söndag 3 oktober 2010

En fridsknarkares bekännelse

Vad söker jag inom kristendomen? Vad finner jag?

Den första frågan är lättare att besvara än den andra, även om svaret inte blir fullständigt. Jag söker frid. Många blir religiösa i sökande av svar på "livets stora frågor". I jakten på "meningen med livet". Jag har aldrig bekymrat mig så mycket om sådant. Kanske är jag sekulariserad, men i någon mån tror jag även att det religiösa livet har den mening som vi ger det. Den mening som skapas av att vi lär oss av våra erfarenheter och därmed kan hjälpa andra i liknande situationer. Allt som sker är inte förutbestämt. Allt är inte något blint, tomt öde. Ett kristet liv kan vara gott, men kan också innebära lidande, precis som det kan gå hedningen och ateisten både gott och ont här i livet. Vad som utgör ett gott kristet liv ligger för mig mer i svaret på frågan "Vad gör jag med det jag har fått", än jagande efter gudsbevis och bönesvar.


Även den andra frågan kan jag besvara med "frid", även om det svaret blir än mer ofullständigt. Jag finner frid i bönen och i tron många gånger. Få saker kan sänka puls och stress så snabbt och effektivt som "Fader vår/Vår Fader", "Bara i Dig, min Gud" eller (ur completorium) "I frid vill jag lägga mig ner".


Men är inte allt detta bara en "religiösare" variant av "dra tre djupa andetag" som rekommenderas i så många stresshanteringskurser? Absolut! Men finns det något ont i det? Människor långt före mig har sökt tröst och styrka i ritualer, så varför inte söka frid i en religiös ritual? Är det något fel med det? Felet - det som man kan (och bör?) argumentera mot - är att jag i så fall finner friden i själva ritualen som sådan, inte i Gud, inte i tron. Men ska jag då sluta be när jag är stressad eller orolig bara för att jag inte ska finna frid i själva ritualen? Men då känns det ju absolut som om jag försöker finna frid i mig själv snarare än hos Jesus överhuvudtaget, så det blir det ju inget bättre av!


Eller ska jag sluta söka friden för egen räkning? Passivt acceptera vad än livet serverar mig? Ta emot var dag och stund ur Guds hand? Kanske skulle det kunna ses som ett tecken på en mognare tro, en tro som söker andras väl mer än mitt, en tro som söker omvändelse mer än känslor, men samtidigt så skulle jag känna det som att förpassa Gud till något avlägset väsen som varken kan eller vill påverka vår vardag. Å andra sidan, läs till exempel
Teija som återberättar en liknelse av Lilla Therese om ett barn som försöker ta sig upp för en trappa.

Friden kanske inte är målet för min tro. Men det är en väldigt trevlig konsekvens!


Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. /St Augustinus

6 kommentarer:

Margalit sa...

En till sökare efter sanning. Skönt

Margalit

Johanna G sa...

Margalit:
Välkommen hit!
Är vi inte alla det egentligen? Visst går det att veta saker säkert, men jag har en känsla av att vi oftare ställer till det för oss själva med att tro att vi vet något säkert när vi egentligen inte vet och genom att tro att vi egentligen inte vet när vi faktiskt vet något...

Allt gott!

Teija sa...

Förstår inte riktig vad du menar med att återberätta lilla Thérèses liknelse i det här sammanhanget. Förklara gärna! För om du tycker att den gör Gud till ett avlägset väsen som inte kan eller vill påverka vår vardag har du totalt missuppfattat mig och allt jag någonsin skrivit... Jag anser att jag är Guds tjänare, Han är min Herre, inte min mysfarbror som ska ge mig vad jag vill ha. Jag söker evigheten, inte religiöst myspys i det här livet...

Johanna G sa...

Teija:
Oops! Det gick visst lite för fort när jag skrev inlägget. Meningen var att liknelsen skulle kontrastera till det jag just skrev...

Teija sa...

Jag började fundera på om jag skriver så dåligt att det kan missförstås såååå totalt... ;)

Johanna G sa...

Nej, nej! Inte alls. Bara jag som är förvirrar saker i vanlig (god?) ordning...