lördag 30 maj 2009

Inbjudan till examenssymposium

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag har varit så dålig på att svara på era kommentarer den senaste veckan. Anledningen är dock enkel - all min lediga tid har gått åt till att skriva uppsats (om det nu kan räknas som ledig tid vill säga?), sova och ev. gå på tidebönerna i kyrkan. Så lektid vid datorn har strukits ur min vardag. Tyvärr. Men det är bara en vecka till, så ha lite tålamod, fortsätt gärna kommentera och för diskussioner med varandra, så ska jag komma med mina "allvetande" svar snart igen.

Så till dagens ärende:

För snart två veckor sedan publicerade jag här på bloggen den populärvetenskapliga sammanfattningen till mitt exjobb. För den som vill och är intresserad finns nu på fredag (5 juni) möjlighet att komma till Uppsala och höra mig presentera den "live" under vårt examenssymposium. Själva symposiet håller på 08.30-12.30 på BMC, och min presentation kommer ske nångång strax efter 11.30. För mer information eller vid frågor, var vänlig kontakta mig antingen via mail eller skriv en kommentar till det här inlägget (jag lovar att svara så snart som möjligt, men räkna inte med några längre utläggningar).

fredag 29 maj 2009

Vänster och kristen?

Vem har sagt att man inte kan vara både vänster och kristen samtidigt? Helt klart kan ju åtminstone kristendomen imponera på vänsterfolket ibland: Nu tar kyrkorna itu med världsfrågorna är en måste-läsa-artikel från DN!

Tack till David Åhlén på Operation övre salen som tipsade!

onsdag 27 maj 2009

Ekumenik: organisation eller gemenskap

För länge sedan, i en av kommentarerna till ett av mina många inlägg kring ekumeniken dök frågan om organisatorisk enhet kontra gemenskapsekumenik upp. Då jag tyckte att ämnet var alldeles för stort för att behandlas i en kort kommentar, så valde jag att "brodera ut" frågan i vad som kom att bli detta inlägg.

Om ni inte förstår vad detta handlar om rekommenderas att ni först läser igenom kommentarerna till inlägget i fråga, och om det inte besvarar frågorna så får ni gärna höra av er genom att kommentera antingen detta eller det ovan nämnda inlägget!

Till Kefas-JDFK och John - förlåt för att mitt svar ha dröjt!


Till sak!


För det första:

Jag tycker inte att uppdelningen i "organisatorisk (i innebörden "dogmatisk") enhet" kontra "gemenskapsekumenik" är en en speciellt lyckad uppdelning, eftersom jag snarare ser dessa båda som komplement till varandra än som motpoler. Ett komplement där gemenskapekumeniken kommer leda till en utbredd önskan om organisatorisk enhet "per automatik" (aka "per Ande").


För det andra:

...så används uppdelningen för att utmåla all form av "organisatorisk enhet" som om det vore något annat än ekumenik. För att skapa en (skenbar?) motsättning mellan organisation och gemenskap.


Detta kan säkert förklaras av historiska skäl antar jag. Om jag får spekulera fritt så antar jag att ekumeniska samtal kom till för att skapa ett utrymme för just samtal och gemenskap mellan kyrkorna, inte för att tvinga in någon i någon organisatorisk enhet, men är vi idag nöjda med att bara prata med varandra och låta bli att kalla varandra för Satans kyrka och dylika tillmälen, eller önskar vi ta ekumeniken ett steg till?


Men oavsett vad vi har för mål med ekumeniken - organisatorisk enhet eller ej - kan vi inte vara överens om att så länge det är ett möte mellan kristna individer och/eller kyrkor som handlar om enheten kring Kristus, så kallar vi det kort och gott för ekumenik. Okej?


För det tredje:

Jämför med följande bild från fysikens, tillika optikens, värld:



Betrakta ljusstrålarna som samfundens rörelse, linsen som ekumeniken som bryter oss samman så att vi får samma fokus, fokuset som är Gud och allt vad broderlig och systerlig kärlek heter. Så långt är allt väl (och jag antar att vi är ganska överens hit fram, eller...?), men sen kommer problemen.

Vi människor är alltid i rörelse, och som vi gång på gång har visat genom historien tycks vi som kollektiv ha fullständigt omöjligt att stanna där i fokus, utan passerar bara och fortsätter bortom fokus tills vi åter vänds mot mittpunkten genom att reflekteras eller brytas genom en eller flera andra linser. Och här är det vi har olika åsikter om vem/vad som ska sätta barriärerna som tvingar oss tillbaka mot Kristus. Ska vi vänta på vars och ens tilltal från Anden eller ska vi som gemenskap sätta upp gränser och reflektera varandra? Just i detta tror jag att den organisatoriska enheten kan vara ett skydd, ständigt reflektera oss tillbaka till det sanna Fokuset.


Detta illusterar också varför jag tycker det blir konstigt att dela upp organisatorisk enhet och gemenskapsekumenik som två skilda mål. Antingen får vi, både som enskilda kristna och som hela samfund och kyrkor, vara beredda på att brytas i linsen in mot fokus eller så är vi det inte. Alltså - är vi beredda på att leva ut det kristna livet i en gemenskap där vi alla är i Fokus - hos Kristus - då är vi också i samma organisation redan! Alternativt så slösar vi massor av onödiga resurser - ekonomiskt och mänskligt - på att bibehålla fullständigt överlappande organisationer...


Den dogmatiska, organisatoriska enheten kanske kan vara en något trubbigare och mindre
perfekt lins än vad Guds Andes enhet borde vara, men menar vi något mer med enhet än den enhet vi har idag, så har jag svårt att se hur vi skulle kunna gå runt organisatoriskt-dogmatiska (likt katter kring het gröt), speciellt mycket längre.

För det fjärde:

Om vi nu skulle bli så fullständigt eniga i tro, hopp och kärlek genom gemenskapsekumeniken, varför skulle vi då ens vilja vara kvar i olika "organisatoriska strukturer", dvs våra nuvarande samfund, istället för att visa för oss själva och världen vår enhet genom att tillhöra samma världsliga organisation?


För det femte:

Allt tal om organisatorisk enhet handlar inte om "enhet under påven", vilket alla tycks vara så rädda för. I alla fall inte i dagläget. Kanske kommer det vara en annan fråga om några decennier. Men inte just nu.


Några lyckade frikyrkliga exempel på organisatorisk enhet är ju annars:


- Evangeliska frikyrkan (EFK) föddes t.ex. ur tre frikyrksamfund som gick samman och blev en organisatorisk enhet!!


- Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Baptistsamfundet är på väg att göra samma sak inom de kommande åren (om planerna nu går i lås).


- Alliansmissionen, pingst och EFK har börjat föra försiktiga, trevande samtal om att samköra
pastorsutbildningarna. Vem vet, i slutändan kanske det återigen blir tal om att slå samman även dessa samfund till en ny kyrka?

Visst, i det stora internationella perspektivet är dessa händelser kanske inte så stora, men för mig vore det ändå som att se en (kanske till och med realistisk?) dröm gå i uppfyllelse den dag då vi i Sverige skulle ha ett enda "Sveriges Frikyrkosamfund".


Nu vill jag gärna ha full gemenskap med betydligt fler än enbart mina frikyrkliga bröder och systrar, men till och med drömmen om en enda, enad svensk frikyrka kan känns omöjlig nog till och från, så jag vågar knappt drömma om en framtid med en enda världsvid kyrka.


För det sjätte:

Sann enhet med Kristus i centrum har inget med likriktning att göra, tvärt om så är jag övertygad om att enheten ger större mångfald av uttryckssätt och synsätt. Jämför bara hur det redan spretar inom våra svenska samfund och kyrkor av idag:


- Pingst har t.ex. allt mellan "livets ord-lika församlingar" till kommuniteten på Bjärka-Säby under ledning av Peter Halldorf.

- Katolska Kyrkan har likaså allt mellan karismatiska församlingar till kontemplativa kloster.


- Missionskyrkan har allt mellan "SvK-liga" församlingar till pingstiga församlingar.


- Svenska Kyrkan har allt mellan superliberala församlingar till EFS och högkyrkligheten.


- Och så vidare...


Min poäng är att dagens samfund är långtifrån enhetliga åsikts- och uttrycksgemenskaper. Ofta tycker jag det skiljer betydligt mer mellan olika församlingar inom samma samfund än vad det gör mellan församlingar från olika samfund.


För det sjunde:

I apostlagärningarna berättas om hur folk sålde allt, hade allt gemensamt och delade ut till var och en efter behov. För mig är den typen av gemenskap betydligt radikalare än någon organisatorisk enhet ens kan komma i närheten av, än mindre vad någon diffus "hjärtats gemenskap" skulle kunna erbjuda. Ja, tänk om vi skulle kunna tillämpa denna princip i någon mån på våra samfund? Att "sälja" allt det egna samfundet "äger" (alltifrån kyrkobyggnader till uttryckssätt osv) och ha ALLT gemensamt...


Andra om ekumenik och enhet:

Tuve: Vad får hjärtats enhet för konsekvenser?

tisdag 26 maj 2009

Läpparna, tankarna, hjärtat

När jag introducerades till tidebönen i början av bibelskoleåret så lärde jag mig att se det som en trestegsraket bestående av läpparnas bön, tankens bön och hjärtats bön.

Läpparnas bön:
I början tycks ofta tidebönen vara minst sagt förvirrande. När, var och hur ska man läsa (eller sjunga)? All ens energi är fokuserad det rent praktiska kring böneformen. En läpparnas bön.

Tankens bön:

Efter ett tag när man börjar bli varm i kläderna, börjar bli bekant med själva formen, så frigörs tankarna till att delta mer aktivt i bönen. Associationer och fantasin bildar en klangbotten i bönen. En tankens bön.


Hjärtats bön:

Tillslut blir man så bekant med formen att bönen kan sjunka ner inte bara till tankarna utan ända till hjärtat, och då kan formen bli ett stöd för hjärtats bön.


Sen så ska man också vara medveten om att när man väl har uppnått hjärtats bön en gång, så kommer man inte alltid stanna där, utan man rör sig fram och tillbaka mellan dessa tre och ingen av de tre typerna av bön är föraktlig inför Gud. Det är i alla fall min övertygelse!

måndag 25 maj 2009

Liv efter döden? Och tidigare liv?

Med risk för att förstöra det jag skrev i förra inlägget om döden som ett mirakel och bönesvar, om att tillslut få komma hem till Gud, så vill jag ändå uppmärksamma ett inlägg som Charlotte Therese skrev innan jul: Liv efter döden? Och tidigare liv?


Jag är lite ambivalent till detta. Egentligen är det en fråga jag inte vill ta i. Varken med eller utan tång. Samtidigt så har jag lite svårt att låta bli...

Innan jag bestämde mig för "kristendom, inget annat", så läste jag gärna mer nyandliga böcker. Och bland annat just detta med reinkarnation och tidigare liv tilltalade mig väldigt mycket. Därför stör det mig när kristna människor som jag respekterar vågar kliva ut i diskussioner och frågor som jag helst inte ens låtsas om att de finns. Att ignorera en fråga är ju betydligt enklare än att systematiskt arbeta sig igenom den och gå till botten med den.

För oavsett om man bara hittar gammal stinkande dy eller om man hittar några guldkorn av sanning, så har jag en känsla av att processen skulle väcka upp fler tankar och mönster än jag skulle önska. "Väck inte den björn som sover!" Vacklandet skulle alltför lätt befinna sig på fel sida av gränsen av det tillåtna inom den kristna trossfären om jag gav mig in i dessa områden igen.


Inom klassisk kristen tro ges svaret att det är ett liv med Gud i himlen/paradiset/det nya Jerusalem alternativt ett liv utan Gud i helvetet som väntar på andra sidan döden. Om jag ändå kände mig i grund och botten säker på denna tro.

"Den som står trygg i sin tro, har inga problem med att möta andras", heter det ofta. Jag själv håller det påståendet högt. Respekt och dialog heller än propaganda och anklagelser. Men på detta område är jag långtifrån säker på hur trygg jag egentligen är i min tro och hur pass som mest bara är ett logiskt "jag har valt bort den biten"-blindhet.

söndag 24 maj 2009

Döden, böner och mirakler

För mig har tron på mirakler - och då tänker jag framförallt på helanden, men även mer "meningslösa" mirakler som att Jesus kunde gå på vattnet - alltid varit en självklar del av den kristna tron. Jag har ännu inte begripit mig på vad det tillför tron att ifrågasätta det.

Visst, på sätt och vis
kanske det kan låta mer intellektuellt att säga att man tror mer logiskt och så, men förnuftet behöver ju inte resonera bort miraklen. Har Gud skapat oss och hela jorden så kan han gå in i sin "uppfinning" och ändra förutsättningarna, precis som vilken jordisk uppfinnare som helst. Hur logiskt som helst.

Och helt uppenbart kan dödliga sjukdomar botas på de mest mirakulösa sett och liv kan förlängas med många år efter helanden. Ja, folk till och med återuppväcks från de döda. Om detta finns det tillräckligt många vittnesbörd, alltifrån GT och NT, genom hela historien och vidare in i vår tid.

Ändå så finns det ju minst lika många böner om helanden som inte blir besvarade såsom bedjaren skulle vilja. Ibland gör det inte så mycket, en förkylning må vara jobbig ett par dagar men sen så vinner kroppens immunförsvar och så är den borta, men andra gånger leder uteblivna bönesvar till svåra lidanden och ibland till och med till döden.

"Varför helar inte Gud alla med cancer? Eller HIV? Eller någon annan livshotande sjukdom? Varför räddar inte Gud livet på människor som är i nöd?"

Ber vi för lite? Skulle det hjälpa om vi bad ännu mer?

Eller är frågan felställd? Är döden kanske inte det ultimat onda som vi ibland tycks vilja utmåla den som? Sker mirakler mer för att Gud har medlidande med dem som lider snarare än för att död och sjukdom är något ont i sig? Kan döden vara ett helande i sig? Döden vara svaret på vår bön?

lördag 23 maj 2009

Bokrecension: Ireland - A novel

"Ireland - A novel" är skriven av Frank Delaney och utgiven 2004 av Time Warner Books. Mig veterligen finns den inte översatt till svenska, men går att få tag på både från Bokus och Adlibris i engelskt original Den är 468 sidor lång. Någon egentlig kapitelindelning saknas, men det går hyfsat bra att göra paus i läsningen, då berättelsen gör "paus före nytt stycke" (eller hur jag nu ska uttrycka det) till och från.

Bokens handling ("ramberättelsen" om man så vill) utspelar sig kring två personer: en kringvandrande berättare ("a Storyteller") och en pojke. De möts som hastigast i början av boken, men ganska brutalt skiljs deras vägar snabbt åt. Sedan får vi följa pojken, Ronan, genom hans uppväxt och hur mötet med Berättaren påverkar hans liv. Hur hans liv blir ett sökande efter Berättaren och ett återberättande av berättelserna.

Invävt i denna ramberättelse är nämligen ett antal av Berättarens berättelser, alltifrån förantika historier med smak av istid via hur Irland blev kristnat av St Patrick till det moderna Irlands frigörelse från den brittiska överhögheten. Somliga berättelser rör "stora" händelser som påverkar hela landet, andra är "mindre" berättelser som är lokalt förankrade. Somliga berättelser kanske kan klassas som historiska återberättelser, andra är mycket mer legendbetonade. Tillsammans målar de upp en bild av den irländska historien och den irländska folksjälen.


Berättelserna tar en kors och tvärs över hela den gröna ön, från det ena grevskapet till det andra. Rörigt skulle kunna tänkas, men i och med att en Irlandskarta är infogad på pärmens insida med alla grevskap och deras huvudstäder utmärkta, så går det mycket lätt att hänga med i vändningarna.


Jag köpte "Ireland - A novel" när jag var på Irland för första gången (aug 2004) på rekommendation av expediten när jag frågade efter "en typisk irländsk bok". Men sen blev den stående i bokhyllan för att läsas "senare". Åren gick, men "senare" kom inte. Inte förrän jag och min kompis bestämde oss för att det var dags att se andra halvan av den gröna ön i somras. Tyvärr hann jag inte läsa ut hela boken innan vi åkte, men ändå så hade den hunnit ge mig några inblickar i de irländska mentaliteten och några platser att titta efter i guideboken.


Ifall "Ireland - A novel" är en bra (i betydelsen "vetenskaplig, faktagranskad, korrekt") introduktion till irländsk historia kan jag inte objektivt säga utifrån att ha läst boken, då irländsk historia inte är det som belyses mest i den svenska skolan. Spontant skulle jag ändock säga att det är ett hyfsat representativt populärhistoriskt urval. Man får en känsla och ett intresse för irländsk historia helt enkelt. Och - inte minst viktigt! - en trevlig lässtund.

fredag 22 maj 2009

Rättfärdighet

En dag för sent förvisso, men här kommer i alla fall mitt Kristihimmelfärds-inlägg:

Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
/Jesus (Joh 16:10)
Av alla märkliga uttalanden som Jesus kom med måste det här vara ett av de märkligaste. Hur kan "ni ser mig inte längre" vara rättfärdigt?

Själv känner jag mig snarast som en sur femåring som stampar med foten och säger "Orättvist!" och tycker det vore mycket bättre om Jesus var kvar hos oss här på jorden. Andens ledning är ju uppenbarligen inte alltid helt lätt att tolka - hade den varit det så har jag svårt att tro att vi skulle ha så många olika samfund och kyrkor med de mest skilda uppfattningarna om än det ena, än det andra - hade vi istället haft Jesus här så skulle vi ju kunna fråga rakt ut och (förhoppningsvis) få ett rakt svar tillbaka...

torsdag 21 maj 2009

Två typer av laudes

På senare tid har två typer av laudes varit aktuella här i St Ansgar. Tänkte att jag kunde dela med mig till er andra. Vem vet, det kanske kan sprida sig?

1) Pyjamaslaudes: Är precis vad det låter som, dvs laudesledaren som är alldeles för trött, så han/hon går ner till kyrkan i pyjamas (drar alltsom oftast en tröja över eller något i den stilen).

2) Sympatilaudes: När en eller fler personer tycker synd om han/hon som har laudes och går upp och deltar bara för att visa sympati, och därmed hindra att laudesledaren är tvungen att be laudes helt själv.


...och nej, (böne-)livet blir inte heligare än vad man gör sig!


[PS. Det finns förresten en tredje sorts laudes också.

- Sovlaudes: Går ut på att laudesledaren (= jag) inte orkar gå upp ur sängen, utan kallar de sista minutrarna-timmarna av sömn för "morgonlovsången" (dvs laudes, för er som inte är bekanta med terminologin). Men denna typ av laudes är inte officiellt godkänd av tidebönsanvarig (dvs jag det också, men detta är ett tydligt fall av "höger hand vet inte vad den vänstra gör"...), så den behöver ni inte sprida vidare eller tala högt om. Okej?]

onsdag 20 maj 2009

Kyrkans härlighet?


Ur söndagens (bönsöndagens) epistelläsning:
/.../Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
/Ef 3:20-21

Hans är härligheten genom kyrkan?

"Hans är härligheten i evigheters evighet" tillhör ju en av de mer klassiska fraserna i liturgin, men tillägget "genom kyrkan"? När hörde ni senast någon säga detta under en predikan? När hörde ni senast någon prata om detta i kyrkan? När såg ni detta senast levas ut som en verklighet?


Jag kan inbilla mig om att det oftare förekommer inom Katolska Kyrkan, och kanske i någon mån inom det högkyrkliga i SvK (jag har aldrig dock hört det sägas högt här i St Ansgar vad jag kan minnas), än vad det gör inom frikyrkan och de mer lågkyrkliga delarna av SvK. Det ingår liksom inte i den lågkyrkliga kyrkokulturen - så som jag känner den - att tala om "härligheten genom kyrkan". För att uttrycka det lite drastiskt: Det är väsensfrämmande för frikyrkan att tala i de termerna. Om så bara av den enkla anledningen att högkyrkligheten och KK betonar Kyrkan mycket mer än vad lågkyrkligheten gör. Visst är det viktigt att gå med i den lokala församlingen och bli aktiv där, men betoningen på Kyrkan är i jämförelsevis mycket svag.


För mig är tanken svindlande. Omvälvande. Det känns som om någon har rubbat min verklighetsuppfattning. Så mycket frikyrkligt är det ännu kvar i mig. Men jag måste ha läst det förr. Flera gånger dessutom. Att jag inte har reagerat då? Förunderligt och märkligt...

Gud tillhör äran och lovsången och /.../ och så vidare i all evighet. Förvisso kan Guds nåd ibland förmedlas via människor i församlingen, men därifrån att vända på det att säga att "Hans är äran genom kyrkan" det är ett främmande tänkesätt. Ändock så står det där. Svart på vitt. Bok, kapitel och vers är givna. Gilla det eller ej - frågan är hur vi ska hantera det. Hur vi ska leva upp till det. Hur vi som kyrka ska visa på det och låta det bli till en verklighet även i vår församling, inte bara hos efesierna under första århundradet efter Kristus...

tisdag 19 maj 2009

Internationella Hepatitdagen

Idag, 19 maj, är det Internationella Hepatitdagen.

Då jag skriver mitt exjobb om just hepatit - hepatit C för att vara exakt - så kände jag att jag ville uppmärksamma detta. Uppsatsen är det förvisso fortfarande en del arbete kvar med, men jag är färdigt med allt det laborativa. Och min populärvetenskapliga sammanfattning av hela arbetet, och det var den jag tänkte att ni kunde få nöjet att läsa.

Så - mycket nöje!


*****

Syntes av NS3-proteashämmare riktade mot Hepatit C

Johanna G.
Avd. för organisk farmaceutisk kemi

Kemin delas av tradition upp i organisk och oorganisk kemi, där den organiska kemin handlar om molekyler som innehåller kol, väte och syre, medan den oorganiska kemin bland annat fokuserar på metaller och salter. Denna gräns är inte knivskarp, då t.ex. metaller förekommer som katalysatorer inom den organiska kemin.

Läkemedelssyntes är en undergrupp till den organiska kemin, vars syfte är att skapa nya organiska molekyler som kan användas som läkemedel. Måltavlorna för läkemedelsmolekyler varierar kraftigt – jonkanaler, proteiner, enzymer och steroidreceptorer är bara några exempel – vilket ställer höga krav på variation och precision.

Hepatit C-viruset (HCV) är ett RNA-virus, som angriper levern och leder till levercancer och gulsot. NS3-proteaset är ett, för viruset livsviktigt, enzym. Genom att hämma enzymet finns stora förhoppningar om att kunna bota patienter med HCV. I dag finns ingen specifik behandling mot HCV. Det finns ett antal nya läkemedel på gång i kliniska prövningar, men precis som med HIV är det stora problem med resistens mot läkemedlen då viruset lätt muteras. Därför finns det ett stort behov av att få fram nya läkemedel mot HCV.

Jag har under mitt examensarbete skapat fyra stycken nya potentiella HCV-NS3-proteashämmare. Under arbetets gång har jag använt mig av en stor variation av kemiska reaktionstyper och analysmetoder för att skapa och bekräfta strukturen av först olika byggblock och sedan mina färdiga molekyler.

I biokemisk testning har mina hämmare visat god aktivitet mot NS3-proteaset.

måndag 18 maj 2009

Pojke + flicka = goda vänner??

Eller ska jag kanske (ännu mer provocerande?) skriva "singelkille + singeltjej = goda vänner!!"

Detta tycks - förvånande nog - vara något av det mest otänkbara som finns i Sverige idag. Att två singlar av olika kön i ungefär samma ålder faktiskt kan vilja vara nära vänner utan att samtidigt vilja utveckla någon form av amoröst förhållande.

Väldigt många tycks åtminstone ha svårt att acceptera på det. Tro mig, folk har trakaserat mig med alla "lämpliga" manliga kandidater som funnits i min närhet sen högstadiet.
För så fort som jag (singeltjej, idag i 25-års åldern) pratar med en singelkille i lämplig ålder - och det behöver inte ens vara på tu-man-hand, utan räcker med att man pratar mer intensivt med någon viss person i en större grupp - mer än två-tre gånger så börjar spekulationerna komma. "Är det något på gång?" Tissel-tassel.

Jag blir galen på detta! Frustrerad!

Under hela mitt liv har jag haft manliga vänner som jag trivts väldigt bra med - som mycket goda vänner och inget annat. Ändå har jag gång på gång på gång behövt försvara mig gentemot tredje part och gång på gång markera att "Nej, det är inget annat än (platonisk) vänskap mellan oss".


Nu senast började tisslet-tasslet strax innan påsk med att en kompis som frågad mig rakt ut om det var något på gång mellan mig och en gemensam vän. Dum nog som jag är berättade jag det för bl.a. mina korridorare för att jag tyckte det var så komiskt, men med resultatet av att även mina korridorare börjat pika mig och fråga om det inte är något på gång.

Fast även om jag kan bli galen på attityden, så uppskattar jag ändå min väns rakhet. Hellre tar jag att människor frågar mig rakt ut än att de tisslar och tasslar bakom min rygg utan att jag får någon möjlighet att försvara mig.


Varför jag retar mig så in i norden på detta?


För det första därför att jag anser att det verkligen hämmar vänskapliga förhållanden mellan "lediga" killar (de som har flickvän/fästmö/sambo/fru är ju redan upptagna, och därför kan man vara vän med dem och slippa alla spekulationer från omgivningen, tack och lov!) och likaledes "lediga" tjejer.

Hämmande både direkt för de två inblandade i vänskapen - måste jag gå runt och försöka känna något mer för alla lämpliga karlar i min närhet, hur ska jag då kunna utveckla avslappnade vänskaper med dem? - och delvis indirekt hämmande på grund av alla dumma kommentarer man får. Om jag inte är beredd att orka med alla dumma kommentarer kanske jag hellre nöjer mig med att umgås i grupp utan att bygga några speciellt starka vänskapsband med några få...


För det andra därför att det inte känns som något värdigt ett jämnställt, könsintegrerat samhälle år 2009. Att det blir svårt att undvika i ett könssegrerat samhälle kan jag förstå, då den enda orsaken till att träffas över könsbariärerna mer eller mindre blir för att befästa äktenskap (inbillar jag mig), men detta är väl knappast fallet med Sverige av idag?!


Och tro inte att kyrkosfären är bättre på den här punkten än samhället i stort. Åh nej! Snarare tvärt om. Eller kanske bara på ett annat sätt. Om samhället mer förväntar sig kortvariga förhållanden, flirtande och möjligtvis lite kompis-sex, så förväntar sig kyrkliga människor (för att dra det lite till sin spets) att man ska gifta sig och leva lyckliga livet ut så fort de börjar inbilla sig att man har något på gång.


Frustrerande, underhållande och patetiskt - allt på samma gång!

(Eller allt om vartannat beroende på dagsform och humör).

söndag 17 maj 2009

Bön á la konfirmationspedagogik

Dagen till ära - bönsöndagen - så lyfte prästen idag upp ett gammalt konfirmationspedagogiskt knep vad gäller bönen.

Titta på din hand och dess fem fingrar (eller rita av den på ett papper, likt bilden ovan, så att du kan skriva ner dina böner i den):

- Lillfingret är den begärande bönen. Kanske är det vår första bön, kanske är det vår vanligaste bön. Det är definitivt en bön som Bibeln uppmuntrar till! "Låt alla era önskningar bli kända inför Gud..."


- Ringfingret är förbönens finger. Precis som vigselringen visar på ett ansvar mot en annan människa så visar ringfingrets bön på vårt ansvar för att be för varandra.


- Långfingret är tacksägelsens finger. Det längsta fingret. Därmed inte sagt att det är bönen som räcker längst alla gånger, eller...? (
Jag missade det, jag hade mest roligt åt att prästen försökte anstränga sig åt att inte stå och peka finger åt församlingen men ändå samtidigt visa på långfingret).

- Pekfingret är syndabekännelsen och bönen om förlåtelse. Fingret som pekar ut vägen som vi måste gå. Bönen som vi bör tänka på innan vi pekar anklagande på någon annan.


- Tummen tillsist är lovprisningen. Bönen som omsluter alla de andra bönerna och håller ihop greppet.


Handen är pedagogisk på det sättet att man alltid har med den (undantag: de som har löshänder eller inga händer alls). Oavsett vad man gör - arbetar eller är på fin fest, är i kyrkan eller i vardagen - så finns de alltid med, på samma sätt som bönen alltid bör finnas med oavsett vad vi gör. Oavsett om de är skitiga med ovårdade naglar eller välmanikyrerade så är det trots allt samma gamla händer tillslut. Oavsett hur vi lägger fram vår bön, oavsett hur fint formulerad bönen är, så är det tillslut samma bön ändå.


Handen är det vi räcker fram mot en annan människa. För att hälsa dem välkomna. För att hjälpa dem. För att önska Herrens frid. Och allas händer- allas böner - tillsammans blir det som i mässan kallas kyrkans förbön. Låt detta bli en läxa för hur vår bön bör vara.


Några andra handfasta exempel på hur händer kan användas till alla dessa typer av bön finns
här (tack till Emanuel för tipset).

lördag 16 maj 2009

Be för Sverige

I ett sista inlägg på "temat" utanförskap så vill jag lägga in Simon Åhdals "Jag tänker be för Sverige". Tycker texten talar ganska bra för sig själv, så även om den inte är något mästerverk rent språkmässigt eller poetiskt, så kan den vara bra att lyssna på den några gånger och låta innebörden gripa mig.



Men är jag då den person som vanligen är den som ser dessa människor som är utanför? Lever jag efter Jesu ideal att umgås med "prostituerade och tullindrivare" lika gärna och ofta som med den "fromma eliten"?


Nej, tyvärr inte. För att dra det lite till sin spets (men sanningen har legat väldigt nära somliga gånger) så har jag många gånger känt mig mer provocerad än uppmuntrad av Frälsningsarméns och andra kristna rörelser som verkligen lever ut denna aspekt av det kristna livet.


Antagligen blir jag väl provocerad för att jag får mindervärdeskomplex. För att jag inte är "lika god som de är". Eller något annat dumt. Psykologin bakom sådana här mekanismer är inte min starka sida. Det jag ville säga dock är:


Till dig som fungerar likadant som jag - du är inte ensam. Och jag skriver inte detta för att ge dig dåligt samvete, utan jag skriver det lika mycket som en predikan och påminnelse till mig själv. Glöm inte bort! Dölj inte ditt dåliga samvete bakom aggressiv attityd. Våga lev ut hela det kristna budskapet. Ha det som mål, men ta ett litet myrsteg i taget i riktning för att uppnå målet - det kan vara svårt nog! - om du tycker det är lika svårt som jag gör. Ta det som en utmaning att älska din nästa och inte bara dina vänner. Det är människor det handlar om.

torsdag 14 maj 2009

Andy: Ser du mig?

I anknytning till inlägget om att våga föra dialog med dem som är "utanför", vill jag uppmärksamma en berättelse som berörde mig djupt, även om den har några månader på nacken vid det här laget:

Ser du mig? av Andy

Läs och bli berörd!

onsdag 13 maj 2009

Uppmuntra den tro som finns


"Jag vill uppmuntra den tro som finns", säger Katarina Alexandersson till Sändaren.

Utan att veta ett enda dugg om Katarina som person, så låt mig rycka hennes uttalande helt ur sitt sammanhang. Ja, faktum är att ni även kan glömma bort Katarina, för resten av inlägget har inte det minsta med henne att göra.

"Jag vill uppmuntra den tro som finns" uttrycker för mig liberalteologins positiva sida. Istället för att komma med något färdigt facit eller möta ett försiktigt trevande i trons ytterkant med fördömanden så bjuder man in till samtal där var och en får dela med sig av sina tankar och erfarenheter på jämnställd grund.


Samtalsgrupperna i
Alpha är ett mycket bra exempel på vad jag menar. Under Alphakvällen har man delvis ett föredrag där prästen/pastorn/alphaledaren får berätta om vad den kristna tron står/påstår och delvis samtalsgrupper, men i samtalsgrupperna får alla säga allt på lika villkor. Gruppledarna är inte där för att döma dem som säger "fel" saker, utan tvärt om för att möta människan bakom alla ord, ta henne eller honom på djupaste allvar och uppmuntra den tro som finns oavsett hur den ser ut!

Kanske tycker inte ni detta låter som liberalteologi? Alpha är ju ett koncept som används i långt vidare kretsar än de som brukar kallas "liberala" i den kyrkliga sfären. Tvärt om kanske Alpha framförallt används utanför den liberala kyrkosfären! Och nej, Alpha kanske inte är det jag först tänker på när jag tänker på liberalteologi, men just hur det fungerar i samtalsgruppen visar ändå på ett illustrativt sett det - precis som jag skrev ovan - positiva med liberalteologin enligt mig, dvs just viljan och ansträngningarna för att uppmuntra den tro som många hårdhudade, sekulära svenskar trots allt bär på.

Att våga släppa den andre in på livet utan att fördöma. Att våga föra dialog och möta människor där de är, trots att man själv riskerar att bli dömd av "heligare och frommare kristna" som kan sin bibel (och tradition) utantill och som kan ge tvärsäkra svar på varenda fråga. Underförstått blir ju problemet i mötet mellan att själv växa vidare som kristen för att inte längre behöva leva på "mjölk" (och då delvis underförstått att bli mindre liberalteologisk) för att använda Paulus terminologi, kontra att kunna möta de trevande på deras nivå på ett ärligt sätt utan att begå dödssynden att förställa sig och låtsas tycka och tro något som när det väl kommer till kritan inte alls är något man står för.

Eller är man kanske bara rädd för att "smittas" av liberalare tankar om man umgås med ickekristna utan att själv diktera villkoren i förhand?


Många av oss (mig själv inkluderad) mer "konservativt kristna" har svårt för att möta helt sekulariserade medmänniskor, för vi delar inte samma begreppsvärld. Vi har inomkyrklig debatt om ämnen som när, hur och av vem dopet ska utföras, men hur möter vi den döpte "hedningen" som vi har till granne? Hur förmedlar vi att kyrkan är bra att ha även till andra saker än att ordna våra drömars sagobröllop eller en stämningsfylld begravning? Hur kan vi som tror på en kärleksfull Fader möta den som hellre väljer att tro på ett blint, skoningslöst, öde än vår Gud? Hur får vi den "naturreligiöse" att se bortom det skapade på Skaparen?


I detta spänningsfällt lever - föreställer jag mig - liberalteologerna. Kanske brottas de med dessa frågor i sitt eget liv, kanske brottas de mer med frågorna om hur vi ska nå ut med evangeliet idag. Precis som jag som mångkyrklig och ekumen lever i spänningsfältet och diskussionen mellan kyrkor så lever de i dialogen mellan kyrka och samhälle, med allt gott och ont det för med sig. Kanske är det om dem som Jesus säger "I världen, men inte av den"?

Kanske borde vi bli betydligt bättre på att lyssna på liberalteologerna istället för att bara konstant gnälla och/eller skälla på dem?

tisdag 12 maj 2009

Sträck ut din hand

För att fortsätta på temat från igår med berikande mångkyrklighet så kan jag passa på att tipsa om ett mycket välskrivet och tänktvärt inlägg på bloggen Dessa mina minsta bröder om att våga föra dialog.

I inlägget tas förvisso upp en mycket bredare aspekt på detta med att våga föra dialog, men nog går det att lägga ett mellankyrkligt perspektiv på uppmaningen?!

Våga föra dialog med dina medmänniskor! Våga stå tillsammans med de som kanske inte tycker precis som du eller uttrycker sin tro precis som du. Den som är trygg i sin tro har inga problem med att möta den som tror och tycker annorlunda.


Sträck ut din hand, och finn en hand i din

Sträck ut din hand, och vinn nya vänner
Sträck ut din hand, och möts av en öppen famn


Och kom ihåg - Jesus umgicks både tillsammans med de fromma fariseerna och tullindrivarna (aka landsförädarna), de prostituerade osv!

måndag 11 maj 2009

Berikande mångkyrklighet

Detta är ett födelsedags-/önskeinlägg. Tidigare önskeinlägg finns här och här.

Dagens önskan kommer från Teija och lyder:

Det jag är nyfiken på är dina tankar kring din mångkyrklighet och hur det skulle kunna berika min katolska enkyrklighet.
Låt mig dock börja i en något annan vinkel. Hur är det att vara mångkyrklig? Vad innebär det egentligen? Att vara mångkyrklig kan ju låta väldigt fint och bra, men låt mig citera mig själv från ett tidigare inlägg:

Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".
Att vara mångkyrklig kan förvisso vara oerhört berikande, precis som det är oerhört berikande att resa runt i världen och lära känna många kulturer, men lika ofta är priset egentligen alldeles för högt, då mångkyrklighet är oerhört frustrerande och ensamt många gånger. Utelämnat. Att kunna smälta in överallt, men aldrig riktigt tillhöra. Alltid vara den som kommer utifrån, när allt jag bär på är längtan att få ge mig själv
helt och fullt ut i en kyrka (och ett samfund) - vilket är en oerhört viktig hörnsten inom den kristna tron - en längtan som aldrig kan bli fullt tillfredsställd för den som är mångkyrklig. I alla fall inte på det sätt som jag lever ut min mångkyrklighet, med tvära kast mellan olika kyrkor och traditioner, och en ev. framtida hemvist som på sin höjd är skriven i lös sand (och Guds hand, så klart).

Samtidigt så måste jag också erkänna att mångkyrkligheten nog lätt blir en väldigt självisk typ av kristendom. För den som väljer (eller blir kallad till att tillhöra) ett visst samfund, så tvingas man ta "det onda med det goda". Oavsett om man tillhör LO, baptisterna, SvK eller KK så tror jag inte att någon människa kan hålla med om exakt allt som görs, sägs och/eller lärs i det enskilda samfundet. Det ligger inte i den (fallna) mänskliga naturen att vara så pass överlåten, varken hos samfundsrepresentanter eller hos den enskilde medlemmen. Så det jag som mångkyrklig kan göra/gör är att gå och plocka "russinen ur kakan". Jag tar till mig det som tilltalar mig och struntar i resten. Har överseende med allt det där som stör mig, som inte passar in i min personliga livsåskådning.

För att dra det till sin spets: att vara mångkyrklig skulle i mångt och mycket kunna liknas vid att suga näring från alla enkyrkliga utan att ge speciellt mycket (om något alls) tillbaka. Jag vet att långtifrån alla mångkyrkliga skulle hålla med mig om detta, men mina egna tankar har rört sig mycket i de banorna på senare tid. Och därför tyckte jag också din fråga var så oerhört intressant. Jag blev helt enkelt tvungen att tänka efter ordentligt.

Så för att återgå till den egentliga frågan: Hur kan min splittring berika dig som är "enkyrklig"?

För det första genom att faktiskt inte fördöma och anklaga, utan snarare nyfiket - och ibland ganska undrande måste väl erkännas - närma mig din tro. Det kanske inte låter så mycket, men jag tror det kan vara värt en hel del ibland. Om inte annat så kanske mina frågor och funderingar kan berika dig att söka djupare i din tro och tradition.

För det andra hoppas jag att jag kan visa dig på en del av det som är positivt i andra samfund och traditioner, så att korsbefruktning i viss mån kan ske. Ett tydligt exempel där vore ju hur den pingstkarismatiska väckelsen spred sig in i den Katolska Kyrkan på 60-talet(?), utan att göra KK mindre katolsk för det.

För det tredje är det min förhoppning att i en korsbefruktad kyrka så kommer vi också närmare varandra och visar större förståelse för varandra. Och kommer vi närmre varann så kanske vi blir vänner och vågar se varandra som syskon i Kristus. Och som syskon så kanske inte våra skillnader blir hot, utan leder till att vi i längden kommer kunna förverkliga Jesu bön om fullständig enhet i en mångfald av uttryck. Därmed inte sagt att jag tror på att utplåna alla skillnader mellan kyrkorna abrupt redan idag, men kanske kan vi genom att bygga broar mellan våra isolerade öar möjliggöra att det i framtiden kommer vara en fullt integrerad stad/nätverk med broar och korskopplingar mellan alla kristna till den milda grad att vi inte längre är olika kyrkor utan en enda Kyrka. Och kanske kan jag som mångkyrklig vara en sådan bro, medan du som enkyrklig är ett brofäste och -pelare?

Ja, det kanske jag ska förtydliga lite. Mitt problem med att vara mångkyrklig och kunna smälta in i många olika typer av gudstjänster och andakter har egentligen väldigt lite med själva uttrycksdiversiteten att göra, utan är till 95 % enbart beroende på den kyrkliga splittringen och avsaknad av samfundstillhörighet och -identitet.

För det fjärde så kanske min mångkyrklighet kan lära mig flera kyrkors interna språk och jargong, så att jag i någon mån kan visa på att vi menar samma sak även om vi använder olika ordval ibland - eller tvärt om, att vi menar olika saker även om vi använder samma ord och gester.

Läs mer:
Anton på Kristenunderjord berör ämnet med bindningstid till församling och sammanhang i ett tänkvärt inlägg.

söndag 10 maj 2009

Bokrecension: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud

"Anteckningar efter en frontalkrock med Gud" är skriven av Maria Küchen och gavs ut år 2006 av Cordia. Den är 171 sidor lång, fördelat på ett stort antal korta kapitel (ickenumrerade kapitel, och då varje kapitel är ca 1-3 sidor långt orkar jag inte räkna dem alla) fördelade på några större block, t.ex. "Dödssynder", "Trotsets halleluja" och "Hemma".

Bokens titel beskriver ganska bra innehållet - det rör sig mer om dagboksliknande anteckningar än om teologisk polemik eller traditionell poesi. Å andra sidan handlar den minst lika mycket (eller mer?) om mötet med den inomkyrkliga kulturen som om mötet med Gud!

Detta med den dagboksliknande strukturen är både bokens starkhet och svaghet. Precis som en dagbok blir det lätt lite spretigt och lösryckt. Samtidigt blir det väldigt ärligt och icke-tillrättalagt. Bäst blir boken när - om - man läser om en del kapitel. Går tillbaka (gärna redan under läsandets gång) och upptäcker hur fler ämnen och personer återkommer och skapar någon form av röd tråd, som man inte alltid upptäckte vid första genomläsningen.


Styrkan med boken är just att Maria berättar om sina upplevelser och tankar så som de dyker upp, snarare än att försöka redogöra för/presentera någon slags (omogen) teologi, så som jag upplevt att författare till andra böcker i samma genre försökt göra alltför ofta. Att vilja presentera sin upptäckt av teologin må vara lovvärt, men det blir ofta alldeles för uppenbart att det finns en anledning till att man ofta genom historien ansett att man inte ska undervisa direkt efter sin omvändelse! Vittna ja, undervisa nej. Och denna bok är ett vittnesbörd, ingen undervisning, och som sådant är det intressant.


Ändå är det ingen "klassisk" omvändelseberättelse, där man först beskriver det liv man levde, ja i det närmaste frossar i hur syndig/omoralisk man var, hur man följde falska gudar osv, för att sedan beskriva vad som ledde fram till omvändelsen, hur själva omvändelsen gick till och sen tillsist hur fantastiskt och förvandlat livet har blivit efteråt. Nej, redan i tredje kapitlet (efter två mycket generella inledande kapitel) beskrivs kortfattat hur hon fick en inbjudan att åka till ett kloster i Italien för att vara med och arbeta fram nya psalmer för vår tid, nappade efter en hel del övertalning och - pang - hur Gud drabbar henne. Resten av boken behandlar just, precis som titeln antyder, tiden EFTER frontalkrocken med Gud.


Två teman är mer frekvent återkommande i boken: delvis att det direkta Gudsmötet i det närmaste kan liknas vid en psykos, och delvis blir det väldigt mycket tankar och paralleller till sex. Psykosliknelsen är intressant, men sexet drar ner omdömet. Det får mig att sucka och bläddra vidare för att det inte talar till mig. Om det är för att jag inte har levt något frisläppt liv med kurshelger där det är "fri kärlek till alla" som gäller eller om jag bara är less på sexualiseringen av samhället låter jag vara osagt. Fast det kanske är bäst jag påpekar att Maria använder denna sexualiserade kultur där "kärlek = sex" i kontrast till den kristna kärleksbudet, men ändå...


På det hela taget är det som sagt var ett intressant vittnesbörd som jag antagligen kommer komma tillbaka till någon eller några gånger i mitt försök att delvis förstå kyrkan sett ur en nykristens perspektiv, delvis förstå kyrkan ur ett mer poetiskt perspektiv.


Jag hade förvisso gärna läst lite mer om före och framförallt tiden i klostret, istället för att bli tvungen att nöja mig med de fåtal, knapphändiga antydningar som finns med som det är nu. Men som sagt var lite mer, inte mycket. Jag är innerligt tacksam över att slippa en del av de klassiska klyschorna.

Det jag kommer att bära med mig tydligast är nog dock hennes vittnesbörd om hur Gud visade på hur hon inte ska söka efter den kyrka som ger henne mest, utan gå till den lokala, svenskkyrkliga församlingen. Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".

Charlotte Therese har reflekterat över samma bok i ett antal blogginlägg.

lördag 9 maj 2009

Syftet med den Onde

Ords 16:4

Allt som Herren skapat har ett syfte,
den onde är till för olyckans dag.

Ifall ni har undrat alltså...

fredag 8 maj 2009

Läsupplevelser

Har blivit utmanad av både Teija och Minutz3, så det är väl bäst jag försöker få ihop något...

1.Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

- "Stora Emil-boken" och "Stora Pippi-boken" av Astrid Lindgren. Vad finns det mer att säga? Fast å andra sidan - räknas föräldrars högläsning som personlig läsupplevelse? Personligen läste jag dem inte förrän efter gymnasiet.


- Andraplatsen får nog delas av "
Pelle Svanslös" av Gösta Knutson och "Pettson och Findus" av Sven Nordqvist. Strålande historier, strålande bilder. Jag ledsnade aldrig (till mina föräldrars stora förtret?). Tillhör också böcker jag kommer läsa för mina barn (om jag nu får några nångång vill säga).

- "
Sagan om Elenien" av David Eddings. Fick tillslut in mig på fantasy efter misslyckade försök med både "Min morbror trollkarlen" av CS Lewis och "Kampen om Mordant" (kanske mer känd som "Spegelvärlden") av Stephen R. Donaldson.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
-
Bamse! Jag är antagligen inte fullt så barnsligt förtjust i Bamse som somliga av er kanske tror utifrån mitt val av bloggadress, men jag ska inte förneka att det var en stor favorit när jag var liten och att jag blev helt förstörd när min lillebror rev sönder Bamsetidningarna och mamma vägrade bli arg på honom för "han var ju så liten och inte förstod bättre". Pyttsan!, säger jag bara, han var säkert ett(!) år vid det laget...

-
Min Häst! Hur jag drömde om att skaffa egen häst när jag var liten. Tack och lov så var mina föräldrar klokare än jag. Rida var kanske kul, men att mocka stall och ta hand om hästen i box/spilta var aldrig min grej, och idag tycker jag hästar mest är rätt stora och läskiga...

-
Fantomen! Hittade ett gäng tidningar som mamma hade köpt i sin ungdom som jag läste gång på gång. Lånade ännu fler tidningar från min morbror när jag var hos min mormor och morfar och hälsade på osv. Köpte själv lösnummer sporadiskt under några år, men började aldrig prenumerera, och nu var det ett tag sedan sist...

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Oj. Vet inte om jag kommer på någon. Har blivit överraskad både positivt och negativt av böcker, men det av andra anledningar än just det berättartekniska. En roman är en roman och en diktbok en diktbok liksom.

Trudi Canavans böcker kanske kan kategoriseras in här förresten, då de inte helt och hållet följer samma mönster och stereotyper som den mesta andra fantasylitteraturen. Kanske.

4. Musik eller inte när du läser?
Va? Finns det människor som lyssnar på musik när de läser något mer "seriöst"?? Hur ska man då kunna koncenterera sig på berättelsen...?


5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Svår fråga. Känner mig frestad att säga "DaVinci-koden" alt. "Harry Potter" bara för att folk har sådana fördomar vad jag som kristen antas gilla och läsa för typ av böcker, men jag tror faktiskt inte så många blir förvånade över att jag gillar dem ändå. Motsatsen skulle väl vara att skriva att jag tror folk skulle bli förvånad över hur mycket "teologisk" litteratur som jag har läst, trots att jag inte är teolog, men jag vet inte. Det känns ganska platt att skriva något av dessa, vore ju roligare med något mer överraskande/oväntat alternativ!


6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

"Ogillat" kanske är att ta i, men den bok som jag blivit absolut mest besviken på är "Från Helvetets Brevskola" av CS Lewis. Det var verkligen en "jaha"-bok, som jag inte kan förstå varför den är så omtalad och upphöjd till skyarna. Men å andra sidan är det väl troligtvis pga att jag har hört för mycket citeras ur den, så att jag kunde många av poängerna redan innan jag läste den.


7. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Nej, ingen jag kan komma på. Tvärt om brukar jag ofta vara ganska skeptisk mot filmatiseringar, då jag ofta tycker att de blir dåliga, konstiga eller bara inte stämmer överens mot hur jag föreställde mig boken/serien.


8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Stor kram: Svår fråga. Får jag säga "pass"?

Öl: Pass igen.
Omgång stryk: Ingen! Tycker inte om att slåss "på riktigt".

9. Vem vill du utmana?

Utmaningen går härmed vidare till
Excelsis, Språkmy, Zoltan och AKO.

onsdag 6 maj 2009

(Av)sändaren okänd

När jag kom hem idag låg ett stort papperskuvert och väntade på mig. Utifrån hur det buktade lite gissade jag att det innehöll en bok eller kanske något tunnare klädesplagg. Båda dessa teorier kom på skam redan innan jag öppnade, för känslan var förvisso att det var något mjukt inuti, men inte "tygmjukt". Nyfiken öppnar jag kuvertet och till min förvåning ligger där senaste numret av Sändaren.

Jag har aldrig prenumererat på Sändaren, så rimligen borde jag inte finnas i deras register. Och hade det varit Sändaren själva trots allt som försökte värva läsare på detta sätt så borde det rimligen finna med ett följebrev tänker jag mig. Ett följebrev som berättar om vilket generöst erbjudande de har till just mig att börja prenumerera just nu...

Men eftersom inget sådant brev fanns så gissar jag att någon generös person har ansett att jag borde få den, eller att jag borde läsa något specifikt som står i den. Eftersom det aktuella numret kom ut den 30 april så gissade jag på det senare och glad i hågen bläddrade jag alltså igenom tidningen, men kom inte på en enda sak som skulle kunna kopplas ihop med mig direkt eller indirekt. Betyder det alltså i så fall att den/de inte tyckte jag skulle läsa detta specifika nummer utan att jag borde ha tidningen mer generellt?!


Ett mysterium utan lösning (tills vidare): Avsändaren är och förblir okänd.

tisdag 5 maj 2009

På vingliga hjul

Jag var hemma på snabbvisit hos mina föräldrar i helgen. Passade då på att byta till sommardäck på cykeln (den hade varit kvar där sen i påskas i det syftet, men det gäller ju att jag skulle ta mig tid att ta mig dit ut och göra det också). Det gick hyfsat bra, tycket jag, snabbt och lätt för en amatör. "Bra kvinna reder sig själv" tänkte jag och började cykla hemåt.

Och nog verkade som om jag hade rätt i det...
...tills jag insåg att jag hade glömt att dra åt skruvarna som håller fast bakhjulet ordenligt!!


Mycket försiktigt lyckades jag trots allt cykla hela vägen hem utan att vare sig jag eller cykeln havererade, och inför nästa cykeltur var det ju bara att dra åt skruvarna så rullade det fint. Men jag kände mig ju lagom smart efteråt. Får väl skylla på att jag hade bråttom till kyrkan!

Bra kvinna reder sig själv...


... nästan.

måndag 4 maj 2009

Tankar ifrån Jesusmanifestationen

OBS! Detta kommer inte vara en sammanfattning av Jesusmanifestationen. Det kommer heller inte beskriva alla mina tankar från manifestationen, utan enbart beröra några få av de tankarna som jag burit med mig efteråt.
Förra året satt jag hemma och var skeptisk till hela jippot. I år bestämde jag mig för att åka med, "testa och se", istället för att gnälla utan att veta vad jag egentligen talade om.

Varför var jag så skeptisk förra året? I grund och botten av två orsaker:
- Ambitionerna och föreställningarna kring evangelisation och nyhetsvärde kändes som om de vida överskred vad som låg inom rimlighetens gränser. Både
Niklas Piensoho och Johan Stenberg ger mig i år rätt. 15 000 människor må vara fler än vad som bor i många svenska städer, men likväl är det en försvinnande droppe i havet (eller ganska exakt motsvarande 1% av invånarna) i en stad med 1,5 miljoner invånare!
- Betoningen på invandrarkyrkorna förra året var för all del lovvärd, men tillslut ingav det mig mer känslan av "djur i bur" som skulle visas upp snarare än att de verkligen var en viktig och integrerad del av svensk kristenhet år 2008. Min känsla behöver förvisso inte ha någon grund i verkligenheten, men helt uppenbart var den ortodoxa "officiella närvaron" betydligt mer nedtonad och knapphänt i år än förra året.


Nu har jag varken något emot evangeliserande eller mångkulturella ambitioner - tvärt om uppskattar jag alla som vill evangelisera,
eftersom jag är fullkomligt urusel på det - men när det känns som om detta blir själva huvudsyftet så tror jag Jesusmanifestationen är fel format.

Nej, om jag skulle bestämma så skulle själva Jesusmanifestationen vara något helt inomkyrkligt (med eventuella evangeliserande projekt endast löst knutna till arrangemanget), även om det gärna även i fortsättningen får hålla till utomhus, där "alla övriga svenskar som råkar passera förbi" är en självklar del av stadsbilden. Ett ekumeniskt projekt i första hand helt enkelt. Ett bevis på hur "hjärtats [och bönens,
mitt tillägg] enhet" kan fungera om man vill tala i de termerna. Vi måhända inte kan fira mässa tillsammans (än), men vi kan åtminstone lära känna varandra, manifestera, sjunga och be tillsammans och på så sätt visa att vi inte finner oss i att leva i en splittrad Kristi kropp. Tillsammans fokusera på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och en chans för oss lekmännens att visa upp vår önskan om enhet mellan alla kristna i Sverige. Här tror jag Jesusmanifestationen fyller en mycket viktig funktion till och med.

En annan kul grej med årets manifestation (hur det var förra året minns jag inte, så läs inte in "till skillnad från förra årets manifestation" här) var att den enda utländska talaren inte var någon superkändis till pastor från någon amerikansk megakyrka, utan en italiensk, katolsk präst (även om en hyfsat känd sådan) tillika franciskanerbroder. Jag menar, en människa som lever i fattigdoms- och lydnadslöfte känns iaf mer genuin än vissa amerikanska pastorer jag har hört folk upphöjas till skyn. Fast för all del - om inte Katolska Kyrkan är megakyrka med 1 miljard medlemmar (eller hur många de nu är) så är väl ingen kyrka det...


Men det är faktiskt inget av detta som har fyllt mitt huvud med flest tankar sen manifestationen, utan det är min syn på bönen som har fått sig en rejäl törn. Eller kanske ska jag säga "min bristande tillit till bönen"?


Jag har i många år ansett bönen och andakter vara en viktig och självklar del av min kristna tro. Kanske till och med lite viktigare än vad somliga av mina kristna syskon ibland gett sken av. Inbillat mig att jag nog lägger lite mer tid till bön än vad de gör. Andligt högmod, jag vet... Men för att göra det lite mer exakt, lite mer personligt och pinsamt(?) så kan jag lika gärna erkänna att jag, när jag har gjort
gåvotest och liknande, gärna har tillskrivit mig lite högre poäng på frågor gällande bönen och "bönens gåva" än vad jag har haft täckning för i vardagslivet. Detta sagt inte för att jag tycker om att säga att jag är så bra, utan för att ni ska få en bild av hur jag sett på bönen. När det gäller bön har jag velat be mycket, ofta och länge - eller (med Paulus) än hellre "be ständigt"!

För det som slog mig är att det jag tänkte förra året och till viss del innan årets manifestation är "Vad kan jag få ut av det här?" samt "Vilken direkt påverkan tror folk egentligen det här kommer få på den absolut närmaste omgivningen (dvs stockholmarna)?". Kanske borde jag istället frågat mig "Vad kan en ekumenisk Jesus- och bönemanifestation kan ge för långtidseffekter?" Dvs - kan bönen göra någon skillnad, kan bönen förändra verkligheten på ett övernaturligt sätt eller är bönen bara en psykologisk snuttefilt som är bra att ta till när mamma och pappa har slutat läsa sagor för mig??

Vad har jag för tillit till bönens makt egentligen?