunna avgöra en sådan fråga själv? Och skulle det verkligen leda någonstans? Kommer jag fram till att den är profetisk, då står jag ju återigen i samma sits med frågan om och för vem jag ska berätta.

Så, alltså...

För det tredje: Kanske ska jag dra gränsen mellan profetiska och profana drömmar om drömmen är logisk eller ej? Är drömmen helt "kloddig" med tvära kast och noll logik (som andra drömmar brukar vara) så är det nog en "profan" dröm även om den handlar om Jesus, men när den är "klar" och "logisk" så är den "profetisk"? Men innebär det då att alla "klara" och "logiska" drömmar är profetiska, även om de handlar om helt profana ämnen?

Å andra sidan så vet jag inte om jag tycker alla profetiska drömmar som berättas om i Bibeln är vare sig så "tydliga" och "klara" eller ens "logiska"...

*****

Ähh, vet inte om detta leder någonvart. Navelskåderi på bloggnivå. Bättre att gå och sova på saken kanske.

Statistik

2011-05-25T19:12:00.004+02:00

Statistik är ibland ganska roligt och motsägelsefullt - i alla fall om man inte riktigt lever upp till standarden. Text-TV bidrog igår med två olika nyheter som bildar ett lysande exempel:

- Delvis berättade de om en avhandling från Umeå Universitet som säger att det är 40 % större risk att långpendlare skiljer sig.

- Delvis berättade om att det är statistiskt bevisat att chefer och högutbildade har högre benägenhet att bilda familj och får fler barn.

Så alltså talar statistiken just nu för att jag och J får många barn samtidigt som vi ska separera?! Men å andra sidan så är vi ju inte gifta, så alltså kan vi inte skilja oss. Fast åter igen - att inte vara gift tycks inte vara något hinder för gemene man att inte "skaffa barn"...

Jaja, statistik som sagt var.

Kött och blod

2011-05-01T18:19:00.024+02:00

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

RF: Always Palm Sunday

2011-04-18T20:21:00.000+02:00

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen

2011-03-25T19:07:00.006+01:00

Läste lite på Wikipedia om Härjedalen häromdagen. Alltid kul att lära sig mer om ställen där jag befinner mig. Bland annat står det om Härjedalens geografi:

Härjedalen är ett högt beläget landområde i hjärtat av den skandinaviska halvön. Fyra femtedelar av ytan ligger mer än 500 meter över havet och ett fyrtiotal platser ligger över 1000 meter över havet.

Landskapet har även Sveriges högst belägna ort, Högvålen, 830 möh. [...] Härjedalens högsta punkt är Helagsfjället med sina 1 796 meter över havet. Landskapets lägsta punkt är däremot så pass hög som 280 meter över havet och landskapet har trots sin ringa storlek enorma höjdskillnader och inget landskap kommer i närheten av den medelhöjd över havet som Härjedalen har. I landskapet finns även flera höga fjällplatåer såsom Flatruet med sina 975 meter över havet, där även landets högst belägna allmänna väg går.

Hum... Lite som Jerusalem kanske? Ju högre upp desto närmare himlen...

Kanske borde föreslå det som ny slogan istället för "Härliga Härjedalen":

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen!

Begravningar och tårar

2011-03-19T17:28:00.006+01:00

Jag var på begravning igår. Som moraliskt stöd. Har aldrig träffat personen som begravdes. Fick då frågan om jag inte påverkades och blev ledsen av allt. Ärligt talat? Inte särskilt.

Förvisso har jag inte varit på så jättemånga begravningar, men hittills har jag - märkligt nog - inte gråtit på en enda. Och det är inte för att jag stålsätter mig för att inte gråta utan för att jag inte känner något behov av att gråta. Något fysiskt gråt-behov alltså. Rent socialt hade det nog varit lättare om jag grät. Eller ja, det är väl ingen annan som märker att jag inte gråter när de själva sitter och hulkar, men jag skulle känna mig mer delaktig i det sociala om jag lyckades prestera åtminstone några tårar.

Tro nu inte att detta innebär att jag har något konstigt fysiologiskt fel som gör att jag inte gråter. Jag kan böla rätt ordentligt när jag läser sorgliga böcker eller ser sorgliga filmer. Eller när jag känner mig riktigt totalt utmattad eller uppgiven. Men just på begravningar - och bröllop också för den delen - har jag hittills aldrig gråtit.

Om detta beror på att jag har en särskild stark tro på himlen och livet efter detta eller om jag bara är ovanligt fatalistiskt - det som sker sker och det är inte mycket att göra åt saken - vet jag inte.

En bekymmerslös kristendom

2011-03-16T07:28:00.005+01:00

Medan fastan handlar om bot och bättring, om att avstå det viktiga för det viktigare. Att avstå det god för det godare. Så finns det ett bekymmersfritt drag i kristendomen också. En uppmaning till att bli stilla, att inte oroa sig. Att inte göra sig bekymmer.

Ps 46:11 [1917]
Bli stilla och besinna att jag är Gud.

Matt 6:25, 28-30
Därför säger jag er: bekymra er inte [...]. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er.

Ps 8:4-5
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Fransicus (Sv Ps 23:1)
Tack god Gud för allt som finns
Först broder sol av alla ting
Halleluja, halleluja
Vår broder låter dagen gry
Ditt tecken är han i vår rymd
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Bön
God morgon Gud.
Tack för nattens vila och sömn.
Jag vet inte mycket om den här dagen,
men jag överlämnar mig åt dig
och din närhet och omtanke i dag.
I Jesu Kristi namn
Amen

Sånt har jag tänkt på under morgonandakten i dag. Det var inget jag hade planerat, men texterna tyckte forma ett tema av sig själv. Känns som en mycket bra start på dagen. Att vara här, att vara nu. Bekymmerslös inför Gud.

Hebr 10: Se, här är jag, jag har kommit för att göra din vilja

2011-03-14T09:31:00.007+01:00

Jag har - Gud vare lovad - börjat hittat tillbaka till bibelläsningen igen. Den lustfyllda, givande läsningen. Den frivilliga. Den som föds fram i glädje, inte tvingas fram av "borde" eller "måste".

Det började med en vershänvisning i en annan bok. En "andlig" bok såklart. En "kristen" bok. En bok som citerade en vers som jag reagerade på. "Står det verkligen så?", och så gick jag och slog upp för att dubbelkolla. Jodå, det var korrekt citerat. Det var i 2 Thess om jag inte missminner mig. Och efter det har jag fortsatt läsa "av bara farten". Ungefär ett kapitel i taget. Ibland mer. Oerhört givande och med uppriktig, bubblande glädje.

Häromkvällen hade jag kommit till Hebreerbrevet 10. Och jag fastnade för vers 7:

Se, här är jag [...]
Jag har kommit för att göra din vilja

Det är ett citat ur Psaltarpsalm 40 som läggs i Jesu mun. Ord som är oerhört enkla och oerhört stora. Samma ord som upprepas flera gånger i Bibeln av flera personer. Kanske mest känt från den dramatiska synen i Jes 6:

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem skall jag sända, vem vill vara
vår budbärare?" Jag svarade: "Jag, sänd mig!"

Som avslutning klipper jag in ett lite längre stycke ur psalm 40, verserna 5-12 (mina fetmarkeringar), något som jag mediterar över nu i inledningen till fastan.

Lycklig den som litar fast på Herren
och inte vänder sig till de trotsiga
och dem som avfaller till lögnens makter.
Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.
Slaktoffer och matoffer önskar du inte,
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,
därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.
Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.
Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.
Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.
Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.

Just to be close

2011-03-02T07:49:00.004+01:00

Hamnade på Ny Generations Go!-konferens i Östersund i helgen.

Ny generation definierar sig själva som

en allkristen organisation och har sedan starten varit en av Sveriges snabbast växande ungdomsorganisationer. Ny Generation vill uppmuntra elever och studenter att tillsammans bilda och driva skolgrupper som utifrån egna idéer och förutsättningar gör det kristna kärleksbudskapet synligt genom allt från bön och till utåtriktade initiativ och ett konkret socialt engagemang.

Jag associerar dem främst med Livets Ord dock. Inte minst pga av att Joakim Lundqvist, som är ordförande i NG, är en av pastorerna på just Livets Ord i Uppsala.

De skriver vidare:

Go! är en turnerande helgkonferens som arrangeras på orter runt om i Sverige, i ett samarbete mellan lokala kyrkor och Ny Generation. Under Go!-helgen anordnas på fredagen en fartfylld eventkväll - ett perfekt tillfälle att bjuda med icke kyrkvara vänner till - medan lördagen är en inspirationsfylld kanondag som uppmuntrar till att leva ett utåtriktat kristet liv i skolan.

Det är inte alls min stil av kristendom. Inte min stil av möten. Jag har skrivit det förr - jag gillar mer det stillsamma än det rockiga. För mig blir detta på sin höjd en rolig konsert, det är ingen gudstjänst. Det bjuder inte in mig till ett möte med min Herre. Inte generellt sett.

Men de hade på lördagkvällen en stund med lite lugnare lovsång. En stund där det suggestiva fick bli mer naket. En liten stund när de spelade "Just to be close to You". En stund när mötet och bönen drabbade mig. Som en spark i magen snarare än något intellektuellt luftslott.

// Just to be close to You (Jesus)
Just to be close to You
Just to be close to Yuo (Lord)
is my desire //

Om och om igen. Ja, amen.

Titta, titta

2011-02-25T07:38:00.002+01:00

Titta, titta, jag är på bild! Från jobbets hemsida:

http://www.apotekhjartat.se/hitta-apotek-hjartat/jamtland/apotek_hjartat_sveg/

Stilla tankar

2011-02-22T19:10:00.005+01:00

Hej bloggläsare!

Saknar du bloggen? Det gör jag ibland. Hur så? Kan jag verkligen mena att jag saknar min egen blogg? Ja, faktiskt. För inaktiviteten på bloggen speglar alltför väl inaktiviteten i hjärnan.

I den mån jag överhuvudtaget tänker numera så är det nog mest på jobbet. Men framförallt känner jag mig som en struts som stoppat huvudet i sanden och där hoppas på att livet ska sluta rusa förbi.

Jag hinner inte med!

Vänligen
Johanna G.

Kasst liv

2011-02-08T06:52:00.003+01:00

Just nu genomgår jag en period av ett rent ut sagt kasst liv andligt sett. Ett likgiltigt liv om jag ska försöka sätta fingret på det.

Å andra sidan så läser jag endast ytterst sällan Bibeln och ber endast sporadiskt (alternativt för att "roa mig" när jag inte kan sova), så vilken kvalité tillför jag mitt andliga liv?

Fast kanske var det mitt kassa andliga liv som fick mig att bli likgiltig inför Bibelläsning och bön? Känslan av att det inte spelade någon roll var påtaglig redan innan jag slutade anstränga mig.

Som den mer sekulariserade svensken kanske skulle sammanfatta det: Vad är hönan och vad är ägget? Och vad kom först egentligen? Och spelar det någon roll i slutändan - det viktiga nu är väl vägen härifrån snarare än att gräva ner sig i hur jag hamnade här i all evighet...

Mea culpa!

Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

2011-01-31T22:24:00.003+01:00

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Pax et bonum

2011-01-12T06:35:00.001+01:00

Ibland, när jag försöker vara lite snitsig (alternativt försöker låta from), avslutar jag chatar och mail med "Pax et bonum". Frid och allt gott. Jag tycker det är en väldigt vacker hälsning/önskan. Oftare skriver jag bara "Allt gott". Och det gör jag i alla sammanhang. "Allt gott" känns inte lika religiöst pretentiöst på samma sätt som "Frid och allt gott", vare sig jag nu skulle skriva det på svenska eller latin. Eller ja, på svenska låter det snarast väldigt gammalmodigt och otympligt att skriva ut det och på latin låter det VÄLDIGT religiöst.

Men egentligen: "frid och allt gott"?? Varför dela upp det? När allt kommer kring så är det väl många med mig som snarast skulle anse att frid/fred utgör en väldigt stor del av "det högsta goda". Lyckan. Det vi strävar efter och vill uppnå i våra liv. Och likaså om jag vänder på det - det verkligt goda ger frid. Frid är en av det godas frukter. En av Andens frukter om jag ska försöka låta lite biblisk.

När jag söker på "Pax et bonum" får jag upp väldigt många träffar på fransicanska sidor och bilder. Tydligen är det något av ett fransicanskt ideal eller ordspråk. Första gången jag sprang på det själv var hemma hos min dåvarande pastor. Och mig veterligen hade hon ingen dragning åt det fransicanska eller katolska hållet, utan hade det nog mer som jag har det - ett ideal och en välsignelse.

Bland gudarna är Du ensam Gud

2011-01-11T07:00:00.000+01:00

Har jag berättat att jag hade en dragning till det nyandliga innan jag beslutade mig för att bli kristen? Det var ingen stor eller dramatisk omvändelse egentligen, bara en konsekvens av/insikt om att "jag kan inte välja både ock" och så valde jag kristendomen. Varför? Jag vet inte. Det "kändes rätt". Det var det mest naturliga. Det mest stabila. Minst löjliga. Minst flummiga. Vad vet jag. Vill jag vara en frommis så kanske jag ska kalla det "Guds nåd" helt enkelt.

Hur som helst.

Denna bakgrund har dock gjort att jag har lite ovanliga referenser när det gäller vissa bibelord. Bland annat har jag ofta varit väldig förbryllad över bibeltexter som pratar om "bland gudarna", "gudasönerna", och så vidare. Kan man tolka Bibeln som att det även finns andra gudar än Herren? Eller är det bara de gamla nyandliga glasögonen som fortfarande färgar mitt läsande?

Ps 86:8
Herre, bland gudarna är ingen som du
inga gärningar är som dina.

Vissa av dessa bibelord är det helt uppenbart att "gudar" används mest för att kommunicera - Egyptens gudar, Kaanans gudar och Babylons gudar - men utan att för den sakens skull verkligen påstå att Baal med flera skulle vara verkliga Gudar.

Ps 86:10
Ty du är stor, du gör under,
du ensam är Gud.

I den kristna trosbekännelsen konstateras enbart ATT vi tror på Gud Fader, Son och Ande. Ingenstans säger den "det finns INGA andra gudar" (som den muslimska gör)! Traditionen å andra sidan har alltid, så vitt jag vet, bestämt hävdat att det bara finns en enda Gud, och att det är den treeniga Guden. Resten är på sin höjd avgudar, beläten av sten och trä gjorda av människors händer.

Ps 86:9
Alla de folk du har skapat
skall komma och tillbe inför dig, Herre.

Nyandliga, som ju är experter på att plocka ihop lite vad som från olika religioner, filosofier och livsåskådningar och blanda ihop det till något som passar just dem, är ganska förtjusta i att poängtera att Bibeln nämner flera gudar och att man alltså mycket väl kan vara både "kristen" och polyteistisk (=tro på flera gudar). Åtminstone så länge man definierar "kristen" så som de själva gör. Som "en tro på att Jesus är en budbärare från gud" eller "Jesus är en bland flera gudar/en bland flera uppenbarelse av den ende gudomliga världsalltets ande".

Vilka bloggar läser jag? Och varför?

2011-01-10T15:23:00.000+01:00

Har du någon gång reflekterat över vilka bloggar du läser? Jag gör det nu och då. Inte alls ofta, men när jag springer på bloggar som tilltalar mig trots att de kanske inte platsar in under någon av mina vanliga "kategorier" över vilka bloggar jag läser så dyker funderingarna upp på köpet.

För att ta mig som exempel:

I början hamnade jag i en litet snävt hörn av kristna bloggar. Inte jättesnävt, det rymde både bloggare som jag höll med och bloggare som bjöd mig ett lagom strävt filosofiskt och teologiskt motstånd.

Efter ett tag blev det för enformigt så att jag vidgade mina läsecirklar till andra kristna bloggar som lyfte fram andra perspektiv än de jag hade hamnat hos från början. Därmed inte sagt att jag höll mer eller mindre med dem utan just att de lyfte fram andra perspektiv av kristendomen. Men när jag ökade antalet bloggar jag följde så blev också behovet av att rensa bort de bloggar som inte tilltalade mig eller gav mig något att fundera på större. Och så har det böljat fram och tillbaka ett tag nu. Ändock har jag med ett fåtal undantag enbart rört mig inom det kristna bloggosfären med några få undantag fram tills nu. Om ni har "bevakat" min blogglista här till höger så har ni kanske noterat att den uppdaterats med jämna mellanrum.

De två senaste bloggarna jag har lagt till min lista sysslar med helt andra saker. Inredning/mode och löpträning. Men jag är varken inrednings- eller löpfreak. Varför läser och tilltalas jag då av dessa båda bloggar? Jo, för att de andas positivism. Livsglädje. Och sånt smittar, vilket gör ämnet som sådant mindre relevant.

Inför 2011

2011-01-08T07:42:00.006+01:00

Lite sent omsider måhända, men jag tänkte att ni kanske var intresserade av några framtidsutsikter inför 2011. Jag menar: både årskrönikor och "profetior" är ju alltid roligt och något som hör årsskiften till.

Professionellt:
Mitt nuvarande vikariat tar slut om tre månader. Därefter (fast helst innan) måste jag bestämma mig om jag vill förlänga mitt kontrakt eller om jag vill se mig om efter något annat, och i så fall vad och på vilken ort.

Oavsett om jag blir kvar eller får någon längre anställning någon annanstans så är möjligheten stor att jag "drabbas" av min första "fyra-veckors-sammanhängande-sommarsemester-period". Både skrämmande och spännande. Är det detta som jag måste vänja mig vid nu när jag håller på att bli "vuxen"?

Privat:
Privat har jag inga planer än. Varken stora eller små. Några kompisar har annonserat att de ska gifta sig i sommar, men utan att precisera när. Det är väl så nära jag kommer konkreta planer just nu. Å andra sidan är ju bröllop alltid trevligt.

Inte heller vad gäller övriga "privata" saker så som resor eller annat har jag något inplanerat än. En kompis pratade i höstas om att han ville åka till Egypten i samband med att han fyller 30 nu på vårkanten, men jag har inte hört något på ett bra tag om hur det blir med det.

Kyrkligt:
I min presentation av mig själv här till höger har jag skrivit "för tillfället aktiv inom EFS". Blir jag kvar i Jämtland/Östersund kanske det börjar bli dags att fundera på att bli formellt medlem i föreningen också, inte bara hänga där på söndagarna.

Nytt för i år är även att jag har skrivit upp mig på en årsprenumeration på Tidskriften Pilgrim, vilket jag hoppas ska bli givande. Jag börjar även på att bli lite sugen på att kanske försöka "hinna med" att åka iväg på en retreat igen. Men hur det blir med den saken får framtiden utvisa.

Blodgivning: Två saker jag ogillar

2011-01-07T06:42:00.000+01:00

Nu har jag varit till blodcentralen igen. Jag lärde mig en gång i början av min "karriär" som blodgivare att om alla friska svenskar mellan 18 och 60 gav blod så skulle det i genomsnitt räcka med att ge blod 2,2 gånger (om jag nu minns rätt) under hela sin livstid. Verkligheten är istället att ca 250 000 svenskar/år står för all blodgivning - ca 500 000 påsar/år - eller 52 blodtappningar per 1 000 invånare. Mer statistik finns att läsa här.

För att visa att jag inte skriver detta för att idyllisera eller för att ge er dåligt samvete (okej, okej, får någon dåligt samvete och masar sig iväg till blodcentralen så blir jag inte ledsen), så ska jag även dela med mig av två saker ogillar jag med att gå till blodcentralen:

1) Nålarna

- Behövs det verkligen någon ytterligare kommentar?

2) Järntabletterna

- Jag blir skitdålig i magen av dem (varje gång jag får en kund in på apoteket som har järntabletter på recept kan jag inte hjälpa att tycka riktigt, riktigt synd om dem). Men jag har hittills alltid lyckats äta upp alla 20 järntabletterna, om så med en hastighet på en tablett i veckan vissa gånger...

Ändå är jag nu inne på mitt tionde kalenderår som blodgivare. Vet inte om jag helt enkelt är masokist eller om jag försöker hävda att det "onda" uppvägs av det goda. Det enda jag vet är att jag fortsätter gå dit regelbundet (hittills ungefär var åttonde månad) och att jag än så länge inte ifrågasätter/ignorerar kallelserna när de kommer.

Som du dömer andra...

2011-01-06T08:33:00.001+01:00

...så skall du själv bli dömd.

Innebär detta att den som är renlärigt benhård och "dömer" folk till helvetet som villolärare (och så vidare) riskerar att hamna där själv, medan till exempel liberalteologen som säger "Gud är kärlek" och inte dömer någon slipper bli dömd till helvetet??

Psalm för ambivalenta

2011-01-05T11:18:00.003+01:00

Vill börja det nya året med att önska er en god fortsättning på livet. Sen vill jag dela med mig av följande psalm som jag sprang på hos Bengt filosoferar. Tänkvärd. Passar i alla fall in på mig.

Psalm för ambivalenta
av: Tommie Sewon

För den som väger mellan två ben
För den som dröjer med sitt svar
För den som söker få ett nytt sken
på det som redan upplyst var
För oss som stillas i det mörka
som håller hårt i det som var
som ändå aldrig slutat längta
som alltid har en sträcka kvar

En bön om nåd för oss som tvekar
om mod att höra hjärtats tal
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val
När hjärtat kräver, vila vänta
Psalm för de ambivalenta

För Sanningen den gör oss fria
Det är vårt hjärtas första bud
Vi ryser vid det alltför säkra
att alltid ha ett svar från Gud

Vi bygger inte några kyrkor
Marscherar inte med baner
I öppenhet finns våra styrkor
Vi ser vad andra också ser
En bön om ro, en fridfull glänta
Psalm för de ambivalenta

Att börja tro på stund av mättnad
om bara här i en sekund
Se gåtfull evighet som lättnad
Det är vårt evangelium

En bön om nåd för oss som tvekar
om mod att höra hjärtats tal
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val
När hjärtat kräver, vila vänta
Psalm för de ambivalenta

Så att ingen vacklade under alla dessa påfrestningar

2010-12-30T07:54:00.004+01:00

Något jag inte nämnde i min "årskrönika" är att jag har varit riktigt dålig på att läsa bibeln i långa perioder i år. Men jag läste faktiskt lite häromdagen och fastnade då för ett stycke ur 1 Thessalonikerbrevet. Egentligen vet jag inte om texten är så speciell, det kanske bara är jag som reagerar så fort det står "vackla" i någon form. Men i brist på mer fantasifulla eller grubblande bloggtexter så bjuder jag här på en 2000 år äldre text.

1 Thess 2:17-3:13

Bröder, när vi nu för en tid har varit skilda från er, till kroppen men inte till själen, hur har vi inte saknat er och gjort allt för att få se er igen. Vi har verkligen försökt komma till er - jag, Paulus, mer än en gång - men Satan har hindrat oss. Vem är vårt hopp, vår glädje, vår stolta segerkrans inför vår herre Jesus vid hans ankomst om inte ni! Ja, ni är vår ära och vår glädje.
När vi därför inte stod ut längre beslöt vi att själva stanna kvar i Athen och skicka vår broder Timotheos, Guds medhjälpare vid förkunnandet av evangeliet om Kristus. Han skulle styrka och uppmuntra er i tron så att ingen vacklade under alla dessa påfrestningar. De hör till vår lott, det vet ni själva. Redan när vi var hos er förutsade vi att vi skulle få lida, och så har det också gått, som ni vet. När jag inte stod ut längre skickade jag därför honom för att få veta hur det var med er tro. Frestaren kunde ju ha frestat er, så att all vår möda hade varit förspilld.
Men nu har Timotheos kommit tillbaka med goda nyheter om er tro och kärlek, och han har berättat att ni alltid tänker på oss med glädje och längtar lika mycket efter oss som vi efter er. Därför har ni, bröder, mitt i alla våra svårigheter och lidanden gett oss nytt mod med er tro: nu lever vi, när ni står fasta i Herren. Hur skall vi tillräckligt kunna tacka Gud för er, för all den glädje över er som vi känner inför vår Gud, när vi dag och natt bönfaller honom om att få återse er för att rätta till bristerna i er tro?
Måtte vår Gud och fader själv och vår herre Jesus hålla vägen till er öppen för oss. Och måtte Herren låta er kärlek till varandra och till alla människor bli rik och överflödande som vår kärlek till er, så att ni blir styrkta i era hjärtan och kan stå oförvitliga och heliga inför vår Gud och fader, när vår herre Jesus kommer med alla sina heliga.

2010 - Vad har egentligen hänt?

2010-12-28T21:42:00.006+01:00

Ser att det börjar dyka upp diverse sammanfattningar av året som snart är över i ett flertal bloggar. Vissa mer ambitiösa än andra. Själv nöjer jag mig nog med en mycket(?) kort.

Jag började bloggåret med att skåda i kristallkulan inför vad som komma skulle detta decennium. Kan konstatera att än så länge har jag nog varken haft rätt eller fel. T.ex. första punkten: Påven trillar av pinn i mitten av årtiondet. Tja, han lever fortfarande (i alla fall sist jag hörde något). Status quo. Och så fortsätter det i stort sett genom hela listan. Varken bu eller bä.

Något jag missade fullständigt var att Per Mases konverterade till Katolska Kyrkan eller att han skulle trilla av pinn (förlåt, "gå hem till Herren" borde det väl heta på en kyrklig b logg) redan detta första år.

Utöver det vet jag inte om jag tycker att det har hänt så mycket intressant alls i kyrksverige/-världen detta år. Fast jag kan ha missat en hel del, har vare sig lusläst de kristna tidningarna eller hängt på alla konferenser och andra kristna sammankomster under sommaren...

För mig mer personligen har det kanske hänt lite mer. Och bloggen har flera gånger fått stryka på foten. Läste UnderbaraClaras bloggtips om att man bör skriva något helst flera gånger om dagen. Själv har jag varit mer än nöjd om jag lyckats skriva något mer än en gång per vecka vissa perioder! Under hösten har jag istället mer eller mindre lagt ner Facebook. Saknar det inte särskilt mycket kan jag påstå. Tittade in under julhelgen och kunde bara konstatera att jag knappt ens minns hur man gör eller vad som var så spännande med det.

Yrkesmässigt blev jag färdig legitimerad apotekare i mars och fick snart ett semestervikariat på mitt praktikapotek. Efter sommaren blev jag tvungen att söka mig ny arbetsplats och har de sista tre månaderna jobbat som apotekschef på Apotek Hjärtat i Sveg. Tre fullspäckade månader med massor med nya saker att lära mig, nytt datasystem, nya kollegor, nya utmaningar, och så vidare. Vissa dagar känns det som om jag börjar få koll på något, andra dagar som om jag är fullständigt vilse i pannkakan. Nåja, det är ett vikariat, så nästa år måste jag återigen omvärdera var jag vill bo och vad jag vill göra. Vad är prioriterat och vad kan skjutas upp eller åt sidan. Den som lever får se.

God Jul

2010-12-24T21:48:00.002+01:00

Vill bara passa på så här på julaftons kväll att önska alla tillfälliga, nya och trogna bloggläsare - oavsett om ni har firat i dag eller i natt eller imorgon (eller någon annan dag eller inte alls) - en riktigt

God Jul och Glad Kristi Födelse Fest!

PS. Ett mer passande julkort kommer en annan dag. Nu ska jag återgå till att fira jul med familjen. DS.

Om Jesus bor i oss

2010-12-21T07:57:00.003+01:00

Hört i söndags i predikan (hur exakt citatet är låter jag vara osagt - med reservation för fel på minnet - men andemeningen är definitivt rätt):

Om Jesus bor inne i oss, hur kan då något yttre hindra oss från att ha gemenskap med Honom?

Stefan Swärd: Måste man bara plaska i ankdammar?

2010-12-18T08:01:00.006+01:00

Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.

Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?

Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!

Julevangeliet år 2010

2010-12-17T19:01:00.007+01:00

En vecka kvar till jul nu. Fått in rätta stämningen än? Här kommer annars två moderniserade versioner av julevangeliet som trillat in i min bloggläsare senaste dagarna. De bygger egentligen på samma idé båda två, men vad gör det - de är ju helcharmiga!

Snart är det jul gott folk!

Emanuel Karlstens tips:

Herregud & co:s tips:

Samtal: Jag möter Gud via hans klädnad

2010-12-16T07:13:00.003+01:00

Jag läser just nu "Samtal", en bok Peter Halldorf gav ut år 2002 med fyra samtal/dialoger/intervjuer som gjorts till tidskriften Pilgrim. I det första samtalet möts biskop emeritus Martin Lönnebo och karmelitbroder Wilfred Stinissen. Ämnet för samtalet är Bibeln och bibelläsning, men de berör även ekumeniken, varpå broder Wilfred säger något intressant:

Den tiden då man i katolska kyrkan föreställde sig att de icke-katolska kyrkorna skulle återvända till Rom, tror jag är förbi. Det behövs ingen kollektiv konversion, utan en växande gemenskap av systerkyrkor.

Visserligen har jag mött katoliker som sagt exakt så, men även ett stort gäng som säger precis tvärt om. Säkerligen fanns det delade meningar även för åtta år sedan, men frågan är om inte tvärtomsägarna har vuxit de senaste åren. Min magkänsla lutar åt det hållet. Fast det kan ju bero på att jag inte umgicks med så många katoliker i början av millenniet. Eller vad tror ni?

Längtar efter ljuset

2010-12-15T06:24:00.001+01:00

Nu längtar jag efter att midvintersolståndet ska passera och ljuset återkomma till Norrland. Är bra less på mörkret nu. Minns inte att jag upplevde det så här när jag bodde i Uppsala, men minns att jag reagerade på liknande vis förra året.

Jag är osäker på om det beror på att jag har bundna butikstider nu som gör att jag kommer till jobbet innan det blir ljust och går hem efter att det blivit mörkt igen. Under studietiden kunde vi ibland ha halvdagar och alltså hinna vara ute i dagsljuset på ett helt annat sätt.

Eller om det beror på att jag känner av att det är så mycket mörkare här i Norrland än vad det var i Uppsala.

Eller om det hänger ihop med att i Uppsala kunde jag gå runt och längta och säga "bara snön kommer, bara det blir advent och vi får tända alla ljusen så blir det lite lättare". Här har vi haft snö sedan länge och jag har adventsljusen uppe, men inte känns det som om det gör ett skvatt för ljuset. Men å andra sidan hänger ju längtan ihop med hopp och hoppet gör ju alltid livet lättare att leva.

Eller om det beror på något annat...

...eller en kombination av saker. Hur som helst är jag helt enkelt mer än less på mörkret nu. Jag vill ha ljus! NU!!

*****

PS. Känner när jag skriver detta att man säkerligen kan dra massor med teologiska paralleller kring detta, men jag menar det rent bokstavligt och världsligt talat. DS.

Sankta Lucia, vårt enda svenska helgon

2010-12-13T06:14:00.001+01:00

Lucia är en märklig svensk tradition. En blandning mellan en hyllning till en italiensk martyr och helgon från 200-talet, en tysk variant av julfirande (där "kristusbarnet" hade ett ljus på huvudet), en berättelse av Selma Lagerlöf, annandagens staffansfirande, de vise männen som följer stjärnan, tomtenissar och massor med ljus. Och saffransbröd och pepparkakor.

Ändå så älskar jag luciafirandet. Jag har väl alltid gillat Luciatraditionen, men min förälskelse exploderade i samband med att jag var i Taizé första gången och vi skulle presentera en svensk tradition. Många andra svenska traditioner är ganska fåniga: "Små grodorna" osv (åtminstone tyckte jag det när jag var 14-15 år). Lucia å andra stod för finstämd sång, ljus (även om effekten av ljusen inte riktigt är detsamma mitt på dagen i Frankrike i juli som en mörk decembermorgon i Sverige) och ett härligt budskap som jag kände att jag var stolt över.

Är det då rätt att kalla Lucia ett älskat svenskt helgon? Hon är ju inte etnisk svensk på samma sätt som den heliga Birgitta. Men i en omröstning dem emellan tror jag nog Lucia skulle vinna 9 gånger av 10. Så ja, jag tycker bestämt att hon intar en speciell plats i vår svenska folksjäl. Inte i den meningen att hon betraktas och firas som ett helgon på det sätt som katoliker och ortodoxa gör - trots att det är det hon ursprungligen är! Dock tror jag nog att de flesta svenskar känner till åtminstone något av bakgrundshistorien till firandet. Någon variant av martyrlegenden. Och att den berättelsen ofta får en plats i lite större (dvs i luciatåg där deltagarna är över dagis- och lågstadieålder) luciatåg.

Andlig avundsjuka

2010-12-10T20:50:00.001+01:00

"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".

Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet. Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!

Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...

Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!

Herr Sebaot

2010-12-08T06:51:00.003+01:00

Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".

Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".

Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...

Dags att uppdatera trosbekännelsen?

2010-12-07T07:10:00.004+01:00

Detta inlägg är inte seriöst menat. Det är ironiskt. Men jag tycker ändå att det är tillräckligt tänkvärt för att skriva inlägget. Och ja, jag är medveten om att jag har "klippt ihop" den niceanska och den apostoliska trosbekännelsen, men det blir mest effektfullt så, så vill du protestera så får du hitta på något bättre argument än "så får man inte göra/säga".

*****

Vi tror på [...]
en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka,
de heligas samfund, [...]

Ärligt talat, det har inte sett ut så - med en enda kyrka - på över 1500 år, så varför fortsätter vi upprepa oss som papegojor varje gång vi ber trosbekännelsen? Är det inte dags att uppdatera den snart? Till något i stil med:

Vi tror på [...]
några dussin olika apostoliska (och i viss mån nationella) kyrkor,
samt de övriga heliga fria samfunden, [...]

Ett hopp jag inte begriper

2010-12-06T07:43:00.003+01:00

En kompis som sjöng i Första Advents-kören hade tagit med sig två okristna kompisar till kyrkan häromveckan. På det hela taget tror jag de tyckte det var en ganska trevlig gudstjänst, men de var rätt förbryllade över förbönen. Vad vi bad för. Varför be så mycket för det som ligger oss geografiskt och känslomässigt nära när det finns människor som lider så oerhört mycket mer på andra håll i världen? Och detta öppnade så klart upp diskussionen "Om Gud är god, varför tillåter Han så mycket lidande?".

Själv har jag inget bra svar på frågan. Visst har jag hört olika förklaringsmodeller genom tiderna, men antingen är jag väldigt dålig på att memorera och förklara dem, eller så är de lika ihåliga som det känns när jag försöker ge ord för dem i min tur. Nej, det enda svaret jag har på frågan själv är nog:

Hellre ett hopp om en god Gud som kan gripa in, även om Han inte alltid gör det, än ett hopplöst mörker där varje människa är utlämnad till enbart sig själv (och andra människors nyckfulla godhet).

Att välja rätt själavårdare

2010-12-03T07:11:00.000+01:00

"Den som väljer sig själv till själavårdare väljer en idiot"

Tänkvärt citat från en kompis (som ursprungligen hört det i en predikan). Fast jag gör nog det väldigt ofta ändå. Väljer mig själv som själavårdare alltså. Mig själv med hjälp av diverse böcker som tilltalar mig. Som om det skulle göra valet så mycket smartare...

Samtidigt har jag just nu ett exempel i min nära bekantskap som kanske lyssnat lite väl mycket på vad en människa hon känt stort förtroende för tycker och tänker och glömt bort att tänka på vad hon själv egentligen tycker och tänker. Det är inget bättre alternativ det!

Dagen: ”Regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest”

2010-12-02T06:36:00.001+01:00

Dagen berättar om en konferens som församlingen Arken i Kungsängen, Stockholm har haft för kristen vårdpersonal på temat "Vårda hela människan". Nu vet jag inte hur representativ och heltäckande artikeln är, men de väljer att lyfta fram ett citat redan i rubriken som även jag fastnade för i själva artikeln:

"regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest och fysiska stressymptom"

/Psykiatriker Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, överläkare i ungdomspsykiatri

Tycker det är intressant att hon inte bara säger "bön" eller ens "regelbunden bön" utan att hon även lägger till "disciplinerad" också. För det är väl det alla andliga vägledare ständigt försöker lära ut. "Be inte bara när du känner för det". Bön kräver disciplin. Och regelbundenhet. Visst kan spontana böner vara nog så bra, men i längden tror jag nog det krävs både regelbundenhet och disciplin.

Nu är jag varken bäst på regelbundenhet eller disciplin, trots att jag gärna tar hjälp av tidebönerna. Tidebönerna som just är byggda för att underlätta disciplin och regelbundenhet. Men just nu har jag varit väldig dålig tidebedjare sedan ett tag tillbaka. Noll disciplin.

Å andra sidan föder inte för många krav på mig själv inte en starkare tro heller. Det krävs en balansgång. Misslyckandet får inte bli mer än vad det är. Regelbundenhet får inte bli ett tvång som kväver och bakbinder. Ja, alltför hård disciplin kan i sig skapa ångest hos en människa. Spontanitet och lust måste få finnas, både när det gäller livet i stort och - kanske i synnerhet - när det gäller tro.

RF: Earthly Status

2010-12-01T06:34:00.001+01:00

Har allt?

2010-11-30T06:25:00.000+01:00

Börjar du känna av julklappshetsen än? Har du också funderat på vad du ska ge till tant Märta och faster Karin, för att inte tala om lillebrorsan!? Leta inte längre! Damernas dassbok har svaret!

- Vad ger man till den som har allt?
- Antibiotika...

ÖP: Invandrarna som bygger Sverige

2010-11-29T07:16:00.000+01:00

Klistrar kort och gott in hela Östersundspostens ledare från i lördags 27 november:

Invandrarnas betydelse är underskattad i svensk historia. Det bidrar till att de underskattas i samtidsdebatten och framtidsperspektivet.

Läroböckerna för högstadium och gymnasium missar att ta upp denna viktiga faktor i svensk samhällsutveckling under 1 000 år. Trots att de två ledande läromedelsförlagen också är företag som grundats av två invandrare; Albert Bonnier och C.W.K Gleerup.
Detta och en lång rad andra exempel på hur de ledande verksamheterna och industrierna i vårt land byggts med impulser utifrån, belyser Anders Johnson i sin läsvärda bok ”Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige”.

Det hela är en positiv injektion i den politiska debatten, den som handlar om invandring, arbetskraftsförsörjning och befolkningskris.

Högaktuellt för länet som ständigt brottas med sitt glesbeboddhetshandikapp och där en oönskad misstänksamhet mot det som är nytt och annorlunda i bland tar sig uttryck. Det är dock en villfarelse att Jämtland och Härjedalen är de enda att ha problem med en åldrande befolkning och för få arbetstagare att träda in där det behövs – för att göra jobbet och bygga samhällsekonomin.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna. Vad ska få dem att trivas här? Det räcker inte med plats, det måste också finnas hjärterum. Attityderna spelar en avgörande roll.

Därför är Johnsons bok ett mycket välkommet komplement till den svenska historieskrivningen. Den främlingsskeptiska och okunniga uppfattningen om att Sverige tack vare råvaruresurserna och svenskarnas egna initiativ och förträfflighet byggt ett rikt, starkt och tryggt land är en villfarelse det med. Den som argumenterar så bör läsa på, och varför inte börja med nämnda bok.

Det svenska näringslivet eller staten hade nog inte varit mycket att hänga i julgranen om det inte vore för den kompetens, de kontakter, det kapital och den kreativitet som invandrade också fört med sig från andra håll i världen under de senaste tusen åren. Tyskarna, vallonerna, holländarna, fransmännen, britterna, judarna, italienarna, norrmännen ...

Listan kan göras riktigt lång. De invandrade har stort bidragit till att ge råvaruresurserna ett värde vilket byggt den välfärd som vi gärna kännetecknar som den typiskt svenska.

Med kunskap om den näringslivshistorien förstår vi varför Sverige i fortsättningen måste förbli öppet, tolerant och internationellt. Invandringsdebatten handlar om historien – men allra mest om framtiden.

Förhoppningsvis får många ta del av berättelsen om invandrarna som byggde Sverige. På måndag finns även chansen att ta del av frågeställningarna på länsbiblioteket där Anders Johnson själv medverkar.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna.
Signerat Anna Stjernström

Verkar vara en helt klart spännande bok det där!

Glad Första Advent

2010-11-28T09:19:00.004+01:00

...och Gott Nytt Kyrkoår! Själv var jag och investerade i en oerhört söt adventsljusstake från Guldfynd (se bild ovan eller deras julkatalog s. 31).

Trasig rosenkrans

2010-11-25T06:47:00.002+01:00

Först hade jag bara tänkt att skicka detta på mail direkt till Teija. Tänkte att det kunde vara kul för henne att se vad som hände med hennes gåvor som hon skickat ut. Men sen tänkte jag att det nog ändå var bättre att lägga ut det direkt på bloggen, för att visa att jag lever upp till bloggens vacklande devis...

*****

I december för två år sedan ordnade Teija en jultävling på bloggen, en tävling som jag lyckades vinna på något höger och vänster...

Priset var en rosenkrans från hennes webbshop (numera nedlagd) och ett helgonarmband. Var armbandet har tagit vägen är jag lite osäker på (sånt händer när jag flyttar), men rosenkransen har jag släpat runt på i min väska. Som någon annan skyddsamulett... *hum, hum*

Nu har dock en länk i kedjan gått av. Mellan sista dekaden och "fästet"(?). Så jag har ett "rosensnöre" istället för en sluten krans. Frågan blir nu om jag ska berömma mig för att jag "alltid" har den med mig, eller om jag ska skämmas för hur dåligt jag behandlar den. Men jag har använt den som stöd i bönen, även om jag långtifrån alltid har bett rosenkransen med den, så värre kunde det ha varit. Den har fyllt sitt syfte.

Nästa fråga blir nu om jag ska laga den, ha kvar den som "snöre" eller om jag ska slänga den (och i så fall om jag ska köpa en ny istället?)...

Nederstigen till dödsriket

2010-11-24T06:34:00.001+01:00

När det gäller ekumenik och kristen enhet så håller jag gärna fram trosbekännelsen - främst den niceanska, men även den apostoliska - som "minsta gemensamma nämnare". Jag tycker personligen att det är en väldigt vettig avgränsning. Ja, nästintill den enda vettiga hållningen. Den som säger sitt amen när man har kommit till slutet, ja henne/honom är jag redan överens om de centrala punkterna i kristen tro, hur kan vi då låta perifera frågor hindra oss att ha gemenskap med varandra?!

Trosbekännelsen är förvisso långtifrån oomstridd. Den är formulerad i en historisk kontext, dvs hade den skrivits idag hade det kanske varit andra formuleringar som fastställts, det är jag medveten om. Och på senare år har t.ex. KG Hammar orsakat stora rubriker i kristen press genom att tvivla på jungfrufödseln. Och på sätt och vis kan jag hålla med honom genom att vilja ifrågasätta vissa rader ibland.

Ett annat exempel är raden i den apostoliska trosbekännelsen som lyder: "nederstigen till dödsriket", och som helt saknas i den niceanska. Vill jag vara drastisk så kan jag nästan gå så långt som till att jag stör mig på den. Jag har inga problem med att tro på vare sig korsfästelsen eller uppståndelsen (även om jag inte påstår att jag tillfullo förstår konsekvenserna), men detta med ett dödsrike där människor är medvetna... Nej, för mig är det något som inte klingar rätt. Det eviga livet är en gåva från Gud till de som tror. Hur kan det då finnas ett dödsrike (och sen även ett evigt liv i helvetet för de fördömda)? Jag får inte det att gå ihop! Men ändå, samtidigt... Ja, samtidigt tyder många texter i Bibeln på att det finns ett dödsrike. Ett medvetande efter döden. Nej, jag begriper inte detta!

Men ändå... Att välja ut vad jag ska tro på och inte blir ju inte heller rätt. Och vad är det för mening med att lyfta fram trosbekännelsen som "minsta gemensamma nämnare" om jag inte själv säger mitt "Amen" till den? Då är ju inte heller jag med på tåget. Inte heller jag är kristen. Och att ursäkta mig med att "ja, men det står ju bara i den apostoliska trosbekännelsen, inte i den niceanska, alltså är det inte lika viktigt" är bara självbedrägeri. Ett försök att plocka russinen ur kakan. Inte ett dugg bättre än Jehovas Vittnen som inte tror på en Treenig Gud eller KG Hammar som inte tror på jungfrufödseln...

Herre jag vill tro, hjälp min otro!

500 inlägg

2010-11-23T06:17:00.001+01:00

500 inlägg. Bloggen firar idag så många inlägg. Det är ganska imponerande om jag får säga det själv. 500 inlägg! På 2 år och 7,5 månader. Wow!

500 inlägg. Det trodde jag nog inte helt ärligt när jag började blogga. Även om jag på sätt och vis egentligen borde ha gjort det i och med att jag ändå satsade långsiktigt. Jag övergick från att skriva dagbok med massor av den här typen av funderingar för mig själv till att blogga för mig själv i dialog med dig. En förhoppning om att dialogen skulle föra mig framåt istället för att bara gå runt, runt i mina egna tankar hela tiden.

500 inlägg. Det har varit perioder av inspiration och perioder av nedgång, det har varit perioder när jag bloggat i det närmaste dagligen och andra perioder när jag inte har haft tid att varken blogga så ofta som jag velat eller hunnit svara på alla kommentarer jag har fått. Jag har fått nya läsare och lärt känna nya människor. Andra har säkert både kommit och försvunnit. Sånt är internets villkor.

500 inlägg. Intresset är flyktigt. Ofta dyker det upp något intressantare eller någon mer välformulerad. Mina tankar idag är gårdagens tankar för någon annan. Mina frågor är fullständigt irrelevanta för den som brinner för något annat. Min bloggblandning blir en rörig sörja för en tredje. Ja, alla varianter finns säkert. Jag bryr mig inte så mycket. Jag är själv likadan mot andra bloggare. Mot andra internetsidor. Man kan inte hänga med och vara uppdaterad överallt jämnt och ständigt! Att sålla och prioritera är en del av internets villkor som sagt var.

500 inlägg. Har de tillfört något till internet? Säkerligen inte. Som Leonardo DaVinci(?) sa: "Det föds en ny tanke vart 300-ade år". Mina tankar, mina reflektioner, mina frågor är inte nya för mänskligheten. Men de är mina. Och för mig har bloggen betytt mycket. För via bloggen har jag lärt känna alla er via kommentarer och era bloggar. Och det har fått mig att växa och tänka nya tankar.

500 inlägg... Nå, vad säger ni: Ska jag satsa på ytterligare 500 inlägg? Eller är det dags att låta intresset vandra vidare till någon nyare, någon intressantare läsning...?

Vänligen
Johanna G.

*****

PS. Jag är lite nyfiken: Vilket av alla dessa inlägg har ni tyckt varit bäst? Roligast? Gett störst avtryck i ert eget liv? Eller på något annat sätt berört er på något särskilt sätt? DS.

Herregud & co: Den helige Andens väg

2010-11-22T07:02:00.001+01:00

Till alla mina katolska läsare skickar jag denna blogpost som trillade in i min bloggläsare häromdagen och som fick mig att tänka på er när jag såg och läste den:

*****

Var hittar man den helige Andens väg om inte i Vatikanen? Undrar om det är i dubbel bemärkelse...?

*****

Länken till ursprungligt blogginlägg här.

SR: Därför är mörk choklad bra

2010-11-21T15:32:00.004+01:00

Vem har sagt att alla nyheter är dåliga och inga nyheter är bra nyheter? De borde läsa denna nyhet från Sveriges Radios Eko från den 10 november om varför mörk choklad är bra. Ett litet tips så här i novembermörkret. Annars fungerar säkert skidåkning (snön gör novembermörkret mycket ljusare) också bra. Eller både och för all del! Kost och motion ni vet.

60 % av dagen

2010-11-16T07:09:00.003+01:00

Tittade på "Fråga Doktorn" igår på TV. Där diskuterade de någon undersökning(?) som visade att majoriteten(?) av svenskarna satt ner mer än 60 % av dagen. Vi sitter på jobbet, vi sitter vid dator, vi sitter i TV-soffan, vi sitter...

Att sitta stilla så mycket ger dålig cirkulation i kroppen. Och allt detta sittande är minst lika skyldigt till diabetes, högt blodtryck, med mera som dålig kost och bristfällig motion. Ja, det är så pass illa att allt detta sittande i det närmaste kan omintetgöra gympass, löprundor, simhallsbesök, osv.

Jag vet inte vad jag ska bli mest förskräckt över: 1) Att vi som folk sitter stilla så mycket, 2) att sittandet är så pass förknippat med ohälsa som det tycks vara, eller 3) att det känns som en stor risk att jag nog sitter ner mer än 60 % av min vakna tid, trots att jag tycker att jag har ett arbete som innebär att jag står upp stor del av tiden...

Jesus är jämte

2010-11-12T15:15:00.002+01:00

Carl-Erik Sahlberg, präst i Sankta Clara Kyrka i Stockholm, var inbjuden till EFS i Jämtland och Härjedalens Allahelgonamöte i Östersund förra helgen. Och då Carl-Erik själv är jämte (om än att han reserverade sig mot uttrycket surjämte), född och uppvuxen i Jämtland-Härjedalen så berättade han en liten anekdot från en annan gång han hade varit ute och rest och presenterat sig som jämte, varefter en man hade kommit fram efteråt och sagt att "Jesus är också jämte".

Något förbryllad hade då Carl-Erik undrat hur mannen menade. Även om han inte skulle påstå att han kunde allt i hela bibeln utan och innan, så var han ändå inne på sin åttonde bibel och ansåg sig ha hyfsat bra koll på vad som stod där. Och aldrig hade han läst att Jesus var jämte!

"Jo" svarade mannen "Jesus är jämte mig och jämte dig"...

*****

Du kan lyssna på predikan här.
Wikipedia skriver mer om Carl-Erik Sahlberg här.

Dagen: Steg mot enhet

2010-11-11T17:08:00.000+01:00

Dagens reportage från Pilgrims Höstmöte på Bjärka-Säby har av tidningen fått rubriken "Höstmötet vill vara lite festivalliknande". Enligt mig hade det vunnit alla gånger på att utnyttja "Steg mot enhet" (som nu bara används som "kapitelrubrik" - eller vad det kan tänkas heta på tidningsspråk - en bit ner i artikeln). Men låt inte en knäpp rubriksättning avskräcka er från att läsa. "Kyrkan är inte trång, den har en enorm rymd" som Joel Halldorf säger!

Kepsfrågan och själavårdsfrågan

2010-11-10T17:56:00.002+01:00

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:

Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?

Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.

Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

Stolthet och arrogans

2010-11-09T21:02:00.005+01:00

Till och från kan jag reta upp mig rejält på andra bloggare. Inte så mycket på vad de skriver, utan på hur de skriver det. Eller ja, ibland blir jag uppretad och slutar följa bloggen (i alla fall om det händer tillräckligt ofta så att det slår ut det "braiga" med bloggen), men oftare blir jag mer ledsen och bedrövad. (Gör jag också er ledsna och bedrövad ibland?). Att vi inte ser vad vi gör mot varandra! (Förlåt!). Skillnaden kan vara så hårfin mellan stolthet och arrogans.

Det som en person skriver med stolthet över den egna traditionen, utifrån en djup frid med den egna kyrkosamfundet trots brister och mänsklig dubbelhet, kan bli något av de vackraste vittnesbörden om kristen tro på nätet, det kan hos den arroganta bli till något ful och skamligt Något som väcker obehag, något jag bestämt vill ta avstånd ifrån.

Det som en skriver om en annan kyrka med sorg och bedrövelse, blir hos någon annan till skadeglädje och andas "titta här hur dåliga och vilsegångna ni är" och "hur förträffligt rättfärdig min egen kyrka är". Ibland skriver de det till och med rakt ut, men ofta framförs det inlindat bakom masker av "bedrövelse".

Men jag vet inte. Kanske är det jag som överreagerar. Tolkar in saker som den andra aldrig menade. Och så vacklar jag fram och tillbaka mellan att vilja tro gott om folk, för att i nästa stund döma dem som arroganta, självgoda och allmänt osympatiska, och så tillbaka till att ursäkta dåligt beteende med att "kanske var det inte så hon/han menade egentligen"...

Ordlek

2010-11-04T21:02:00.001+01:00

Lat: "Dominus vobiscum" = Herren vare med er
Tyska: "Dominus wo bist Du" = Herre, var är du?

Sv: Varde ljus!
Sv: Var det ljus?

Blogg utan punkt...: Syndaprioritering inom kyrkan

2010-10-31T08:26:00.003+01:00

Länkar bara vidare till ett inlägg av Samuel Varg Thunberg väl värt att läsa. Kunde inte ha sagt det bättre själv!

http://www.trolleritider.se/blogg/2010/10/08/syndaprioritering-inom-kyrkan/

Vad väntar du på? Klicka på länken och läs själva.

Är Kyrkan Anden?

2010-10-28T18:18:00.000+02:00

Och på den heliga Ande
En helig allmännerlig kyrka

Trosbekännelsens ord förbryllar mig. Medan första och andra artikeln i trosbekännelsen behandlar Gud Fader och Jesus Kristus så är det som om den Heliga Ande bara får en rad och mer energi läggs på bekännelsen till Kyrkan. Som om trosbekännelsen snarare har fyra artiklar än tre. Som om Gud vore "fyraenig" snarare än treenig.

De heligas samfund
Syndernas förlåtelse
De dödas uppståndelse
Och ett evigt liv

Eller är det verkligen så givet att vi "lämnar" den Heliga Ande bara för att vi pratar om - bekänner - kyrkan och de heligas samfund? Fortsättning om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och evigt liv är ju absolut något som enbart Gud kan ge oss. Något som den Helige Ande förmedlar till oss. I oss.

Så kanske är det snarare mitt protestantiska tankemönster som säger att Kyrkan inte kan ett uttryck för Anden än tvärt om? För om Kyrkan är det främsta uttrycket för den Helige Ande så ligger vår splittrade kyrkosyn riktigt illa till. "De heligas samfund" går ju jättebra att se som en andlig kyrka, en "mänsklig" gemenskap snarare än byråkratiska, organisatoriska detaljer.

Självgoda bloggare

2010-10-27T21:50:00.004+02:00

För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara.

Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.

Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?

SvD: Berglin 2010-10-24

2010-10-25T22:15:00.001+02:00

Rögle kloster: Julbrev 2009

2010-10-24T10:55:00.002+02:00

Saxar ett citat ur Rögle klosters julbrev från 2009:

Någon sa "Hur kan det komma sig att Gud är överallt och vi alltid är någon annanstans?" /Syster Marie-Nicole

Storstadsbarometern: Unga prioriterar tryggt vardagsliv framöver

2010-10-17T09:49:00.006+02:00

Fick tips av en annan bloggare om Storstadsbarometerns trendspaning ger för slutsatser om vad folk kommer välja och prioritera i framtiden. Precis som med gårdagens tips känns det rätt härligt att tänka sig att framtidssamhället kommer att sänka tempot och tänka lite mer kollektivt, lite mer grönt, lite lantigare, lite närmare, lite mer lagom och prioritera att trivas mer än 90-talets ego- och shoppinghets.

Bilden är från Storstadsbaromenterns blogg.

Underbara Clara: En liten stund att vara med mig själv

2010-10-16T10:52:00.006+02:00

Underbara Clara skriver om en liten stund att vara med sig själv. Och hon beskriver det så härligt! Inte bara att vara ensam med sig själv i brist på sällskap, utan just att ta vara på stunden. Detta är något jag skulle vilja unna alla människor. Kanske inte just klockan fem på morgonen - även om jag själv kan tycka det är helt underbart att vara uppe i ottan ibland (men bara ibland!) - men nångång varje dag. Eller åtminstone varje vecka.

Så unna dig i dag en liten stund med dig själv. Och sedan en liten stund med Jesus.

Bilden är från Underbara Claras ovan nämnda (och länkade) inlägg.

*****

Psalm 207:

En liten stund med Jesus
Text: Anne Louise Ashley-Greenstreet, Lina Sandell-Berg
Musik: Oscar Ahnfeld

1.
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

2.
En liten stund med Jesus,
och hjärtats oro flyr
och blicken vänder åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås,
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.

3.
En liten stund med Jesus,
vad kraft den har med sig,
vad lust den ger att vandra
på Herrens viljas stig,
vad mod den ger att leva
och lida för hans namn
i ljuvlig försmak redan
av vila i hans famn!

4.
Så giv mig, käre Herre,
ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus
i själens tysta vrå!
Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
en evighet med Jesus
och allt, ja, allt är gott!

Nobelpriskemi

2010-10-10T08:05:00.000+02:00

Förra året uppmärksammade jag nobelpriset i medicin och fysiologi på grund av att det tilldelades den upptäckt som jag försökt skriva mitt specialarbete i gymnasiet om. I år vill jag uppmärksamma nobelpriset i kemi lite extra för det ges till en typ av reaktion som jag har använt mig av inte minst under mitt examensarbete på apotekarprogrammet.

Jag gjorde ett laborativt examensarbete där jag tog fram ett antal olika potentiella läkemedelskandidater mot hepatit C-viruset. Ett steg i mitt exjobb var en "Suzuki-Miyaura-reaktion", namngiven efter årets pristagare Akira Suzuki samt Norio Miyaura, enligt den generella reaktionsmekanismen ovan, där:

R, R' = "Resten av molekylen"
X = Halogen, i mitt fall en bromid
Pd = Palladium (grundämne)
L, Y = Ligand, dvs en typ av hjälpgrupp
B = Bor (grundämne)

Tycker ni det verkar vara avancerat? Nej, egentligen inte. Inte för mig som bara behöver tillämpa deras forskning i alla fall. Det jag gjorde var att "pytsa i" de två molekylerna (R-X och R'-BY2) som jag ville binda ihop (R-R'), pytsa i lagom mängd Palladium (PdL2) och lite bas för att få fart på reaktionen och sen köra allt i en mikrovågsugn (som ser lite annorlunda ut än den man värmer maten i, men som fungerar på samma sätt i princip) 15 min, och vips så var det färdigt! Härligt! Storslagen kemi behöver inte vara mer avancerad än så att använda - och det är en av orsakerna till att det är så storslaget!

Religionsdialog: Biskop Antje besöker

2010-10-09T07:41:00.002+02:00

Vill bara dela med mig av några citat från biskop Antje Jackelén som Helene Sturefelt publicerade på sin blogg för ett tag sedan om vad kyrkan kan vara och betyda för människor. Somliga kanske kommer att klaga på att det skulle kunna ha sagts av vem som helst, att det inte nämner vare sig Gud Fader, Jesus Kristus eller den Heliga Ande vid namn (bortsett från introduktionen till det andra citatet), eller något annat religiöst. Och visst kan kritiken kanske vara berättigad, men i samband med så här lösryckta citat är det svårt att avgöra. För den som vill läsa mer om själva samtalet och tankar kring visionen rekommenderas att läsa det länkade inlägget ovan.

Bottna i nåden, skapa i världen.

Och tre meningar som tar sats i treenigheten. Först Anden ("jag tror det är bättre att starta där än i Skapelsen, man fastnar lätt i teorier"), sedan Sonen och tillslut Fadern:
- Inspirera lärande och samlas kring hoppet, ...
- ... med dopet som grund...
- ... för att möta livets och världens utmaningar!

För ärligt talat, jag tycker det är en väldigt fin vision om vad kyrkan kan betyda för enskilda och grupper av människor. Men somliga har ju utnämnt mig till relativist också...

Som en frestelse

2010-10-08T07:04:00.002+02:00

Att använda snooze-knappen på väckarklockan är som att falla för en frestelse.

Det verkar väldigt underbart - precis vad jag behöver! - för stunden...
...men ger ingen varaktig tillfredsställelse i längden.
Båda tyder på dålig självdiciplin...
...åtminstone sett utifrån (dvs av en som inte kämpar med samma problem)!
Och halva dagen går åt att göra ingenting...
...så att jag orkar sitta uppe långt in på natten och göra ingenting då heller...
...vilket gör att jag inte orkar gå upp när väckarklockan ringer morgon efter...
...utan återigen förfaller till snoozandet.

Tack till Mackan som tipsade om cartoonen.

Har du lett i dag?

2010-10-07T07:34:00.000+02:00

Sabbatsåret

2010-10-06T07:40:00.003+02:00

Apropå inlägget om frid: De flesta människor tror jag skulle har koll på att det inom judendomen finns ett påbud att fira sabbaten - vilodagen. Kanske inte direkt så att de skulle veta precis vad det innebär, men nog skulle de flesta kunna koppla ihop det med att det är ett av de tio budorden. Men som sagt var vad de sedan lägger in i begreppet och hur det överensstämmer med sanningen kan ju diskuteras. Som jag förstår sabbaten så innebär det kort och gott att avstå från allt arbete man gör till vardags och istället gå i synagogan (eller i kyrkan om man är kristen), fira gudstjänst och studera Guds ord. Att vila den sjunde dagen på grund av att Gud vilade den sjunde dagen vid skapelsen.

Vad jag skulle tro är betydligt mindre känt är uppmaningen att fira sabbatsåret:

3 Mos 25:1-7
Herren talade till Mose på Sinaiberget:
Säg till israeliterna: När ni kommer in i landet som jag ger er, skall landet fira Herrens sabbat. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skall du beskära dina vinstockar och bärga skörden. Men det sjunde året skall landet ha en sabbatsvila, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära dina vinstockar. Vad som växer upp av spillsäden efter skörden skall du inte skörda, och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar skall du inte plocka. Det skall vara ett år av sabbatsvila för landet. Vad landet självt kan frambringa under denna sabbat skall vara mat åt dig, din slav och slavinna, din daglönare och den som tillfälligt bor hos dig, alla som är hos dig. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skall också äta av vad landet kan ge.

Att vart sjunde år låta åkrarna ligga i träda och istället fokusera ett helt år på att studera Bibeln...

Spontant tycker jag att denna tanke är väldigt sympatisk. Delvis för att människor längtar efter vila, men även för att man utvecklas - mognar - tillräckligt mycket under sju år för att ställa andra frågor. Man glömmer alldeles för mycket för att säga att det inte behövs en uppfräshning av kunskaperna efter sju år. Visst, det är idealiskt men antagligen mycket svårt att genomföra i praktiken för de flesta.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, nu i höst är det sju år sedan jag slutade bibelskolan på Bjärka. Så skulle jag följa Guds ord så skulle det nu vara dags för mig att ta ett sabbatsår igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite fånigt med de människor som läser bibelskola gång på gång. "Kom igen! Man måste leva livet också, inte bara läsa om det!" Men vad handlar sabbatsåret om, om inte just precis att läsa "bibelskola" gång på gång på gång...

5 Mos 6:4-9

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Men inte lär det bli något sabbatsår för mig inte. Nej, jag blev i våras klar med mina apotekarstudier, så nu ska jag jobba och ha nytta av allt jag har lärt mig. Omsätta teori i praktik. Gud får nog lov vänta ett - eller flera - år till innan jag kan fundera på att ta sabbatsår igen...

Gudomlig omsorg eller mänsklig logik?

2010-10-05T07:36:00.001+02:00

Det finns många frågor inom religionen som kan föras tillbaka till "Vad är gudomlig omsorg och vad är mänsklig logik som getts religiösa förtecken?". För att ta två konkreta exempel:

Exempel 1:

Att det inom judendomen (och islam) är förbjudet att äta griskött gissar jag är välbekant för de flesta. Orsaken bakom detta är självklart att det står i GT att gris är "orent". Men varför är griskött orent? Är för att grisar är oandligare än fåren? Är det för att grisar är "närmare släkt" med människan än vad kossorna är? Är det för att grisar är allätare medan får och kor är vegetarianer? Eller är det så som den "inomvärldsliga förklaringen" skulle uttrycka det: griskött håller sig sämre än till exempel får- och nötkött. Alltså var det större risk att bli sjuk av att äta griskött innan kyl och frys var uppfunna.

Exempel 2:

En som har ont om pengar ber Gud om hjälp med mat för dagen. Några vänner vet om att hon/han har problem med pengar och köper helt sonika två kassar med mat åt henne/honom. Den kristne tolkar det som Guds omsorg, den sekulariserade ser mänsklig omtanke.

Båda exemplen kan ges en "kristen" och en "sekulär" tolkning. Det är lite som med "Jesus visar sig i Sollentuna": samma "fläck" kan ges väldigt olika betydelser om man tolkar det med "trons ögon" eller bara ser det "inomvärldsligt".

För mig behöver egentligen inte tolkningarna spelas ut mot varandra. Måste jag välja så skulle jag säga att jag prioriterar den kristna tolkningen, men ser inte den sekulära tolkningen som osann bara för det. Klart att troende människor kan tolka att när griskött blir dåligt gång på gång måste det vara ett tecken från Gud på att det är orent. Jag har hört om många underligare och betydligt mer långsökta tecken som kristna har bett om och tolkat som en fingervisning om Guds vilja i specifika frågor! Och det är klart att Gud kan väcka medlidande hos människor för bröder och systrar i nöd och få dem att agera utifrån det snarare än att skicka eldskrift på väggen varje gång Han vill att vi hjälper varandra. Eller vad säger ni?

"För den som tror så samverkar [alla tolkningar] till det bästa!"

Kanelbullens dag

2010-10-04T07:38:00.003+02:00

Kanelbullens dag? Är det verkligen något att uppmärksamma? Är det inte bara ett kommersiellt jippo som fötts av marknadskrafterna för att få oss att lägga massor med pengar på att (ärligt talat!) köpa ohälsosamma bullar.

Å andra sidan kan man se det som Hembakningsrådet skriver på den officiella hemsidan:

Dagen instiftades av Hembakningsrådet, för att vi ville fira vårt fyrtioårsjubileum. Syftet var att hylla vår hembakartradition genom att lyfta fram ett traditionellt och älskat bakverk. Och att skapa en tradition som alla kan delta i.

Nu finns det förvisso också kommersiella krafter (Nordic Sugar, en sockerproducent) bakom hembakningsrådet enligt wikipedia, men å andra sidan - vad finns det inte kommersiella krafter bakom i dessa dagar?

Oavsett kommersiella krafter eller ej så är kanelbullar gott! Men får jag välja själv så äter jag hellre hembakta istället för färdiga från affären. Tyvärr blir det nog bara köpebullar för mig i dag. Om jag inte orkar göra en insats efter jobbet förstås...

En fridsknarkares bekännelse

2010-10-03T07:34:00.001+02:00

Vad söker jag inom kristendomen? Vad finner jag?

Den första frågan är lättare att besvara än den andra, även om svaret inte blir fullständigt. Jag söker frid. Många blir religiösa i sökande av svar på "livets stora frågor". I jakten på "meningen med livet". Jag har aldrig bekymrat mig så mycket om sådant. Kanske är jag sekulariserad, men i någon mån tror jag även att det religiösa livet har den mening som vi ger det. Den mening som skapas av att vi lär oss av våra erfarenheter och därmed kan hjälpa andra i liknande situationer. Allt som sker är inte förutbestämt. Allt är inte något blint, tomt öde. Ett kristet liv kan vara gott, men kan också innebära lidande, precis som det kan gå hedningen och ateisten både gott och ont här i livet. Vad som utgör ett gott kristet liv ligger för mig mer i svaret på frågan "Vad gör jag med det jag har fått", än jagande efter gudsbevis och bönesvar.

Även den andra frågan kan jag besvara med "frid", även om det svaret blir än mer ofullständigt. Jag finner frid i bönen och i tron många gånger. Få saker kan sänka puls och stress så snabbt och effektivt som "Fader vår/Vår Fader", "Bara i Dig, min Gud" eller (ur completorium) "I frid vill jag lägga mig ner".

Men är inte allt detta bara en "religiösare" variant av "dra tre djupa andetag" som rekommenderas i så många stresshanteringskurser? Absolut! Men finns det något ont i det? Människor långt före mig har sökt tröst och styrka i ritualer, så varför inte söka frid i en religiös ritual? Är det något fel med det? Felet - det som man kan (och bör?) argumentera mot - är att jag i så fall finner friden i själva ritualen som sådan, inte i Gud, inte i tron. Men ska jag då sluta be när jag är stressad eller orolig bara för att jag inte ska finna frid i själva ritualen? Men då känns det ju absolut som om jag försöker finna frid i mig själv snarare än hos Jesus överhuvudtaget, så det blir det ju inget bättre av!

Eller ska jag sluta söka friden för egen räkning? Passivt acceptera vad än livet serverar mig? Ta emot var dag och stund ur Guds hand? Kanske skulle det kunna ses som ett tecken på en mognare tro, en tro som söker andras väl mer än mitt, en tro som söker omvändelse mer än känslor, men samtidigt så skulle jag känna det som att förpassa Gud till något avlägset väsen som varken kan eller vill påverka vår vardag. Å andra sidan, läs till exempel Teija som återberättar en liknelse av Lilla Therese om ett barn som försöker ta sig upp för en trappa.

Friden kanske inte är målet för min tro. Men det är en väldigt trevlig konsekvens!

Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. /St Augustinus

Tips: Andens folk av Peter Halldorf

2010-10-02T07:45:00.001+02:00

Kan inte låta bli att tipsa om ett tips jag själv sprang på hos Markus Wallgren häromdagen: Ladda helt gratis - och helt lagligt - hem Peter Halldorfs bok "Andens folk" som ljudbok (och det är Peter själv som läser) med flera böcker och skrifter från Stiftelsen Bibelskolan.com!

Om du som jag har svårt att lyssna koncentrerat på ljudböcker utan att bli rastlös så har jag upptäckt att det fungerar alldeles förträffligt att roa sig med under långa buss- och tågresor. Eller medan man stickar. Men försök inte göra det medan du diskar - som somliga försöker påstå går så bra - halva boken försvinner bort i vattensuset och porslinskrammel!

Psalm: Jag vill ge Dig, o Herre, min lovsång

2010-10-01T07:35:00.002+02:00

Svenska Psalmboken 702/Sånger och psalmer 336

1.
Jag vill ge Dig o Herre min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord,
för Din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott Du gjort.

Ref:
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

2.
Ingen annan är värd att besjungas,
endast Du Herre äger min sång,
och i himmelens gyllene salar,
skall jag prisa Dig evighet lång.

Ref:
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

3.
Och om sången nån gång skulle tystna,
eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos Dig är min frid.

Ref:
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

Antalet protestantiska kyrkor och katolikers arrogans

2010-09-30T07:23:00.003+02:00

Ibland när jag läser katolska bloggar eller diskuterar med katoliker så dyker argumentet upp att "det bara kan finnas en enda Kristi Kyrka grundad av Kristus själv" och att "Kristus grundade inte 30 000 olika kyrkosamfund, med alla tänkbara och otänkbara läror och livsformer" (ett exempel ur mängden finns här).

Just den där siffran med 30 000 olika protestantiska kyrkosamfund tycker jag alltid är lika fascinerande. Varifrån har de fått den? Hur har de räknat då? Ja, även om man till exempel räknar alla länders olika baptistkyrkor, som gemensamt samarbetar i World Baptist Alliance, var för sig, så känns det som en helt sanslös siffra.

Ja, för att få ihop 30 000 olika kyrkor och samfund så måste det röra sig om minst 100 olika samfund per land*! I snitt! I hela världen! Och med tanke på att många länder inte tillåter fri religion eller fria kyrkor, så måste alltså somliga andra länder stå för betydligt fler än 100 samfund med den matematiken.

För att få lite perspektiv på 100 samfund per land så kan man jämföra med att Sveriges Kristna Råd har 27 medlemmar och en observatör - och den största gruppen där är alla de ortodoxa kyrkorna (14 st), inte protestanterna!! Okej, Sverige är ett väldigt litet land kanske inte är så jämförbart i detta läge och visst kan det finnas samfund som inte är medlemmar eller observatörer i SKR, men jag tvivlar på att vi ens skulle komma upp i 50 olika samfund, än mindre 50 olika protestantiska samfund.

Så nu vill jag gärna ha besked - varifrån kommer siffran på 30 000 olika protestantiska samfund?!

*= baserat på att det finns knappt 300 länder i världen

*****

Uppdatering:
Som Tubbo konstaterade i en kommentar: 30 000 samfund / 300 länder = 100 samfund/land, inte 1 000 som jag råkade skriva först, och med den tio-potens-justeringen så låter 30 000 protestantiska samfund i hela världen faktiskt betydligt mer rimligt. Mitt räknefel! Ber om ursäkt.

Kyrkans Tidning: Jesus visar sig i Sollentuna

2010-09-29T07:37:00.001+02:00

En kul nyhet (som förvisso har någon vecka på nacken nu) från Kyrkans Tidning hittade jag via en kompis länk på facebook: Jesus visar sig i Sollentuna! Gott så! Jesus behöver synas mer. Eller är det trons ögon som ser Honom när icke-troende bara ser en fläck??

Statistik

2010-09-28T07:30:00.002+02:00

Blogger skapade i början av sommaren en statistik-funktion direkt i bloggarna. Eller ja, på bloggarens privata sidor. Innan har google analytics varit ett separat google-verktyg som gått att koppla till bloggen om man velat (och jag har förstått saken rätt).

Så nu kan den sysslolösa och/eller statistik-nörden sitta och följa hur många träffar som man får på sin blogg timme för timme, dag för dag och månad för månad. Vilka inlägg som drar folk och varifrån läsarna kommer. Och så vidare.

Jag är helt fascinerad!

Ett exempel: Det som verkligen har förvånat mig är att de två inlägg som drar absolut flest träffar till min blogg - i alla kategorier - är båda från september 2008: "Bibelläsning skapar ångest?" och "Drakar". Vet inte om jag ska känna uppgivenhet att inget av det jag skrivit senare skapar större intresse än så. Eller om det beror på att det är bäst bilder till dem helt enkelt och att det är det som drar.

Det roliga i sammanhanget är att bilden jag använde till bibelläsning-inlägget är att det inte är en bild på en bibel egentligen, utan bara på en-bok-vilken-som-helst. Det mindre roliga är väl i så fall att båda bilderna är sådana som jag har själv sökt upp på nätet och använt i bloggen utan att publicera något om ursprung och upphovsman. Varken första eller sista gången jag har gjort så förvisso, men känns lite mer pinsamt när jag vet att de skapar massor med trafik hit...

Endast tillsammans

2010-09-27T07:31:00.001+02:00

Ef 3:14-21 (min fetmarkering):

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Ja, endast tillsammans med alla kristna från alla samfund förmår vi fatta bredden och längden och höjden och djupet av vår tro. Endast tillsammans kan vi lära känna Kristi kärlek. Endast tillsammans kan vi uppfyllas av Guds fullhet...

Psalm: Bara i Dig, min Gud

2010-09-26T07:32:00.001+02:00

Att den första aktiva perioden inom kyrkan präglar en människas trosutveckling lär nog inte speciellt många förneka. Frågan blir nu vad denna sång säger om min Gudsbild...

Bara i Dig
text och musik: Bengt Johansson
baserad på Ps 62:6-8

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Gemensam bön

2010-09-25T07:09:00.000+02:00

Återvänder lite till ämnet "vad är katolskt" en kort stund. För jag tror ingen tänker bestrida ens för en enda sekund att bilden ovan är väldigt katolsk. Eller ja, åtminstone inte bestrida att rosenkransbönen är ett väldigt katolskt fenomen. Men jag gillar den ändå. Bilden alltså. Den visar som få andra bilder på detta med gemensam bön.

Här på bloggen har jag flera gånger publicerat bilder som jag tycker väcker bön. Vackra och meditativa bilder. Men när jag söker efter bilder av bön, av bedjande människor, så tycker jag att väldigt få bilder visar upp vad jag söker. Antingen så blir de "opersonliga" genom att enbart visa något ljus och ev en bibel. Eller så blir bilderna antingen oengagerade eller överdrivet pretentiösa (åtminstone för den som inte var med och kan historien kring bilden). Eller så "hänger de ut människor" på ett sätt jag inte är bekväm med när det gäller att "låna" bilder till bloggen.

Men sist jag var ute och letade efter just en bild av bön så hittade jag bilden ovan. Tyvärr så passade den inte särskilt bra till just det inlägget jag skrev då, men då jag gillade bilden skarpt så sparade jag länken i "arkivet för opublicerade blogginlägg". Inte för att jag visste vilken, när eller ens om jag skulle få användning för den. Men det kan ju vara bra att ha!

Fast ju mer jag har tänkt på det nu när jag nu har gått igenom och rensat lite i ovan nämnda "arkiv" så har jag insett att sannolikheten att jag kommer att skriva ett inlägg som matchar bilden är inte så stor. Rosenkransbönen ingår liksom inte i den frikyrkligt protestantiska bönetraditionen. Jag känner mig ibland förvisso kanske ganska katolsk i vissa frågor för att vara protestant, men när jag umgås med mina katolska vänner så inser jag hur protestantisk jag ändock är i grund och botten. Så nu fick det bli ett foto-inlägg istället. Hoppas ni gillar bilden lika mycket som jag gjorde!

SVD: Mengele odlade tvillingar i Brasilien

2010-09-24T07:26:00.000+02:00

Varvar de mer kyrkliga inläggen med en nyhet som Svenska Dagbladet publicerade för ett tag sedan: Naziläkaren Josef Mengele (kallad Dödsängeln från koncentrationslägren) odlade blonda, blåögda tvillingar i Candido Godoi, Brasilien på 60- och 70-talen. Är detta vetenskap eller är det snarare en konspirationsteori? Är det möjligt? Är det sannolikt? Är det troligt? Och varför fortsätter kvinnorna fortfarande att föda tvillingar trots all den tid som har gått sen dess?

Och är det väldigt omoraliskt av mig att tycka att den här typen av nyheter är väldigt underhållande?

Ps 92

2010-09-23T07:04:00.000+02:00

En psalm, en sång för sabbatsdagen

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!
Den enfaldige kan inte förstå det,
en dåre fattar inte detta:
om än de gudlösa växer som gräs
och ogärningsmännen blomstrar,
skall de ändå förgöras för alltid.
Men du, Herre, är upphöjd i evighet.
Ja, dina fiender, Herre,
dina fiender skall gå under
och ogärningsmännen skingras.
Du gör mig lik vildoxen med lyfta horn,
du svalkar mig med uppfriskande olja.
Jag får se hur mina fiender går under,
höra hur de onda angriparna förgås.
De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.
De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar.
Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft
och vittnar om att Herren är rättvis,
min klippa - i honom finns ingen orätt.

Höstdesign

2010-09-22T07:15:00.001+02:00

Jag vet att somliga av er redan har sett (och kommenterat) att jag - för första gången sen jag startade upp bloggen för 2,5 år sedan - har gjort en större förändring av bloggdesignen. Innan har jag lagt in några extra sidelement och så lade jag in en header-bild någon gång, men i grund och botten har det hela tiden varit samma design, samma bakgrund och samma färger.

Detta att byta design är något jag har funderat på att göra ett tag nu, men det har liksom inte blivit av innan. Delvis för att valmöjligheterna har varit för stora - det finns ju massor med mallar hos blogger att välja på! Nu blev det en ganska höstlig design tillslut, vilket kanske antyder att jag borde göra om den igen till i vinter. Får se om jag orkar. Just nu är jag dock riktigt nöjd med höstdesignen!

Men jag är även nyfiken på vad ni andra tycker! Snyggare, fulare? Bättre, sämre? Läsliga färger eller skär de sig? Något som blev extra bra? Något jag har missat att tänka på?

*****

Och ja: Är någon bra på koder och gadgetar? Min "senaste kommentar"-gadget verkar inte vilja vara med längre. Någon som har någon annan som fungerar som jag kan kopiera in eller som har en teori varför min har lagt av? Den fungerade alldeles utmärkt från början, och utan att jag gjorde något så slutade den helt plötsligt att fungera för ett tag sedan... Märkligt!

Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

2010-09-21T07:25:00.011+02:00

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

Olika strukturer och praktiker i kristenheten

2010-09-20T07:28:00.001+02:00

Tänkte ta ett uppföljningsinlägg från inlägget i förrgår, nu på temat "Vad är universellt kristet?". Eller snarare kanske - hur olika strukturer och synsätt kan man ha men ändå tillhöra samma kristna gemenskap? För om jag definierade katolskt som viljan till gemenskap i Kristi Kropp och med en gemensam syn på Gud så som den uttrycks i trosbekännelsen, det vill säga fokus på "en gemensam kärna", hur olika kan vi vara i "periferin" utan att krocka med varandra.

J. Lundström ("Stigen") publicerade en enkät om "Varianter av ("Jesus"-)praktiker" för ett tag sedan som illustrerar detta ganska bra:

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskild kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.

Ni behöver inte besvara enkäten (om ni inte vill). Jag publicerar den mest som en illustration över hur olika det faktiskt ser ut mellan olika församlingar och inriktningar. Och ja, jag är medveten om att flera av dessa praktiker räknas som sakrament inom olika kyrkor så kanske är det ändå inte så perifera frågor trots allt. Men jag kommer inte riktigt på något bättre uttryck - och ärligt talat så ingår det inte någon "sakramentslista" som man måste bekänna i trosbekännelsen!

Kan vi då acceptera att kristna har lite olika uppfattningar i mer (eller mindre) perifera frågor? Fungerar det rent praktiskt i en församling? Eller kan två församlingar inom samma kyrka ha olika uppfattning? Vad säger ni?

*****

Läs mer:
Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna
Jaktlunds marginalanteckningar: Är det så god ekumenik byggs?

Missionskyrkan: Att bedja sig samman för att världen må tro

2010-09-19T07:48:00.002+02:00

Apropå gårdagens inlägg och dagens val så kan kanske en uppmaning från Missionskyrkan i våras, som då publicerades inför kyrkokonferensen, fortfarande vara aktuell:
- Att bedja sig samman för att världen må tro.

Varför - och vad är - katolskt?

2010-09-18T07:21:00.001+02:00

Jag har tidigare skämtat om detta ämne i humorstaffetten för ett och ett halvt år sedan, men kände att jag ville utveckla det lite mer än så.

För mig är det sant katolska egentligen inte det romerskt-katolska utan det allmänkyrkliga, det universella i kristendomen. Den sanning som finns och speglas i alla kristna samfund över hela vår jord. Så för mig blir den formella "etiketten" på en kyrka mindre viktig än kyrkans attityd till enhet med andra kristna (varför jag ibland kan känna att den Katolska Kyrkan långtifrån alltid är den mest katolska kyrkan...).

Att försöka svära mig fri från den synd vi dagligen begår när Kristi Kropp på jorden är och förblir splittrad, är att visa att jag är delaktig i synden likväl som den förste som splittrade Kyrkan. Detta är jag fullt på det klara med. Samtidigt är jag långtifrån övertygad om att lösningen är så enkel som "Alla ska bli Katoliker. Punkt slut"-mentaliteten vill ge för handen. Det är ingen mentalitet som föder sann enhet. För det första tror jag knappast att detta leder till att folk förstår varför de ska bli katoliker. Och förstår man inte varför man ska göra något, så är det nog snarare skadligt än nyttigt i den religiösa sfären. För det andra tror jag väldigt få förstår vad det innebär att något är katolskt. Och då menar jag inte att jag tycker att alla ska hålla med om min definition ovan! Katolskt är allmänkyrkligt helt enkelt.

Ett tydligt exempel på vad jag menar med det kan tas från Taizé. Det är en liten brödrakommunitet i Frankrike, och dit kommer påvar och biskopar, patriarker och ordensfolk, pastorer och horder av lekmän - ortodoxa, katoliker, anglikaner, lutheraner och frikyrkliga - från hela den världsvida kyrkan och från alla världens hörn som pilgrimer för försoning och tillit. Jag har skrivit mer om mitt möte med Taizé här.

Kommuniteten är i sin kallelse ekumenisk, och bröderna förblir tillhöriga sin ursprungliga kyrka när de blir del av kommuniteten, men samtidigt katolsk i den mening att det är den katolska nattvarden som firas, den katolska bikten som är tillgänglig och kommuniteten står under påven vilket ska ha varit ett villkor för att få ta emot katolska bröder (så som jag har förstått det). Detta gör det till katolsk i både betydelsen av romersk-katolsk och i betydelsen allmänkyrklig. Det formella blir just en formalitet, i alla fall för en utomstående för mig. För den som håller på med kyrkojuridik så är det så klart en annan femma. Kyrkojuridiskt är Taizé trots detta (vad jag har förstått) inte erkänd som en katolsk orden och därför går det alldeles utmärkt att samtidigt hävda att Taizé inte är katolskt.

Helt klart är dock att broder Roger - som officiellt var protestant intill sin död (somliga försöker med mer eller mindre konspirationsteori-lika argument argumentera för att han konverterade till Katolska Kyrkan i hemlighet) - ta emot kommunionen ur kardinal Ratzingers hand vid Johannes Paulus II begravning. Att ta emot den katolska nattvarden utan att vara katolik anses dock enligt katolsk lära vara en dödssynd. Men just i fallet Taizé så antar jag att de har löst det på något sätt. Att det bara "ses mellan fingrarna" låter lite otroligt i mina öron, med tanke på de nära kontakter som ändå funnits med flera "generationer" påvar och i och med att det finns ett antal katolska präster inom gemenskapen och ännu större horder katolska ledare som strömmar dit med sina grupper. Och även om man kanske är skeptisk till konceptet så tror jag - vet jag av egen erfarenhet - att platser som Taizé betyder oerhört mycket för ekumeniken och att få folk att mötas över kyrkogränserna och det är först i där och då vi kan börja verka för en gemensam framtid där alla kristna tillhör samma kyrka.

Jag har inget emot den Katolska Kyrkan. Hade jag varit född katolik hade jag inte sett någon anledning att lämna henne. Men nu är jag född protestant och blev aktiv inom kyrkan tack vare frikyrkan. Kyrkor jag inte heller ser någon anledning att lämna. Ty trots splittringen så tror och hoppas jag att Guds kärlek kan föra oss samman. Att vi en dag ska ha en enad Kyrka utan etiketter eller skilda världsliga organisationer. För mig är Taizé en plats som genom Guds nåd föregår detta redan på den här sidan evigheten. En plats som visar vägen som vi andra ännu måste vandra för att nå enhet fullt ut med varandra.

*****

Läs mer:
Om Johannes Paulus II och Taizé

Apostlamissionärer

2010-09-17T07:20:00.000+02:00

Jag läste för ett tag sedan att ordet apostel är detsamma som missionär. Eller mer exakt: att de båda orden betyder samma sak, de är bara härstammar från två olika språk (grekiska resp. latin?). För mig var detta något av en aha-upplevelse som både förvandlade punkter och utropstecken till frågetecken och frågetecken till utropstecken.

Förvirringen kommer självklart från att vi i kyrkan i dag ofta omtalar apostlarna som föregångare till dagens biskopar medan missionärer oftast tycks syfta på något eget ämbete. Kanske är det förvisso mer uttalat så inom frikyrkan som gärna markerar mot att biskopar "sitter på sina höga hästar" och "tror att de kan komma här och bestämma hur vi ska tro" medan missionärerna ofta ses som troshjältar som offrar ett tryggt familjeliv här i Sverige för att istället åka iväg - gärna till en plats där de riskerar att bli förföljda för sin tro - för att sprida evangeliet till "onådda folk" och områden. Och självklart är det tvärt om inom högkyrkligheten där ämbetet som biskoparna bär respekteras mycket tydligt, men där talet om missionärer knappast förekommer (möjligen utöver sankt Ansgar som missionerade Sverige för 1000 år sedan).

På något mysko sätt har jag nog inbillat mig att missionär skulle ha stått med bland Paulus uppräkning av de tjänsterna som han räknar upp i Ef 4:11:

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.

...men det är ju helt uppenbart en missuppfattning (för att inte säga lögn rent ut sagt).

På tal om Paulus så tror jag ofta att han annars ses som urbilden annars för missionären som reser runt från stad till stad och grundar församling efter församling. På sina missionsresor(!) kommer han till en plats, stannar där ett tag - upp till något år - och evangeliserar. Sen han utser ledare och reser själv vidare för att grunda ytterligare en församling på en ny ort. Detta trots att det i Bibeln tydligt står att han räknas som apostel. Men ordet apostel - och biskop - uppfattar jag mer som en människa som stannar på ett ställe, på sitt "biskopssäte", och ansvarar för det geografiska området. En människa som betydligt mer ägnar sig åt att "hålla i tyglarna" för vad som är renlärigt och tillåtet att tro och göra inom kyrkan än en människa som står på gator och torg och predikar evangeliet (så som jag tänker mig att missionären gör)!

Tänk så förvirrat det kan bli för en icke-språkvetare genom att samma ord fast på olika språk importeras och används parallellt men kommer att få olika betydelser!

Reverend Fun: Lofty Ambition

2010-09-16T07:25:00.001+02:00

Gissa hur ofta jag känner mig som hen till höger? Ofta! Så gå inte runt och inbilla er att jag är någon frommis av stora mått. Helgelse är bara till för de seriöst kristna, eller hur? Vi andra får göra så gott vi kan med det lilla vi har. Även om det bara är en liten bit gul ståltråd...

Tomas Sjödin: Utdrag ur "Eftervärme"

2010-09-15T07:34:00.002+02:00

Efter jag hade skrivit mitt "jag är deprimerad, less och rastlös på mitt andliga liv just nu"-inlägg så tog jag en Panodil mot huvudvärken och gick sedan till biblioteket och rotade runt där i en timme. Bra, billig och effektiv terapisession. Hade med mig en trave på sju-åtta böcker när jag väl gick därifrån!

En av böckerna jag lånade var Tomas Sjödins "Eftervärme". Jag har aldrig läst något av honom innan, men jag vet ju att många av mina vänner är väldigt förtjusta i honom, så jag har länge tänkt att jag borde läsa vad han har skrivit. Men det har liksom aldrig blivit av. Förrän nu. Och än så länge har jag inte blivit besviken. Det är fördelen med att gå till biblioteket jämfört med att köpa hem böcker. De jag inte läser eller som jag blir besviken på kan jag alltid lämna tillbaka utan att känna att jag har "förlorat" något på att låna dem. Har jag väl köpt dem så kommer de ju stå och trängas i min bokhylla för evigt...

*****

Utdraget är hämtat ur kapitel V: "Keep you ears open" (s.65-66 i min lånade utgåva):

Med sin sällsamma humor och sin förkärlek för upptåg slår hon snabbt sönder stereotypen av en "retreatmänniska". Mirella har aldrig lång till skratt och flams, och just därför dras jag till henne. Den ryske mystikern Serafim av Sarov har sagt att ett gott humör är ett tecken på andlig mognad, en tes som bekräftas hos Mirella. Den första av våra "smallgroups" öppnar hon med att säga att hon inte tror mycket på att "rota i sig själv". Tack för det! Det blir en förvånansvärt bra eftermiddag.

Flera dagar senare upptäcker jag att detta är ett mönster i Trosly. Det inre livet, själv källflödet, finner man inte främst genom att vända sig mot sina egna djup. Exemplen från l'Arche visar att livet växer där man börjar bygga på den andres behov. Den behövande är en alldeles utmärkt spegel för det egna livet. Och märk än så: i det uppriktiga intresset av den andre, i "tjänandet", för att använda en term som ofta brukas här, bor mycket självinsikt, och självinsikten är som bekant en förutsättning för all annan insikt.

Det ligger annars nära till hand att börja beskriva andliga erfarenheter endast i "mjuka" termer. Det är stilla susningar och djupa meditationer, sårbarhet och ödmjukhet. Men kontaktytan med Gud är betydligt bredare än så. Vägen till Guds hjärta går lika mycket via ett rejält handtag. Jag har ofta hört det säga att "om jag älskar dig kommer du att förändras". Hör säger man: "Om jag älskar dig kommer jag att förändras." Man finner bara kärleken genom att älska.

Annons: Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

2010-09-14T07:28:00.002+02:00

Den här annonsen är förvisso någon vecka gammal vid det här laget, men vill de ha bra folk så kan de väl knappast ha hunnit bestämma sig än. Personligen skulle jag gärna åka, men med jobb och allt så känns det ganska tveksamt om jag skulle kunna komma iväg.

*****

Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

· Är du mellan 18 och 30 år?
· Intresserad av att få en internationell erfarenhet?
· Lära mer om ekumenik?
· Träffa folk från hela världen?
· Lära dig nytt?
· Ge av din kompetens och erfarenhet?

Ansök om att få åka som steward i Kyrkornas Världsråds regi.

Geneve, 8-24 februari 2011 möte med Centralkommittén.
Jamaica, 12-26 maj 2011 Fredskonferens.

Läs mer
Download the information brochure (pdf, 275 kB) ,
Download the application form as (pdf 60 kB) or as (MS Word document 263 KB)

Hör av dig till Sofia Camnerin med frågor och funderingar.

*****

Informationen är hämtad från Missionskyrkans hemsida.

Tidebönens försvarare

2010-09-13T07:26:00.000+02:00

Jag har flertalet gånger pratat mig varm för tidebönen här på bloggen. Visst har jag förståelse för att många tycker tidebönen är en onödigt krånglig och uppstyrd böneform. Ja, ofta tycks det ju så mycket genuinare och personligare att be spontant och med mina egna ord istället! Men för mig har många gånger tidebönen varit den hjälp jag har behövt för att överhuvudtaget få till ett någorlunda regelbundet böneliv. Eller ens ett böneliv att tala om. Även om det inte heller hjälper alla gånger. Många gånger har jag varit tvungen att "börja om" efter att helt ha tappat bort både tidebönen och spontanbönerna.

Fast vad är det för mening med att läsa samma bibeltexter vecka efter vecka? Be samma psaltarpsalmer vecka ut och vecka in? Den frågan dyker upp både nu och då även hos mig. Skulle jag - liksom de gör i klostren - be alla tidebönerna så ber man i stort sett igenom hela psaltaren på en månad. Men om man - som jag - i stort sett bara ber completorium så handlar det helt plötsligt om mindre än 10 % av psaltaren. Och då återkomma till samma text vecka ut och vecka in känns lite dumt? Vore det inte bättre att åtminstone be igenom hela psaltaren istället för att stå och stampa på samma fläck?

Men är bön någonsin att stå och stampa på samma fläck? Bön är att ha gemenskap med universums Herre. Att be och läsa samma text gång på gång blir väl då snarast att borra sig in i Guds ord. Och om jag tycker det känns meningslöst så är det nog mer fel på mig än på vår Fader...

Jordens undergång är nära?

2010-09-12T07:23:00.000+02:00

Egentligen gillar jag inte rubriken. För mig förknippas talet om jordens undergång med masshysteri och religiös fanatism (eller diverse påskostade Hollywood-filmer), och jag vill varken späda på eller ge upphov till någondera.

Men med ett antal rejäla jordbävningar bara i år plus vulkanutbrott, översvämningar med mera, så har jag svårt att låta bli att föreställa mig flammande rubriker om jordens undergång. Därmed inte sagt att jag tror att det vi ser just nu är jordens undergång, utan mer att de som väntar på undergången får vatten på sin kvarn att skrämma ännu fler människor med.

Nu vet jag om att Jesus och Bibeln talar om jordens undergång - och det som ska komma efteråt! Så kanske skulle jag behöva ta till mig vad dessa "hysteriska religiösa fanatiker" har att säga istället för att ställa mig kritisk med armarna i kors vid sidan av. För all del så har väl alla kristna sedan apostlarna - vilket NT vittnar om på flera ställen - trott sig leva i tidens slut, och många naturkatastrofer har kommit och gått utan att Jesus har "kommit tillbaka i härlighet för att döma levande och döda".

*****

På tal om jordens undergång: För den som minns hysterin när partikelacceleraton "the Large Hadron Collider" i Cern skulle startas för två år sedan så finns fortfarande hemsidan som skapades för alla som ville veta om den har lyckats förstöra jorden än kvar. Fungerar nog lika bra att dubbelkolla med emellanåt för den som är nervös för jordbävningar och så vidare ska få jorden att gå under.

SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

2010-09-11T07:16:00.000+02:00

Nu har jag inte tränat aikido på över ett och ett halvt år på grund av studie- och jobbsituation, men intresset finns fortfarande kvar och jag hoppas att jag en dag kan hinna/orka återuppta träningen igen.

En liten intressant "biverkan" av aikido-träningen har blivit ett intresse för Japan och dess kultur med samurajer och främmande traditioner. Och jag tycks långtifrån vara den enda - även om ingångarna lika gärna kan stavas manga, anime, TV-spel, osv - som intresserar mig lite extra för landet långt bort i öster. En subkultur frodas och mitt lilla intresse är inte ens med på banan i jämförelse med andra.

Med en flod av samuraj- och mangaböcker försöker bokförlagen tjäna pengar på oss. Medborgarskolorna är inte heller sena att hänga på - här finns språkkurser för den som vill lära sig japanska. Men ett intresse och motivation för att lära sig japanska är något som har sina fördelar även senare i livet. En bättre kombination än av både nytta och nöje är väl svår att tänka sig?

*****

Läs mer:
SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Less och rastlös

2010-09-10T07:41:00.002+02:00

Detta inlägg skrevs när jag var både förkyld och hade ont i huvudet. Det är väl egentligen inte speciellt "rolig" läsning, men precis som jag konstaterade med facebook-status-inlägget häromdagen så väljer jag att publicera detta för att visa på hur mitt andliga liv vacklar fram och tillbaka. Något jag känner mig dålig att visa på - bloggens titel till trots.

Sen kan man ju diskutera om huruvida jag inte borde ha så höga krav på mig själv och mitt andliga liv som jag ibland har. Eller vill ha. Värre än så är det inte...

*****

Just nu är jag ganska less och rastlös.

Det beror säkert på att det är mycket "utifrån" som påverkar. Men framförallt är det mitt inre liv som går kräftgång.

Jag börjar läsa böcker - både kristna och profana - men har inte ro att sitta still och uppskatta texten och/eller budskapet. Jag tar promenader men blir inte klarare i skallen för det. Jag besöker gudstjänster men känner mig inte mer uppbyggd när jag går därifrån än när jag gick dit. Jag träffar vänner men känns mest som om jag sitter tyst eller blir osams med dem. Jag försöker be men har ingen ro utan bara stressar från en form till en annan i hopp om att finna frid i någon.

Det känns på något sätt som om Gud försöker säga mig något - lära mig något - men jag är för less och för rastlös på samma gång för att förstå eller ens verkligen orka bry mig. Frustrerande!

SvD: Sverige står modell för en ny andlighet

2010-09-09T07:36:00.000+02:00

Tog upp att det har kommit två nya böcker i samtalet om ondskan häromveckan. Hittade nyss när jag letade igenom mitt förråd av gamla halvfärdiga, opublicerade inlägg en länk till en artikel i Svenska Dagbladet om Sverige som modelland för en ny andlighet.

Samma sak här som med ondskan-böckerna: det är långtifrån en traditionell, kristen andlighet som presenteras, men samtalet om gott och ont, andlighet som verklighet och så vidare ger oss som kristna ett gemensamt språk med "de andra" när vi ska ut och evangelisera våra medmänniskor. Hur är det nu igen det brukar formuleras? Då Gud har skapat allt så finns spår av Gud överallt. Därför gäller det att ta vara på det som är gott och visa på det godas källa...

Keeping up...

2010-09-08T07:31:00.000+02:00

"Keeping up with the Joneses" är ett engelskt uttryck som innebär att ständigt jämföra sig med sina grannar i materiell standard och se detta som markör för social status. Ju dyrare bil, desto större hus och så vidare blir viktigare än något annat. Man "vill ju inte hamna på efterkälken".

Nu skulle jag vilja införa ett parallellt uttryck - "keeping up with the facebookes" - som den nya generationens markör för social status. Men istället för att mäta materiell standard så handlar facebook mycket mer om att skryta om vilket fantastiskt socialt liv man lever och vilka fantastiska utflykter man gör.

Väder är förvisso okej att klaga på - vi är ju trots allt svenskar även om vi råkar befinna oss på nätet - och i viss mån kortvariga sjukdomar som förkylningar och liknande. Men hur många av oss är lika ivriga att berätta om när vi verkligen har gjort bort oss eller känner oss totalt misslyckade som när vi får skryta om något roligt vi har gjort och hur lyckade vi är?

Har vi ett samhälle - på nätet och "i verkliga livet" - som tål både misslyckande och framgång? Har vi ett samhälle som är en "meritokrati", det vill säga ett samhälle där vårt mänskliga värden enbart är vad våra meritlistor säger att vi är?!

*****

Läs mer:

Stefan Gelfgren på Churchandinternet-bloggen skriver om "Relationer på nätet - ryms både framgång och misslyckande?". Något han poängterar är att sociala webben framförallt är offentlig och inte privat. Och hur ofta går vi runt och pratar om våra misslyckanden och personliga tillkortakommanden offentligt annars? Nej, då vill vi ha en privat sfär av ömsesidiga förtroenden för att öppna upp oss.

Änkan, den faderlöse och invandraren

2010-09-07T07:30:00.000+02:00

Den som bryr sig om att läsa gamla testamentet i sin helhet lär snart hitta denna uppmaning till omsorg om "änkan, den faderlösa och invandraren i ditt land" (även om den ibland är formulerad som en anklagan om brist på omsorg och hänsyn). Kanske är detta en uppmaning vi bör ta till oss även här i Sverige såhär i slutspurten på valrörelsen? Guds vilja är att vi ska bereda plats åt invandraren och behandla honom/henne med respekt, inte att "bevara Sverige svenskt"!!