Antalet protestantiska kyrkor och katolikers arrogans

Ibland när jag läser katolska bloggar eller diskuterar med katoliker så dyker argumentet upp att "det bara kan finnas en enda Kristi Kyrka grundad av Kristus själv" och att "Kristus grundade inte 30 000 olika kyrkosamfund, med alla tänkbara och otänkbara läror och livsformer" (ett exempel ur mängden finns här).

Just den där siffran med 30 000 olika protestantiska kyrkosamfund tycker jag alltid är lika fascinerande. Varifrån har de fått den? Hur har de räknat då? Ja, även om man till exempel räknar alla länders olika baptistkyrkor, som gemensamt samarbetar i World Baptist Alliance, var för sig, så känns det som en helt sanslös siffra.

Ja, för att få ihop 30 000 olika kyrkor och samfund så måste det röra sig om minst 100 olika samfund per land*! I snitt! I hela världen! Och med tanke på att många länder inte tillåter fri religion eller fria kyrkor, så måste alltså somliga andra länder stå för betydligt fler än 100 samfund med den matematiken.

För att få lite perspektiv på 100 samfund per land så kan man jämföra med att Sveriges Kristna Råd har 27 medlemmar och en observatör - och den största gruppen där är alla de ortodoxa kyrkorna (14 st), inte protestanterna!! Okej, Sverige är ett väldigt litet land kanske inte är så jämförbart i detta läge och visst kan det finnas samfund som inte är medlemmar eller observatörer i SKR, men jag tvivlar på att vi ens skulle komma upp i 50 olika samfund, än mindre 50 olika protestantiska samfund.

Så nu vill jag gärna ha besked - varifrån kommer siffran på 30 000 olika protestantiska samfund?!

*= baserat på att det finns knappt 300 länder i världen

*****

Uppdatering:
Som Tubbo konstaterade i en kommentar: 30 000 samfund / 300 länder = 100 samfund/land, inte 1 000 som jag råkade skriva först, och med den tio-potens-justeringen så låter 30 000 protestantiska samfund i hela världen faktiskt betydligt mer rimligt. Mitt räknefel! Ber om ursäkt.

Kyrkans Tidning: Jesus visar sig i Sollentuna

En kul nyhet (som förvisso har någon vecka på nacken nu) från Kyrkans Tidning hittade jag via en kompis länk på facebook: Jesus visar sig i Sollentuna! Gott så! Jesus behöver synas mer. Eller är det trons ögon som ser Honom när icke-troende bara ser en fläck??

Statistik

Blogger skapade i början av sommaren en statistik-funktion direkt i bloggarna. Eller ja, på bloggarens privata sidor. Innan har google analytics varit ett separat google-verktyg som gått att koppla till bloggen om man velat (och jag har förstått saken rätt).

Så nu kan den sysslolösa och/eller statistik-nörden sitta och följa hur många träffar som man får på sin blogg timme för timme, dag för dag och månad för månad. Vilka inlägg som drar folk och varifrån läsarna kommer. Och så vidare.

Jag är helt fascinerad!

Ett exempel: Det som verkligen har förvånat mig är att de två inlägg som drar absolut flest träffar till min blogg - i alla kategorier - är båda från september 2008: "Bibelläsning skapar ångest?" och "Drakar". Vet inte om jag ska känna uppgivenhet att inget av det jag skrivit senare skapar större intresse än så. Eller om det beror på att det är bäst bilder till dem helt enkelt och att det är det som drar.

Det roliga i sammanhanget är att bilden jag använde till bibelläsning-inlägget är att det inte är en bild på en bibel egentligen, utan bara på en-bok-vilken-som-helst. Det mindre roliga är väl i så fall att båda bilderna är sådana som jag har själv sökt upp på nätet och använt i bloggen utan att publicera något om ursprung och upphovsman. Varken första eller sista gången jag har gjort så förvisso, men känns lite mer pinsamt när jag vet att de skapar massor med trafik hit...

Endast tillsammans

Ef 3:14-21 (min fetmarkering):

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Ja, endast tillsammans med alla kristna från alla samfund förmår vi fatta bredden och längden och höjden och djupet av vår tro. Endast tillsammans kan vi lära känna Kristi kärlek. Endast tillsammans kan vi uppfyllas av Guds fullhet...

Psalm: Bara i Dig, min Gud

Att den första aktiva perioden inom kyrkan präglar en människas trosutveckling lär nog inte speciellt många förneka. Frågan blir nu vad denna sång säger om min Gudsbild...

Bara i Dig
text och musik: Bengt Johansson
baserad på Ps 62:6-8

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Gemensam bön

Återvänder lite till ämnet "vad är katolskt" en kort stund. För jag tror ingen tänker bestrida ens för en enda sekund att bilden ovan är väldigt katolsk. Eller ja, åtminstone inte bestrida att rosenkransbönen är ett väldigt katolskt fenomen. Men jag gillar den ändå. Bilden alltså. Den visar som få andra bilder på detta med gemensam bön.

Här på bloggen har jag flera gånger publicerat bilder som jag tycker väcker bön. Vackra och meditativa bilder. Men när jag söker efter bilder av bön, av bedjande människor, så tycker jag att väldigt få bilder visar upp vad jag söker. Antingen så blir de "opersonliga" genom att enbart visa något ljus och ev en bibel. Eller så blir bilderna antingen oengagerade eller överdrivet pretentiösa (åtminstone för den som inte var med och kan historien kring bilden). Eller så "hänger de ut människor" på ett sätt jag inte är bekväm med när det gäller att "låna" bilder till bloggen.

Men sist jag var ute och letade efter just en bild av bön så hittade jag bilden ovan. Tyvärr så passade den inte särskilt bra till just det inlägget jag skrev då, men då jag gillade bilden skarpt så sparade jag länken i "arkivet för opublicerade blogginlägg". Inte för att jag visste vilken, när eller ens om jag skulle få användning för den. Men det kan ju vara bra att ha!

Fast ju mer jag har tänkt på det nu när jag nu har gått igenom och rensat lite i ovan nämnda "arkiv" så har jag insett att sannolikheten att jag kommer att skriva ett inlägg som matchar bilden är inte så stor. Rosenkransbönen ingår liksom inte i den frikyrkligt protestantiska bönetraditionen. Jag känner mig ibland förvisso kanske ganska katolsk i vissa frågor för att vara protestant, men när jag umgås med mina katolska vänner så inser jag hur protestantisk jag ändock är i grund och botten. Så nu fick det bli ett foto-inlägg istället. Hoppas ni gillar bilden lika mycket som jag gjorde!

SVD: Mengele odlade tvillingar i Brasilien

Varvar de mer kyrkliga inläggen med en nyhet som Svenska Dagbladet publicerade för ett tag sedan: Naziläkaren Josef Mengele (kallad Dödsängeln från koncentrationslägren) odlade blonda, blåögda tvillingar i Candido Godoi, Brasilien på 60- och 70-talen. Är detta vetenskap eller är det snarare en konspirationsteori? Är det möjligt? Är det sannolikt? Är det troligt? Och varför fortsätter kvinnorna fortfarande att föda tvillingar trots all den tid som har gått sen dess?

Och är det väldigt omoraliskt av mig att tycka att den här typen av nyheter är väldigt underhållande?

Ps 92

En psalm, en sång för sabbatsdagen

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!
Den enfaldige kan inte förstå det,
en dåre fattar inte detta:
om än de gudlösa växer som gräs
och ogärningsmännen blomstrar,
skall de ändå förgöras för alltid.
Men du, Herre, är upphöjd i evighet.
Ja, dina fiender, Herre,
dina fiender skall gå under
och ogärningsmännen skingras.
Du gör mig lik vildoxen med lyfta horn,
du svalkar mig med uppfriskande olja.
Jag får se hur mina fiender går under,
höra hur de onda angriparna förgås.
De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.
De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar.
Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft
och vittnar om att Herren är rättvis,
min klippa - i honom finns ingen orätt.

Höstdesign

Jag vet att somliga av er redan har sett (och kommenterat) att jag - för första gången sen jag startade upp bloggen för 2,5 år sedan - har gjort en större förändring av bloggdesignen. Innan har jag lagt in några extra sidelement och så lade jag in en header-bild någon gång, men i grund och botten har det hela tiden varit samma design, samma bakgrund och samma färger.

Detta att byta design är något jag har funderat på att göra ett tag nu, men det har liksom inte blivit av innan. Delvis för att valmöjligheterna har varit för stora - det finns ju massor med mallar hos blogger att välja på! Nu blev det en ganska höstlig design tillslut, vilket kanske antyder att jag borde göra om den igen till i vinter. Får se om jag orkar. Just nu är jag dock riktigt nöjd med höstdesignen!

Men jag är även nyfiken på vad ni andra tycker! Snyggare, fulare? Bättre, sämre? Läsliga färger eller skär de sig? Något som blev extra bra? Något jag har missat att tänka på?

*****

Och ja: Är någon bra på koder och gadgetar? Min "senaste kommentar"-gadget verkar inte vilja vara med längre. Någon som har någon annan som fungerar som jag kan kopiera in eller som har en teori varför min har lagt av? Den fungerade alldeles utmärkt från början, och utan att jag gjorde något så slutade den helt plötsligt att fungera för ett tag sedan... Märkligt!

Trons trefot: Liturgi, diakoni och karismatik

Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.

Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.

Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").

Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).

Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!

*****

Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.

Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!

Olika strukturer och praktiker i kristenheten

Tänkte ta ett uppföljningsinlägg från inlägget i förrgår, nu på temat "Vad är universellt kristet?". Eller snarare kanske - hur olika strukturer och synsätt kan man ha men ändå tillhöra samma kristna gemenskap? För om jag definierade katolskt som viljan till gemenskap i Kristi Kropp och med en gemensam syn på Gud så som den uttrycks i trosbekännelsen, det vill säga fokus på "en gemensam kärna", hur olika kan vi vara i "periferin" utan att krocka med varandra.

J. Lundström ("Stigen") publicerade en enkät om "Varianter av ("Jesus"-)praktiker" för ett tag sedan som illustrerar detta ganska bra:

Dopet:

1. För nyfödda/dom troendes barn.

X. För bekännande/troende.

2. För Jesus-följare/omvända.

Måltiden:

1. Eucharisti/äta Kristi kropp o dricka hans blod.

X. Nattvard/symbolhandling.

2. Full måltid/Jesusmiddag.

Beslutsfattandet:

1. Ledarna bestämmer.

X. Demokrati.

2. Konsensus.

Sammankomster:

1. Högkyrklig liturgi.

X. Innerlighet och engagemang.

2. Alla talar och bidrar.

Bikt:

1. Bikt-stol o prästavlösning.

X. Behövs inte, det är en jag och Gud-grej.

2. Bikt-partner/i gemenskapen.

Försoningssamtal/församlingsfostran:

1. Viktigt ibland.

X. Extrem-åtgärd (på sin höjd).

2. Livsnödvändigt.

Gudstjänstplats:

1. Avskild kyrkolokal.

X. Där det är smidigast.

2. Primärt i hem.

Ni behöver inte besvara enkäten (om ni inte vill). Jag publicerar den mest som en illustration över hur olika det faktiskt ser ut mellan olika församlingar och inriktningar. Och ja, jag är medveten om att flera av dessa praktiker räknas som sakrament inom olika kyrkor så kanske är det ändå inte så perifera frågor trots allt. Men jag kommer inte riktigt på något bättre uttryck - och ärligt talat så ingår det inte någon "sakramentslista" som man måste bekänna i trosbekännelsen!

Kan vi då acceptera att kristna har lite olika uppfattningar i mer (eller mindre) perifera frågor? Fungerar det rent praktiskt i en församling? Eller kan två församlingar inom samma kyrka ha olika uppfattning? Vad säger ni?

*****

Läs mer:
Dagen: Olika strukturer inget problem för de första kristna
Jaktlunds marginalanteckningar: Är det så god ekumenik byggs?

Missionskyrkan: Att bedja sig samman för att världen må tro

Apropå gårdagens inlägg och dagens val så kan kanske en uppmaning från Missionskyrkan i våras, som då publicerades inför kyrkokonferensen, fortfarande vara aktuell:
- Att bedja sig samman för att världen må tro.

Varför - och vad är - katolskt?

Jag har tidigare skämtat om detta ämne i humorstaffetten för ett och ett halvt år sedan, men kände att jag ville utveckla det lite mer än så.

För mig är det sant katolska egentligen inte det romerskt-katolska utan det allmänkyrkliga, det universella i kristendomen. Den sanning som finns och speglas i alla kristna samfund över hela vår jord. Så för mig blir den formella "etiketten" på en kyrka mindre viktig än kyrkans attityd till enhet med andra kristna (varför jag ibland kan känna att den Katolska Kyrkan långtifrån alltid är den mest katolska kyrkan...).

Att försöka svära mig fri från den synd vi dagligen begår när Kristi Kropp på jorden är och förblir splittrad, är att visa att jag är delaktig i synden likväl som den förste som splittrade Kyrkan. Detta är jag fullt på det klara med. Samtidigt är jag långtifrån övertygad om att lösningen är så enkel som "Alla ska bli Katoliker. Punkt slut"-mentaliteten vill ge för handen. Det är ingen mentalitet som föder sann enhet. För det första tror jag knappast att detta leder till att folk förstår varför de ska bli katoliker. Och förstår man inte varför man ska göra något, så är det nog snarare skadligt än nyttigt i den religiösa sfären. För det andra tror jag väldigt få förstår vad det innebär att något är katolskt. Och då menar jag inte att jag tycker att alla ska hålla med om min definition ovan! Katolskt är allmänkyrkligt helt enkelt.

Ett tydligt exempel på vad jag menar med det kan tas från Taizé. Det är en liten brödrakommunitet i Frankrike, och dit kommer påvar och biskopar, patriarker och ordensfolk, pastorer och horder av lekmän - ortodoxa, katoliker, anglikaner, lutheraner och frikyrkliga - från hela den världsvida kyrkan och från alla världens hörn som pilgrimer för försoning och tillit. Jag har skrivit mer om mitt möte med Taizé här.

Kommuniteten är i sin kallelse ekumenisk, och bröderna förblir tillhöriga sin ursprungliga kyrka när de blir del av kommuniteten, men samtidigt katolsk i den mening att det är den katolska nattvarden som firas, den katolska bikten som är tillgänglig och kommuniteten står under påven vilket ska ha varit ett villkor för att få ta emot katolska bröder (så som jag har förstått det). Detta gör det till katolsk i både betydelsen av romersk-katolsk och i betydelsen allmänkyrklig. Det formella blir just en formalitet, i alla fall för en utomstående för mig. För den som håller på med kyrkojuridik så är det så klart en annan femma. Kyrkojuridiskt är Taizé trots detta (vad jag har förstått) inte erkänd som en katolsk orden och därför går det alldeles utmärkt att samtidigt hävda att Taizé inte är katolskt.

Helt klart är dock att broder Roger - som officiellt var protestant intill sin död (somliga försöker med mer eller mindre konspirationsteori-lika argument argumentera för att han konverterade till Katolska Kyrkan i hemlighet) - ta emot kommunionen ur kardinal Ratzingers hand vid Johannes Paulus II begravning. Att ta emot den katolska nattvarden utan att vara katolik anses dock enligt katolsk lära vara en dödssynd. Men just i fallet Taizé så antar jag att de har löst det på något sätt. Att det bara "ses mellan fingrarna" låter lite otroligt i mina öron, med tanke på de nära kontakter som ändå funnits med flera "generationer" påvar och i och med att det finns ett antal katolska präster inom gemenskapen och ännu större horder katolska ledare som strömmar dit med sina grupper. Och även om man kanske är skeptisk till konceptet så tror jag - vet jag av egen erfarenhet - att platser som Taizé betyder oerhört mycket för ekumeniken och att få folk att mötas över kyrkogränserna och det är först i där och då vi kan börja verka för en gemensam framtid där alla kristna tillhör samma kyrka.

Jag har inget emot den Katolska Kyrkan. Hade jag varit född katolik hade jag inte sett någon anledning att lämna henne. Men nu är jag född protestant och blev aktiv inom kyrkan tack vare frikyrkan. Kyrkor jag inte heller ser någon anledning att lämna. Ty trots splittringen så tror och hoppas jag att Guds kärlek kan föra oss samman. Att vi en dag ska ha en enad Kyrka utan etiketter eller skilda världsliga organisationer. För mig är Taizé en plats som genom Guds nåd föregår detta redan på den här sidan evigheten. En plats som visar vägen som vi andra ännu måste vandra för att nå enhet fullt ut med varandra.

*****

Läs mer:
Om Johannes Paulus II och Taizé

Apostlamissionärer

Jag läste för ett tag sedan att ordet apostel är detsamma som missionär. Eller mer exakt: att de båda orden betyder samma sak, de är bara härstammar från två olika språk (grekiska resp. latin?). För mig var detta något av en aha-upplevelse som både förvandlade punkter och utropstecken till frågetecken och frågetecken till utropstecken.

Förvirringen kommer självklart från att vi i kyrkan i dag ofta omtalar apostlarna som föregångare till dagens biskopar medan missionärer oftast tycks syfta på något eget ämbete. Kanske är det förvisso mer uttalat så inom frikyrkan som gärna markerar mot att biskopar "sitter på sina höga hästar" och "tror att de kan komma här och bestämma hur vi ska tro" medan missionärerna ofta ses som troshjältar som offrar ett tryggt familjeliv här i Sverige för att istället åka iväg - gärna till en plats där de riskerar att bli förföljda för sin tro - för att sprida evangeliet till "onådda folk" och områden. Och självklart är det tvärt om inom högkyrkligheten där ämbetet som biskoparna bär respekteras mycket tydligt, men där talet om missionärer knappast förekommer (möjligen utöver sankt Ansgar som missionerade Sverige för 1000 år sedan).

På något mysko sätt har jag nog inbillat mig att missionär skulle ha stått med bland Paulus uppräkning av de tjänsterna som han räknar upp i Ef 4:11:

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.

...men det är ju helt uppenbart en missuppfattning (för att inte säga lögn rent ut sagt).

På tal om Paulus så tror jag ofta att han annars ses som urbilden annars för missionären som reser runt från stad till stad och grundar församling efter församling. På sina missionsresor(!) kommer han till en plats, stannar där ett tag - upp till något år - och evangeliserar. Sen han utser ledare och reser själv vidare för att grunda ytterligare en församling på en ny ort. Detta trots att det i Bibeln tydligt står att han räknas som apostel. Men ordet apostel - och biskop - uppfattar jag mer som en människa som stannar på ett ställe, på sitt "biskopssäte", och ansvarar för det geografiska området. En människa som betydligt mer ägnar sig åt att "hålla i tyglarna" för vad som är renlärigt och tillåtet att tro och göra inom kyrkan än en människa som står på gator och torg och predikar evangeliet (så som jag tänker mig att missionären gör)!

Tänk så förvirrat det kan bli för en icke-språkvetare genom att samma ord fast på olika språk importeras och används parallellt men kommer att få olika betydelser!

Reverend Fun: Lofty Ambition

Gissa hur ofta jag känner mig som hen till höger? Ofta! Så gå inte runt och inbilla er att jag är någon frommis av stora mått. Helgelse är bara till för de seriöst kristna, eller hur? Vi andra får göra så gott vi kan med det lilla vi har. Även om det bara är en liten bit gul ståltråd...

Tomas Sjödin: Utdrag ur "Eftervärme"

Efter jag hade skrivit mitt "jag är deprimerad, less och rastlös på mitt andliga liv just nu"-inlägg så tog jag en Panodil mot huvudvärken och gick sedan till biblioteket och rotade runt där i en timme. Bra, billig och effektiv terapisession. Hade med mig en trave på sju-åtta böcker när jag väl gick därifrån!

En av böckerna jag lånade var Tomas Sjödins "Eftervärme". Jag har aldrig läst något av honom innan, men jag vet ju att många av mina vänner är väldigt förtjusta i honom, så jag har länge tänkt att jag borde läsa vad han har skrivit. Men det har liksom aldrig blivit av. Förrän nu. Och än så länge har jag inte blivit besviken. Det är fördelen med att gå till biblioteket jämfört med att köpa hem böcker. De jag inte läser eller som jag blir besviken på kan jag alltid lämna tillbaka utan att känna att jag har "förlorat" något på att låna dem. Har jag väl köpt dem så kommer de ju stå och trängas i min bokhylla för evigt...

*****

Utdraget är hämtat ur kapitel V: "Keep you ears open" (s.65-66 i min lånade utgåva):

Med sin sällsamma humor och sin förkärlek för upptåg slår hon snabbt sönder stereotypen av en "retreatmänniska". Mirella har aldrig lång till skratt och flams, och just därför dras jag till henne. Den ryske mystikern Serafim av Sarov har sagt att ett gott humör är ett tecken på andlig mognad, en tes som bekräftas hos Mirella. Den första av våra "smallgroups" öppnar hon med att säga att hon inte tror mycket på att "rota i sig själv". Tack för det! Det blir en förvånansvärt bra eftermiddag.

Flera dagar senare upptäcker jag att detta är ett mönster i Trosly. Det inre livet, själv källflödet, finner man inte främst genom att vända sig mot sina egna djup. Exemplen från l'Arche visar att livet växer där man börjar bygga på den andres behov. Den behövande är en alldeles utmärkt spegel för det egna livet. Och märk än så: i det uppriktiga intresset av den andre, i "tjänandet", för att använda en term som ofta brukas här, bor mycket självinsikt, och självinsikten är som bekant en förutsättning för all annan insikt.

Det ligger annars nära till hand att börja beskriva andliga erfarenheter endast i "mjuka" termer. Det är stilla susningar och djupa meditationer, sårbarhet och ödmjukhet. Men kontaktytan med Gud är betydligt bredare än så. Vägen till Guds hjärta går lika mycket via ett rejält handtag. Jag har ofta hört det säga att "om jag älskar dig kommer du att förändras". Hör säger man: "Om jag älskar dig kommer jag att förändras." Man finner bara kärleken genom att älska.

Annons: Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

Den här annonsen är förvisso någon vecka gammal vid det här laget, men vill de ha bra folk så kan de väl knappast ha hunnit bestämma sig än. Personligen skulle jag gärna åka, men med jobb och allt så känns det ganska tveksamt om jag skulle kunna komma iväg.

*****

Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

· Är du mellan 18 och 30 år?
· Intresserad av att få en internationell erfarenhet?
· Lära mer om ekumenik?
· Träffa folk från hela världen?
· Lära dig nytt?
· Ge av din kompetens och erfarenhet?

Ansök om att få åka som steward i Kyrkornas Världsråds regi.

Geneve, 8-24 februari 2011 möte med Centralkommittén.
Jamaica, 12-26 maj 2011 Fredskonferens.

Läs mer
Download the information brochure (pdf, 275 kB) ,
Download the application form as (pdf 60 kB) or as (MS Word document 263 KB)

Hör av dig till Sofia Camnerin med frågor och funderingar.

*****

Informationen är hämtad från Missionskyrkans hemsida.

Tidebönens försvarare

Jag har flertalet gånger pratat mig varm för tidebönen här på bloggen. Visst har jag förståelse för att många tycker tidebönen är en onödigt krånglig och uppstyrd böneform. Ja, ofta tycks det ju så mycket genuinare och personligare att be spontant och med mina egna ord istället! Men för mig har många gånger tidebönen varit den hjälp jag har behövt för att överhuvudtaget få till ett någorlunda regelbundet böneliv. Eller ens ett böneliv att tala om. Även om det inte heller hjälper alla gånger. Många gånger har jag varit tvungen att "börja om" efter att helt ha tappat bort både tidebönen och spontanbönerna.

Fast vad är det för mening med att läsa samma bibeltexter vecka efter vecka? Be samma psaltarpsalmer vecka ut och vecka in? Den frågan dyker upp både nu och då även hos mig. Skulle jag - liksom de gör i klostren - be alla tidebönerna så ber man i stort sett igenom hela psaltaren på en månad. Men om man - som jag - i stort sett bara ber completorium så handlar det helt plötsligt om mindre än 10 % av psaltaren. Och då återkomma till samma text vecka ut och vecka in känns lite dumt? Vore det inte bättre att åtminstone be igenom hela psaltaren istället för att stå och stampa på samma fläck?

Men är bön någonsin att stå och stampa på samma fläck? Bön är att ha gemenskap med universums Herre. Att be och läsa samma text gång på gång blir väl då snarast att borra sig in i Guds ord. Och om jag tycker det känns meningslöst så är det nog mer fel på mig än på vår Fader...

Jordens undergång är nära?

Egentligen gillar jag inte rubriken. För mig förknippas talet om jordens undergång med masshysteri och religiös fanatism (eller diverse påskostade Hollywood-filmer), och jag vill varken späda på eller ge upphov till någondera.

Men med ett antal rejäla jordbävningar bara i år plus vulkanutbrott, översvämningar med mera, så har jag svårt att låta bli att föreställa mig flammande rubriker om jordens undergång. Därmed inte sagt att jag tror att det vi ser just nu är jordens undergång, utan mer att de som väntar på undergången får vatten på sin kvarn att skrämma ännu fler människor med.

Nu vet jag om att Jesus och Bibeln talar om jordens undergång - och det som ska komma efteråt! Så kanske skulle jag behöva ta till mig vad dessa "hysteriska religiösa fanatiker" har att säga istället för att ställa mig kritisk med armarna i kors vid sidan av. För all del så har väl alla kristna sedan apostlarna - vilket NT vittnar om på flera ställen - trott sig leva i tidens slut, och många naturkatastrofer har kommit och gått utan att Jesus har "kommit tillbaka i härlighet för att döma levande och döda".

*****

På tal om jordens undergång: För den som minns hysterin när partikelacceleraton "the Large Hadron Collider" i Cern skulle startas för två år sedan så finns fortfarande hemsidan som skapades för alla som ville veta om den har lyckats förstöra jorden än kvar. Fungerar nog lika bra att dubbelkolla med emellanåt för den som är nervös för jordbävningar och så vidare ska få jorden att gå under.

SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Nu har jag inte tränat aikido på över ett och ett halvt år på grund av studie- och jobbsituation, men intresset finns fortfarande kvar och jag hoppas att jag en dag kan hinna/orka återuppta träningen igen.

En liten intressant "biverkan" av aikido-träningen har blivit ett intresse för Japan och dess kultur med samurajer och främmande traditioner. Och jag tycks långtifrån vara den enda - även om ingångarna lika gärna kan stavas manga, anime, TV-spel, osv - som intresserar mig lite extra för landet långt bort i öster. En subkultur frodas och mitt lilla intresse är inte ens med på banan i jämförelse med andra.

Med en flod av samuraj- och mangaböcker försöker bokförlagen tjäna pengar på oss. Medborgarskolorna är inte heller sena att hänga på - här finns språkkurser för den som vill lära sig japanska. Men ett intresse och motivation för att lära sig japanska är något som har sina fördelar även senare i livet. En bättre kombination än av både nytta och nöje är väl svår att tänka sig?

*****

Läs mer:
SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Less och rastlös

Detta inlägg skrevs när jag var både förkyld och hade ont i huvudet. Det är väl egentligen inte speciellt "rolig" läsning, men precis som jag konstaterade med facebook-status-inlägget häromdagen så väljer jag att publicera detta för att visa på hur mitt andliga liv vacklar fram och tillbaka. Något jag känner mig dålig att visa på - bloggens titel till trots.

Sen kan man ju diskutera om huruvida jag inte borde ha så höga krav på mig själv och mitt andliga liv som jag ibland har. Eller vill ha. Värre än så är det inte...

*****

Just nu är jag ganska less och rastlös.

Det beror säkert på att det är mycket "utifrån" som påverkar. Men framförallt är det mitt inre liv som går kräftgång.

Jag börjar läsa böcker - både kristna och profana - men har inte ro att sitta still och uppskatta texten och/eller budskapet. Jag tar promenader men blir inte klarare i skallen för det. Jag besöker gudstjänster men känner mig inte mer uppbyggd när jag går därifrån än när jag gick dit. Jag träffar vänner men känns mest som om jag sitter tyst eller blir osams med dem. Jag försöker be men har ingen ro utan bara stressar från en form till en annan i hopp om att finna frid i någon.

Det känns på något sätt som om Gud försöker säga mig något - lära mig något - men jag är för less och för rastlös på samma gång för att förstå eller ens verkligen orka bry mig. Frustrerande!

SvD: Sverige står modell för en ny andlighet

Tog upp att det har kommit två nya böcker i samtalet om ondskan häromveckan. Hittade nyss när jag letade igenom mitt förråd av gamla halvfärdiga, opublicerade inlägg en länk till en artikel i Svenska Dagbladet om Sverige som modelland för en ny andlighet.

Samma sak här som med ondskan-böckerna: det är långtifrån en traditionell, kristen andlighet som presenteras, men samtalet om gott och ont, andlighet som verklighet och så vidare ger oss som kristna ett gemensamt språk med "de andra" när vi ska ut och evangelisera våra medmänniskor. Hur är det nu igen det brukar formuleras? Då Gud har skapat allt så finns spår av Gud överallt. Därför gäller det att ta vara på det som är gott och visa på det godas källa...

Keeping up...

"Keeping up with the Joneses" är ett engelskt uttryck som innebär att ständigt jämföra sig med sina grannar i materiell standard och se detta som markör för social status. Ju dyrare bil, desto större hus och så vidare blir viktigare än något annat. Man "vill ju inte hamna på efterkälken".

Nu skulle jag vilja införa ett parallellt uttryck - "keeping up with the facebookes" - som den nya generationens markör för social status. Men istället för att mäta materiell standard så handlar facebook mycket mer om att skryta om vilket fantastiskt socialt liv man lever och vilka fantastiska utflykter man gör.

Väder är förvisso okej att klaga på - vi är ju trots allt svenskar även om vi råkar befinna oss på nätet - och i viss mån kortvariga sjukdomar som förkylningar och liknande. Men hur många av oss är lika ivriga att berätta om när vi verkligen har gjort bort oss eller känner oss totalt misslyckade som när vi får skryta om något roligt vi har gjort och hur lyckade vi är?

Har vi ett samhälle - på nätet och "i verkliga livet" - som tål både misslyckande och framgång? Har vi ett samhälle som är en "meritokrati", det vill säga ett samhälle där vårt mänskliga värden enbart är vad våra meritlistor säger att vi är?!

*****

Läs mer:

Stefan Gelfgren på Churchandinternet-bloggen skriver om "Relationer på nätet - ryms både framgång och misslyckande?". Något han poängterar är att sociala webben framförallt är offentlig och inte privat. Och hur ofta går vi runt och pratar om våra misslyckanden och personliga tillkortakommanden offentligt annars? Nej, då vill vi ha en privat sfär av ömsesidiga förtroenden för att öppna upp oss.

Änkan, den faderlöse och invandraren

Den som bryr sig om att läsa gamla testamentet i sin helhet lär snart hitta denna uppmaning till omsorg om "änkan, den faderlösa och invandraren i ditt land" (även om den ibland är formulerad som en anklagan om brist på omsorg och hänsyn). Kanske är detta en uppmaning vi bör ta till oss även här i Sverige såhär i slutspurten på valrörelsen? Guds vilja är att vi ska bereda plats åt invandraren och behandla honom/henne med respekt, inte att "bevara Sverige svenskt"!!

Självcensur

Är det bara jag som upplever fenomenet att jag censurera mig själv i vissa sällskap både för att - inbillat eller verkligt - inte stöta mig med mina medmänniskor och för att inte "uppmuntra till övertolkningar och/eller missuppfattningar"?

Detta att inte säga exakt allt vi tänker är till en viss del det som kallas social kompetens. Alltså något positivt. Men hur ska vi kunna ha en öppen och ärlig dialog om vi bakbinder oss själva? Och vad säger denna självcensur om vad jag tror om mina vänners sociala kompetens...? Ärligt talat - uppstår ett missförstånd eller övertolkning så är det ju lättare att reda ut det på en gång jämfört med att gå som en katt kring het gröt utan att våga säga det jag tänker!

Rationella matematiker