Redigerad: Bönens natur

Halloj!
Detta inlägg var tidigare publicerat den 29 januari 2010, men av kommentarerna då så förstod jag snabbt att det jag egentligen ville säga uppenbarligen inte gick fram. Här kommer nu istället en redigerad variant av inlägget i hopp om att kanske rätta till något eller några av missförstånden. Jag ber om ursäkt för att den utlovade korrigeringen har dröjt så här pass länge, men hoppas att ni kan förlåta mig. Allt gott och trevlig läsning!
/Johanna G.

*****

Och så "snöar jag in" på bönen igen. Eller knyter tillbaka till några tankar som dök upp utifrån senaste omgången av böneinlägg.

Låt mig göra klart från början: Det vi kallar att be är ett sätt att samtala med Gud i syfte att ha en levande relation med vår Skapare, vår Frälsare och den heliga Ande. Att öppna oss och låta oss dras in i Treenighetens liv så att vi kan säga med Jesu ord "[att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också] de skall vara i oss" (Joh 17:21).

För många blir dock detta med bön detsamma som att prata, läsa eller tänka ord till Gud. Ord med innehåll, ord av bön. Men likväl enbart ord. Till exempel: be en människa nämna en bön och förhoppningsvis svarar de "Fader vår"/"Vår Fader" (även känd som "Herrens bön"). Be dem vidareutveckla så kanske du får ihop en lista som innehåller liturgiska böner, tideböner, lovsång, böner ur böneböcker, bordsböner, psalmer, rosenkransböner, nedskrivna böner, fria böner och så vidare. Men likväl enbart böner i form av ord. Kanske skulle någon nämna den ordlösa bönen - men även den bönen definieras av ord, om än det blir "bön i avsaknad av ord".

Ska vi ta exemplet om bönen ett steg till och fråga hur man ber tror jag nog de flesta exempel skulle gå ut på att sitta still med knäppta händer. Gärna samtidigt som jag blundar. Kanske någon skulle nämna att man kan falla på knä. Eller tända ett ljus. Starkt ritualiserade gester som de flesta av oss - av naturliga skäl - inte ständigt kan leva upp till på grund av vårt yrkes- och vardagsliv.

Hur ska vi då uppfylla Paulus uppmaning att "be ständigt" (1 Thess 5:17)?

I mångt och mycket tror jag att vi ibland skulle må bra av att "avritualisera" bönen. Låta det bli mer som när vi umgås med våra mänskliga vänner. "Hänga" tillsammans med Gud. Göra saker tillsammans med Gud - gå på en långpromenad, umgås med vänner, drick en kopp te på ett café, titta på stjärnorna, äta en middag, hoppa i en snödriva och så vidare. Våga vara tyst tillsammans med Gud - Han lämnar dig inte bara för att du inte ständigt bombarderar Honom med en strid ström av ord!

Men låt mig backa ett steg: Vad är bön egentligen för något? Vilken är bönens innersta väsen, bönens natur? Skulle jag våga mig på en definition skulle det bli något i stil med:

"Bön är en människas relation till Gud uttryckt i en attityd av överlåtelse, lyssnande och tjänande mitt i vardagen"

...dvs, något mycket mer än de ord - oavsett om de är "fria" eller färdigformulerade av andra - vi lätt tänker på när vi talar om bönen och som bygger upp våra bönestunder, andakter och gudstjänster.

Att ge kollekt kan vara en slags bön. Att hjälpa en tant över gatan en annan. För en tredje kanske det är bön att bara finnas där för en människa i sorg. Ni tycker kanske inte detta är religiöst - kristet - nog för att kallas bön? Eller än hellre tycker att det är bättre att skilja på saker och ting kalla dem "för vad de är"? Att låta goda gärningar vara goda gärningar och bön vara bön! Och så vidare.

Men jag menar att allt jag gör kan - och bör - vara en bön! Bönen är en kraftkälla att ösa ur. Bönen skapar meningsfullhet med våra liv. Bönen skänker frid och välsignelse. Till vardagen.

Ger jag inte kollekten som en bön så blir jag likt de i templet och ger av mitt överflöd (jmf Mark 12:44). Därmed absolut inte sagt att det är kopplat till huruvida det svider i plånboken för att få kalla kollekten för bön, utan det är huruvida jag ger med mitt hjärta - min vilja - som definierar kollekten som bön. Huruvida jag ger till Gud.

Ofta tror jag att vi vill placera bönen i ett alldeles för religiöst och snävt fack! Bönen kan vara så mycket mer! Vi säger gärna att människan är gjord för att ha en relation med sin Skapare, och att vi är gjorda för att be ständigt. Men låt oss då göra varje del av vårt liv till bön! Låt frukosten bli en bön, tandborstningen, promenaden/bussfärden till jobbet, arbetet och studierna, gemenskapen på arbetsplatsen, familjelivet på kvällen och nattens sömn. Se allt som bön!

Bönen kan ge stora känslomässiga upplevelser, men den kan även kännas snustorr och meningslös. Bönen och bönesvaren är lika lite känslorna som enbart orden är bönen. Men precis på samma sätt som orden är ett suveränt sätt att formulera bön så är känslorna ett annat bönemedium. Ett rum för Guds svar till oss. Tänk dock på att inte kräva känslor och upplevelser, under och tecken, osv - men kväv dem inte heller!

Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Ja, bara själva vetskapen att jag är älskad av Gud och att jag får vara Hans barn är en bön. Kan det ens finnas någon större bön än den tilliten?!

_

*****

_

PS. Vad ni än gör - prata mer med Gud än om Gud! DS.